Kultur­journalist petas – SR anklagas för dubbel­moral

Som medarbetare i Sveriges Radio är det fritt fram att ge uttryck för vänster­åsikter och Israel­kritik, men inte höger­åsikter och Hamas­kritik. Ungefär så kan man samman­fatta de för­dömanden som nu riktas mot SR.

Bakgrunden är att den erfarne kultur­journalisten Mårten Arndtzén petas som program­ledare för ”Kulturnytt” och inte längre får kommentera kultur­politik.

Orsaken är två inlägg på X där Arndtzén dels uttryckt sig positivt om den moderata kultur­ministern Parisa Liljestrands tuffa ord till svenska film­branschen, dels en länk till en ledar­text om Tidö­regeringens rätts­politik.

Men när Fokus ställer frågor till SR:s kulturchef Peter O Nilsson fram­kommer att det även var Arndtzéns inlägg om kriget mellan Israel och Hamas som för­anledde beslutet. 

Arndtzén har varit en av ett fåtal journalister på de riks­täckande medierna som försökt nyanserat Israel­kritiken under kriget. 

– Det finns en bakgrund till det här. Vi har haft en diskussion under en längre tid om hans aktivitet på sociala medier. Det rör ju vid Israel-Gaza, säger kultur­chefen till Fokus.

På frågan vad i Arndtzéns ”Israel-Gaza-engagemang” som Nilsson reagerade på blir svaret att det inte var ett enskilt inlägg ”utan den samlade mängden och tendensen i det” och att det ”finns en tonalitet i det som blir mer opinions­bildande än journalistiskt”. 

Mårten Arndtzén själv säger till Expressen att chefernas beslut att ändra hans arbets­uppgifter känns okej och att han inte är uppriven eller kränkt. Däremot hoppas han att radions ledning förstår hur det ser ut när andra med­arbetare kan uttrycka kontro­versiella åsikter utan att det får konsekvenser.

Det är just denna fråga som Nilsson och SR-ledningen nu får från flera håll: Hur går detta beslut ihop med att andra SR-profiler, däribland Mellanöstern­korrespondenten Cecilia Uddén, kan skriva under Israel­kritiska upprop och sprida anti-israeliska narrativ i både rapportering och på sina sociala medier utan några konsekvenser?

– Jag tänker inte recensera andra utgivares beslut. Sveriges Radio är ett stort företag och jag ansvarar för mina med­arbetare och mina publiceringar, säger Nilsson till Fokus. 

Även i SR-programmet P1 Morgon får Nilsson svara på flera skarpa frågor om hur under­tecknande av ett kontro­versiellt upprop med anklagelser om folk­mord inte får konsekvenser i ena fallet, medan X-inlägg kan få det i det andra fallet. 

Återigen menar han sig inte kunna besvara detta eftersom det inte ligger på hans bord. 

Kritiken mot SR är nu intensiv.

”SR–journalister får fälla folkmords­domar – men inte kommentera film­politik”, skriver Erik Jersenius i Fokus. 

Johan Romin, tidigare med­arbetare på SVT, skriver på X att agerandet mot Arndtzén är ”sjukt”, men ”inte för­vånande”. 

”Public service har inte varit så här aktivistisk som den är nu sedan 1970-talet”, skriver han. 

Även terrorforskaren Magnus Ranstorp reagerar starkt på vad anser vara en dubbelhet: 

”Dubbla mått­stockar och dubbel­moral – urholkar bara för­troendet.” 

Journalisten Sofie Löwenmark är inne på samma linje: 

”Vid det här laget är det uppen­bart att SR:s gräns för ställnings­taganden är generös – så länge de går åt vänster. Då kan man till och med anklaga chefer och kollegor för att legitimera folkmord utan att det får några konsekvenser”, skriver hon på X. 

Även från vänsterX­håll kommer kritik mot radion. Afton­bladets kultur­chef Karin Pettersson menar i en artikel att det är svårt att inte se mönstret att vissa åsikter är mer acceptabla än andra.

”När public service-medarbetare skrev under uppropet om rapport­eringen från kriget i Gaza ledde det inte till några omplaceringar”, skriver hon och menar att samma generositet då måste gälla även andra åsikter.

Världen idag har sökt Sveriges Radio som hänvisar till ett blogg­inlägg av program­direktören Sofia Wadensjö Karén. Hon skriver att vissa åsikter inte alls är mer acceptabla för SR-journalister, utan menar att varje händelse, som de med Arndtzén och Uddén, måste bedömas var för sig. 

”Att reducera de här två fallen, med dess helt olika kontext och premisser, till en höger- respektive vänster­fråga är att förenkla intill populismens gräns”, anser hon.