Fosterdiagnostik
Läkaren försökte pressa Jenny till abort – men diagnosen på barnet var fel
Sent i graviditeten fick Jenny Hjulfors besked från vården att hennes barn troligen hade en svår funktionsnedsättning som skulle sluta med snar död. En specialistläkare försökte då pressa henne hårt att göra abort.
– Det kändes som att vi inte skulle få lämna rummet utan att gå med på abort, säger hon.
Publicerad
Senast uppdaterad
Det var i graviditetsvecka 20 som Jenny Hjulfors från Kiruna var på kontroll och de fick indikationer på att det fanns hälsoproblem hos hennes ofödda barn. De blev omedelbart skickade till en specialistläkare i Luleå, 35 mil enkel väg, och väl där fick de ett förkrossande besked.
Barnet hade sannolikt trisomi 13 eller trisomi 18 – mycket allvarliga kromosomavvikelser.
– Läkaren räknade upp massor av avvikelser och förklarade för oss att barnet inte har någon chans till liv. Vi blev rejält chockade.
Trots det svåra beskedet som läkaren just hade gett började han direkt att prata om abort, säger Jenny Hjulfors.
– Han sa att jag inte ska utsätta min kropp för detta och att vi kan försöka med ett nytt barn i stället. Det skulle bli så mycket lidande för familjen och syskonen och det var bara onödigt att gå igenom.
Jenny blev förvånad och provocerad av bemötandet och av hur läkaren försökte övertala henne till att göra abort.
– I släkten och i vänskapskretsen finns det barn som har utmaningar, men jag skulle aldrig se det som ett hinder för familjen. Det var absurda påståenden om att abort är det enda som kan hjälpa.
Läkaren lyfte enligt Jenny ”kostnader för vården” som deras barn skulle innebära som argument för abort. Men när de stod på sig frågade läkaren om de var troende. Då började han föra en närmast teologisk diskussion med dem.
– Han berättade att han haft en annan troende patient och att hennes församling kommit fram till att abort var förenligt med Bibeln. Jag fick förklara att detta inte är något min församling bestämmer – det gör jag – och abort är otänkbart för mig, jag kan inte bära på en abort.
Övertalningsförsöken fortsatte och läkaren sade enligt Jenny att de måste göra ett fostervattenprov ”så vi vet om barnet ska få vård eller inte”.
– Jag ifrågasatte att han sa ”om” barnet ska få vård. ”I så fall struntar vi i fostervattenprov och förutsätter att barnet är friskt”, sa jag.
När de kom till patienthotellet efter läkarbesöket bröt de ihop.
– Först får vi veta att vårt barn är sjukt och nog ska dö, sedan ska vi direkt behöva försvara att vi inte vill göra abort.
Några veckor efter det omskakande beskedet var det dags för ett nytt vårdbesök hos en annan läkare. Och nu kom nästa chock. Han såg nämligen inte alls samma avvikelser som specialistläkaren; han tog tillbaka nästan allt och menade att det mesta såg normalt ut.
– Vi vågade inte lita på det och visste inte vad ska vi skulle säga till familjen. Först är det kolsvart, sedan kanske det inte alls är kolsvart. Det var en svår tid. Den första läkarens bemötande lade som en mörk filt över hela graviditeten. Utan Guds hjälp hade vi aldrig klarat detta.
Vid en uppföljning i vecka 34 gjordes nu ett fostervattenprov, och där bad vårdpersonal enligt Jenny om ursäkt för kollegan som sagt att detta prov handlade om huruvida barnet alls skulle få vård. Och där konstaterades det att barnet inte hade trisomi 13 eller 18, utan trisomi 21, mer känt som Downs syndrom.
– Det var också lite av en chock eftersom beskedet hela tiden till dess varit att barnet inte hade Downs.
Bara tre veckor senare föddes så deras efterlängtade son Melvin. Han är i dag ett år och nio månader och Jenny beskriver honom som de tre syskonens och hela familjens solstråle.
– Jag blir gråtfärdig bara av tanken på att ha tagit bort Melvin. Han är en sådan glädjespridare med sitt underbara leende. Tänk hur många som gör abort, särskilt med barn som har Downs också.
– Någon gång hoppas jag känna mig så stark att jag kan åka och möta specialistläkaren och visa att ”det här är Melvin, barnet som du sa inte skulle ha en chans”.
Jenny anmälde läkaren till Patientnämnden.
– Hans resonemang när han just gett oss ett chockerande besked var oacceptabelt. Människor kan göra fel, men bemötandet och påtryckningar till abort ville jag anmäla.
Svaret från kliniken blev bara att de beklagar deras upplevelse men att ”all vård är frivillig”.
Jenny berättar att hon tagit del av medierapportering om flera andra fall där gravida kvinnor fått felaktiga besked om att deras ofödda barn har trisomi 13 eller trisomi 18, något Världen idag också berättat om. Hon frågar sig hur utbredd feldiagnosticeringen är, och vill att vården upphör med att pressa kvinnor till att göra abort.
– Det skulle ju vara kvinnans val, men det verkar bara gälla om du väljer abort.
