I ett rum vid ingången till S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm har Anita Tanttari mottagning för människor som råkar passera förbi. Ofta är besökarna mer eller mindre tilltufsade av livet, samma tuffa liv som Anita också levde en gång. En och en halv timme varje förmiddag finns Anita på plats och serverar valda bibelord från en skål på bordet framför henne. I rummet finns några stolar för den som vill sitta ner ett tag, ta del av ett bibelord, kanske samtala eller be en bön.

I Anitas ansikte syns spåren av ett hårt och stundtals förnedrande liv, så hon behöver inte säga så mycket; andra ”tilltufsade” kan se att hon själv varit därnere och därmed förstår vad det vill säga.

– Min främsta uppgift är att bara finnas där, sen varierar det från individ till individ hur det hela utvecklar sig. Jag har verkligen varit nere på botten, men jag är glad att Jesus visade mig vägen ut ur det svartaste mörker, och att jag nu får vara en vägvisare till ljuset, säger Anita på sitt lågmälda, eftertänksamma sätt.

Det var nog ingen i Anitas födelsebygd i finska Österbotten som kunde ana att den flickan skulle hamna i missbruk och utanförskap i så många år. Hon växte upp i ett bra hem; föräldrarna var inte aktivt troende men Anitas mamma brukade be aftonbön med henne och hon gick i söndagsskola i missionshuset.

När Anita var liten och hennes föräldrar var på bröllop, hittade hon sin mammas pillerburk och stoppade i sig alla piller på en gång. Föräldrarna hittade henne medvetslös och det blev akutfärd till sjukhuset för magpumpning.

Eftersom hon lätt blev åksjuk fick hon under några år tabletter som gjorde henne sömnig. Snart hade hon vant sig vid detta och blev på något sätt förälskad i känslan av att bara dåsa bort.

– När jag var tolv år började jag snatta små slattar alkohol ur barskåpet som fanns hemma. Alkoholen blandade jag med värktabletter och i början märkte mina föräldrar ingenting. Sedan dröjde det inte länge förrän jag hamnade i ett gäng som rökte hasch.

I slutet av tonåren kom Anita in på en trädgårdsskola och fick sommarjobb i ett växthus i Åbo. I skolan fick Anita en väninna som ville att hon skulle följa med henne till Sverige.

De åkte över med färjan, och väl i Sverige hamnade Anita snart i ett gäng. Sedan dröjde det inte länge förrän hon hade flyttat ihop med en knarklangare.

– Det var ett destruktivt förhållande och i flera år misshandlade han mig systematiskt. Vi levde i en kriminell värld, stal bilar, gjorde villainbrott och handlade med knark. Drogerna styrde hela vår tillvaro. Ibland åkte vi fast och då fick jag avtjäna några kortare fängelsestraff.

Den sorgliga historien bara fortsatte; en följetong om ett liv på marginalen och fleråriga hemlöshetsperioder då hon levde ”ur hand i mun”.

Efter att Anita lyckats ta sig ur det destruktiva förhållandet, tilldelades hon en lägenhet i Rågsved, en förort söder om Stockholm, ökänd som ”drogsved”. Där var hon med om en dramatisk händelse. En dag började det brinna i huset, och Anita såg ingen möjlighet att ta sig ut .

– Jag rusade ut på balkongen. Eftersom vi hade hushållsgas i huset trodde jag att livet skulle sluta där och då med en explosion. Då jag satt där helt handlingsförlamad, såg jag ett stort brunt kors avteckna sig mot den grå cementväggen. Det strålade av ljus, och i det ljuset såg jag en person som jag uppfattade som Jesus Kristus.

Den dramatiska synen gav Anita mod att springa ut i trapphuset och famla sig ner genom röken. När hon kom ut genom porten stod det en förvånad brandman där och undrade var hon kom från. Anita klarade äventyret helt utan skador och hennes enda förklaring till detta är att hon fick hjälp ovanifrån.

Men den destruktiva tillvaron fortsatte ändå en tid. Först efter att Anita hittats medvetslös, och därefter legat på sjukhus en vecka, fick hon komma till ett behandlingshem. Där fick hon behandling enligt Anonyma alkoholisters tolvstegsprogram. På behandlingshemmet träffade Anita en tjej från Österbotten, som föreslog att de skulle gå till en kyrka och lyssna till julmusik.

– Min nyfunna vän droppade snart av, men jag fortsatte gå i olika kyrkor och lyssna till musik.

– Jag kom till S:ta Clara kyrka i centrala Stockholm och där kände jag mig hemma, så det blev det många besök i den kyrkan under våren 2003. När prästen Nils läste ur Psaltaren för mig och bad bönen Fader vår, var det som om ett ljus gick upp för mig.

Första gången Anita deltog i en gudstjänst i kyrkan blev hon helt tagen av att se alla människor som lyfte sina händer i lovsång och tillbedjan. Hennes spontana tanke var att det här var något hon också ville ha.

– Med den tunga ryggsäck jag bar på var det en nåd att inse att Jesus var redo att ta emot mig precis som jag var. När jag deltog i syndabekännelsen och fick höra att mina synder var förlåtna genom Jesu blod, kände jag en stor lättnad.

Samtidigt ville en socialsekreterare som Anita kände, och som hade börjat studera vidare till kurator, träna på stödsamtal med henne. Anita beskriver målande, att det var som om hennes inre sprack upp som en knackkorv som kokat för länge i vatten, och en inre helandeprocess kom i gång.

Anita började i den lärjungaskola som finns i Clara kyrka och som volontär fick hon hjälpa till med olika sysslor i kyrkan.

– Under praktikveckan i lärjungaskolan fick jag följa med gruppen som delar ut fika och litteratur och samtalar med folk ute på Plattan (Sergels torg, red anm). Det kändes nästan som om det hade börjat växa ut änglavingar från skulderbladen, skojar Anita, med sin torra humor.

Åren gick. I kyrkan hjälpte Anita bland annat till med att bre smörgåsar i kafeterian. Hon fick också möjlighet att gå en själavårdsutbildning på Kaggeholms folkhögskola.

I ett rum i kyrkan fick Anita tillåtelse att öppna ”Allas andrum” varje vardag mellan klockan 10 och 11.30. Där finns Anita på plats och alltid är det några som hittar hit.

– Den som vill får välja en lapp, med ett bibelställe på, ur en skål. Jag hjälper gärna till att slå upp det angivna stället i Bibeln och läsa det. Om någon vill samtala om något är jag öppen för det också. Jag minns en man som var här och ville att vi skulle be tillsammans. Han bad om en tolvsträngad gitarr och en egen familj och sedan fick jag reda på att han fått svar på sin bön.

Efter alla svåra upplevelser Anita gått igenom är hon mycket medveten om att hon behöver styrka från Guds ord och i bön varje dag. I all sin egen svaghet lever hon i det beroendet, och det är också därför som hon har så mycket av ljus och liv att dela med sig av till alla hon möter.

– Jesus är ljus för mig. Det strålande ljuset jag såg från korset har följt mig och följer mig varje dag sedan dess. Det gör att jag kan se på tillvaron med Kristi ögon och inte låta mig nedslås. Kristus gick in i vårt lidande och vill bo i oss med sitt ljus. Den sanningen finns där för oss alla, om vi bara vill se den, säger Anita, och aningen av ett leende kan skönjas i hennes ansikte.