Mänskligt sett började livet uruselt för Sinchana Anthony. Hon föddes i staten Kantanaka i sydvästra Indien i en hinduisk familj. När fadern gick till den hinduiske prästen för att ställa den nyföddas horoskop, visade det sig att hon var född i fel stjärntecken. Det fanns en förbannelse över hennes framtid.
Men vad värre var, hela familjen skulle bli förbannad och olycklig genom hennes födelse.
På grund av det invecklade i konsten att ställa ett sådant horoskop kunde föräldrarna dock inte på förhand räkna ut om barnet skulle bli till välsignelse eller förbannelse. Det måste prästen göra när barnet väl fötts.
– Det finns olika sorters lycka och olycka, förklarar Sinchana till Världen idag när vi träffar henne i Gråbo utanför Göteborg.
Hon har varit i Sverige en tid för att dela sitt vittnesbörd i olika kyrkor och berätta om sin barnhemsverksamhet.
– Om du bara är under en liten förbannelse när du föds räcker det med att föräldrarna offrar något till någon gud så hävs den, fortsätter Sinchana.
– Men jag är från en strängt religiös kast, och när jag fötts visade det sig att jag var i det värsta tänkbara scenariot av förbannelsen – den skulle drabba hela familjen. De kunde inte offra något till sin gud för mig och de kunde inte ha mig i sitt hem. Så de övergav mig på BB.
I tre dygn låg Sinchana utan att någon brydde sig om henne. Till slut slängde personalen henne på soptippen.
Men en sköterska, som kommit tillbaka från en ledighet, fick höra historien och gav sig ingen ro utan gick för att se om babyn fortfarande levde. Otroligt nog var Sinchana vid liv och kvinnan tog hand om henne, trots att hon redan hade flera egna barn, plus några adopterade.
Sköterskan var gammal och pensionerades samma år, men blev sjuk och förlamad och behövde själv omvårdnad. Hon kunde inte riktigt ta hand om Sinchana.
Så när flickan var drygt två år fick hon i stället hjälpa till att sköta sin adoptivmamma.
De övriga barnen behandlade inte Sinchana som ett riktigt syskon; de trodde att hon var en förbannelse för dem. De tvingade henne därför att utföra en massa sysslor i hemmet. Hon fick städa och laga mat till alla, så liten hon var, till och med när hon börjat skolan.
– Trots att skolan låg vägg i vägg med vårt hus kom jag försent varje dag på grund av allt hushållsarbete. Och jag såg alltid smutsig ut, var jämt hungrig och trött, minns Sinchana.
Stod du aldrig upp för dig själv och sade något?
– Jo, i början gjorde jag det för jag var ett ganska upproriskt och ilsket barn. Jag fick mycket stryk, både av nävar och tillhyggen och jag undrade varför – jag gjorde ju hela tiden det de bad mig om. Och jag brukade massera min förlamade adoptivmamma med olja och duscha henne.
Situationen blev Sinchana övermäktig och vid sex års ålder hade hon fått nog. Hon bestämde sig för att ta sitt liv.
– Där fanns en bensindunk till hands och jag drack upp allt bränslet. Fyra liter. Man brukade använda det när något skulle brännas, och jag trodde att om jag drack det skulle jag brinna upp inifrån, berättar hon.
Men hon dog inte. Bara medvetslös och väldigt sjuk. Hon blev sängliggande några dagar och först då upptäckte familjen att något var galet.
Själv var Sinchana djupt besviken över att hon inte lyckats. Men adoptivmamman såg att här krävdes förändring, så hon flyttade henne till en son i en annan stad. Han hade en stor familj på orten och fick nu ta hand om Sinchana.
Sonen var välbärgad men inte särskilt hjälpsam, så där blev hon på nytt utnyttjad. Vägen till skolan blev längre – hon fick gå till fots 12 kilometer fram och tillbaka varje dag. Hon hann inte äta ordentligt och hon måste jobba när hon kom hem.
Märkte inte någon i skolan hur du hade det?
– Jo, det gjorde de. Men ingen brydde sig. Där fanns många som hade det besvärligt.
Efter ytterligare två misslyckade självmordsförsök gick Sinchana in i en depression. Familjen reagerade med ilska på hennes försök att ta livet av sig. De sade att hon bara ställde till det för dem. Då var hon 15 år.
Men i hennes närhet fanns det en hinduisk familj som iakttagit hur Sinchana behandlades. De var dock inte i en sådan ställning att de kunde konfrontera familjefadern. Men när de insåg att hon gjort flera självmordsförsök utan att lyckas gav de henne – en Bibel! Detta trots att de var hinduer och inte hade de någon kontakt med kristna.
– ”Du är född hindu”, sade de till mig, ”och ingenting gott har hänt dig i livet – du behöver läsa den här”. Som hinduer hade de bara plockat in Jesus som en i raden av alla sina gudar, förklarar Sinchana.
– ”Det kanske inte händer något med en gång”, sade de, ”men fortsätt bara att läsa!” De visste att Bibeln förändrade livet på många, och menade att mitt liv skulle förändras när jag läste den.
Så Sinchana började läsa Bibeln. Hon hade ingen plan, utan läste bara det hon först fick upp när hon öppnade boken.
En dag kände hon sig lite nere. Hon tänkte på en märklig händelse flera år tidigare, när hon var nio år gammal.
Det hade kommit en snäll kvinna till skolan en dag som gett henne ett paket kex och en liten slant och som kramade om henne hårt och kysste henne över hela ansiktet.
Detta hände tre gånger under tre månader. Sinchana väntade sedan varje dag på att kvinnan skulle komma tillbaka, men det gjorde hon aldrig. Klassföreståndaren lade märke till det hela och frågade ifall Sinchana kände henne, men när hon svarade nej berättade läraren att kvinnan var flickans biologiska mor.
Efter det längtade Sinchana varje dag efter sin riktiga mamma.
Så en kväll när hon läste i Bibeln började hon gråta. Hon blev förvånad, för hon brukade inte gråta när hon läste Bibeln.
Stället hon läste var: ”Men Sion säger: 'Herren har övergett mig, Herren har glömt mig.' Kan en mor glömma sitt lilla barn, att förbarma sig över sin livsfrukt? Och även om hon skulle glömma, så glömmer jag inte dig” (Jes. 49:14–15).
Det bibelordet gav Sinchana insikt om att det fanns någon som visste hur hon hade det och som ville vara den hjälp hon behövde. Hon förstod att någon tänkte på henne.
– Och jag förstod att jag hade en framtid. Jag begrep inte allt i Bibeln från den kvällen, men jag upplevde att Gud i Bibeln talade till just mig. Och jag sade: ”Även om jag inte vet vem du är, så vet jag att du är min far, min mor och min Gud, och jag ger dig mitt liv.”
– Den dagen accepterade jag Jesus och trodde honom.
Bibeln blev Sinchanas trygghet. Där fann hon tröst. Hon läste om Petrus som ville veta vad lönen skulle bli för den som lämnade allt och följde Jesus. Hon upplevde det som om Gud frågade henne ifall hon ville lämna allt.
– Men jag visste inte hur det skulle gå till. Jag var ju fast, säger hon.
Känslan växte sig starkare och en dag rymde hon till en grannstad, där hon träffade kristna som gav henne en sovplats. Nästa dag hämtades hon tillbaka och fick stryk för att hon rymt. Slaveriet fortsatte.
– Men nu kände jag ingen fruktan längre. Jag hade frid som gjorde mig stark, hur de än behandlade mig. Och när jag läste Bibeln sjöng jag en ny sång om min framtid. Att den var profetisk förstod jag långt senare.
Året därpå tog hon mod till sig och begärde sin frihet. Hon bekände för sin husbonde att hon blivit en kristen och ville följa Jesus. Han blev väldigt arg och sade att hon nu skulle betraktas som död och att hon aldrig mer var välkommen tillbaka.
I en kristen församling i en grannstad fick Sinchana undervisning och tillväxt i sitt andliga liv. Där blev hon också uppmanad att ge sitt vittnesbörd.
– Alla grät, och min pastor sade senare att en man som hört mitt vittnesbörd hade sagt att Gud talat till honom att jag var hans blivande fru!
Efter en del förvecklingar, och tack vare bådas vilja att följa Jesus, började de två umgås och blev kära i varandra. Shyam Anthony, som är pastor, blev hennes make och i dag har de två söner.
Sinchana har även varit tillbaka i sin hinduiska familj som ett vittnesbörd om vad Jesus har gjort. Adoptivmammans son är oerhört förvånad över förvandlingen.
– Han är imponerad, undrande men också lite rädd, säger Sinchana.
Efter tio år som gift fick Sinchana äntligen chansen att göra det som låg närmast på hennes hjärta: att ta hand om föräldralösa barn. I dag driver hon med sin mans stöd barnhem, och är även själv pastor.