Hans minns fortfarande att de sjöng ”Jesus älskar alla barnen” på söndagsskolan i småländska Mariannelund, där han växte upp i en kristen familj. Minnen från uppväxten i bibelbältet verkar vara många och fina. 

– Mamma bad kvällsbön och läste sagor för mig varje kväll, berättar Hans, som minns det som vore det i går. 

Två andra minnen han sent glömmer var då hela församlingen bad för hans mamma, som hade psykiska besvär, och när de bad för hans kompis Torbjörn, som hade fått cancer.

– Det ledde till att han fick gå runt med en påse på magen. Han var bara 12 år när detta skedde. 

Lite visste Hans då att han själv en dag skulle få en påse på magen.

Allt började i oktober 2017. Då ramlade Hans ur sängen på grund av plågsamma magsmärtor och blev liggande i tre dygn innan han kom i väg till sjukhuset. 

– Min kompis Merlind försökte få mig att ta en ambulans, men jag var envis som en åsna, säger Hans, och bjuder på lite självironi.

– Eller kanske jag ska säga dum som en åsna.

Han var nämligen säker på att om han bara fick vila lite så skulle han komma sig upp igen. Det var däremot inte hans två vänner från Frälsningsarmén, Margareta och Bengt, lika säkra på.

– De sade till mig att det var dags att åka till sjukhuset. Och så blev det, minns Hans.

Hans ”vandrade runt” på olika avdelningar och träffade ett femtiotal läkare innan han slutligen hamnade på infektionsavdelningen. 

– Då dröjde inte mer än 30 minuter, så knackade det på min dörr. Det var specialistläkare Lina Hellmann, som sade: ”Jag måste ta dig till kirurgen, det är bråttom. Du måste akutopereras”, berättar Hans.

Han hade fått tarmvred och behövde en akutoperation. Men inte nog med det – en röntgen visade att det också fanns en tumör stor som en mindre melon i tjocktarmen. Fast där och då visste inte Hans om tumören var elakartad eller godartad.

Dagen efter, den 27 oktober, följde väninnan Margareta med som stöd.

– Då fick jag beskedet att jag hade obotlig cancer, berättar Hans.

Han förklarar att metastaser dessutom hade spridit sig till lymfkörtlarna ovanför hjärtat och till högra lungan.

– Jag sade till läkaren att jag inte var rädd för att dö, men för att behöva lida.

Efteråt ringde han sin syster och vänner och informerade att han antagligen bara hade fyra veckor kvar att leva. Alltmedan hans vän Merlind kastade upp när han hörde nyheten, tog Hans själv det lugnt.

Han bad bara om en insomningstablett och sov som en stock den natten.

Dagen efter vaknade Hans utan att må illa.

– Jag bad till Jesus om stöd i den svåra situationen, berättar han, och pekar på att det var den bästa medicinen han kunde få där och då.

Och Hans fick inte bara stöd ovanifrån. Under de tre månader han låg på sjukhuset kom omkring 150 personer på besök, vilket blev till stor uppmuntran för Hans. Till och med riksdagens före detta talman Thage G Peterson gästade honom.

– Då han fick reda på att jag hade planerat min begravning bad han mig slänga pappren i papperskorgen. ”Nu gäller det att be om ett mirakel”, sade han till mig. 

2018 kom och eftersom Hans fortfarande var vid liv fick han genomgå en så kallad PET-undersökning (positron­emissions­tomo­grafi) på sjukhuset i Linköping i januari.

– Efter den träffade jag specialistläkare Lina Hellman igen, som sade att röntgenbilderna var väldigt positiva.

Det visade sig att Hans inte hade några metastaser kvar i kroppen.

Läkarna var naturligtvis glada. Själv var patienten övertygad om att ett mirakel hade ägt rum.

Dock var inte faran över än. Som folkpedagog och samhällsdebattör såg Hans därför sin möjlighet att påverka sin dödsdom på flera sätt. 

– Jag skrev en insändare till Aftonbladet och Jönköpings-Posten där jag bad om förbön för operationen av tumören, berättar Hans, som blev glad då båda kom i tryck.

Den dödssjuke patientens åtagande för att övervinna cancern tar inte slut där.

Dagen innan operationen, som utfördes den 30 januari 2018, arrangerade han en andakt med bön i sjukhuskyrkans lokaler. 

– Den var fullsatt av vänner och stämningen var så fin, minns Hans. 

Han nämner flera exempel på personer som bad för honom, på många ställen i hela landet.

Efter en lyckad operation mådde Hans efter omständigheterna väl.

– Det är klart att en tumör på ett kilo är en tuff operation, poängterar han med tacksamhet till kirurgerna som opererade honom.

– Jag har det allra största förtroende för dem. Min tro på Gud gjorde också att jag tog det lugnt, förklarar Hans, som också är tacksam för att operationen kunde utföras på det lokala sjukhuset i Jönköping.

Trots att tumören var borta ville läkarna att Hans för säkerhet skull skulle ta cellgifter i sex månader.

Men Hans tid på sjukhuset var inte förbi. En kväll ramlade han och fick åka in igen. Där träffade han andra kristna patienter som han bad tillsammans med.

Anledningen till att rehabilitering sedan gick så bra tror Hans kommer sig av kombinationen kristen tro och god vård. Efter en vecka sade läkaren: ”Nu kan du åka hem, du är frisk”. Därmed blev cellgiftbehandlingen avbruten efter bara tre månader.

Kort därefter fick Hans ytterligare hälsobesvär med en propp i högra ögat. 

– Jag bad en person be för mig innan besöket, och när jag kom till ögonläkaren var proppen i princip läkt. Därför behövdes ingen operation, förklarar Hans, som inte tvekar på att händelsen kan räknas som ett mirakel.

Enligt honom är hela han ett enda stort mirakel.

Utöver att 60-åringen i dag går med en krycka, har Hans inga synliga skador efter tumöroperationen.

– Mitt mål är att kunna gå själv igen, säger han, och tillägger att han också har lyckats få ner sockervärdena tack vare en envis kamp och nu inte behöver ta några mediciner längre. 

Med sådan erfarenhet av flera under i rad, är Hans övertygad om att han har fått hjälp av Jesus, ”världens bästa läkare”.

– Tack, Jesus, för det, amen, utbrister han lyckligt, innan han preciserar att han alltid har sett på Jesus som världens bästa läkare.

– Men det är klart att min tro på helande har blivit starkare. Utan honom hade jag inte överlevt, och heller inte klarat mig igenom min sjukdomsperiod. Min tro på Jesus är den bästa medicinen. 

För Hans är varje dag en gåva från Gud. Han är därför tacksam för var dag som han får höra, läsa, skriva och se.

– Min relation till Jesus är starkare än någonsin, påpekar han glatt.

I Frälsningsarmén i Huskvarna, där Hans är medlem, ber de alltid för sjuka. I tillägg ber han själv för människor i utsatta situationer, ofta hemma i Jönköping där han numera bor. 

– En del av dem som jag har bett för har fått en bättre livssituation. Några kan gå under rubriken ”helande”, så – ja, helande förekommer hela tiden.