Mats Eriksson växte upp på en bondgård på sydöstra Öland. Där gick folk i Svenska kyrkan, men det var mest ett kulturellt beteende. Möjligen hade de också några barnsamlingar, men Mats minne av dem är vagt.

– Tonårstiden var en mörk period i mitt liv och jag kraschade, både fysiskt och psykiskt. Allt var kaos och jag såg ingen utväg. Då föll jag på knä och sträckte ut armarna framför mig och bad, ”Hjälp mig!”. Till min förvåning kändes det som om någon svarade, berättar han.

– Lite senare, i maj 1984, satt jag ensam vid vedspisen i köket med katten. Plötsligt upplevde jag att någonting stod cirka 1,5 meter ifrån mig. En kraft strömmade ut och rakt igenom mig. Det höll på kanske 15–20 sekunder. 

I augusti ryckte Mats in i det militära och fick ett ”bönesvar” när han placerades som kock i stället för brobyggare. Han fick då också mycket tid att reflektera över det som hänt i maj. 

– Där och då hemma i köket hade jag bara varit livrädd, men när jag nu grunnade på det upplevde jag ”besöket” som rent och ljust och att det helade mitt trasiga inre.

När Mats avklarat det mesta av lumpartiden var de på en övning i Skåne. Då fick han en ramsa i huvudet: ”I morgon ska det ske.” Morgonen därpå vaknade han med en ny ramsa: ”I dag ska det ske.” 

– Jag visste inte vad det handlade om, men när vi kom tillbaka till regementet på fredagen gick jag in till befälet och sade att jag ville ansöka om vapenfri tjänst. Jag hade svårt att formulera det för mig själv, men fick till slut ändå ihop några meningar att skriva ner i ansökan, berättar Mats.

Han gick ut på stan och snart kom det fram en ung man till honom och inbjöd till ett möte i Folkets hus. När han gått en bit till kom det fram en ung tjej till honom med samma inbjudan.

– Så jag gick till Folkets hus, men var tidig. En kvinna samtalade med mig och sade: ”Du ska tro.” Men jag hade aldrig litat på något eller någon. Jag kunde inte alls förstå vad det innebar att tro eller lita på något utanför mig själv.

I mötet medverkade bland annat evangelisten Ulla-Britt Carlsson och efteråt försökte hon tala med Mats, men han kunde fortfarande inte förstå vad tro var för något. Ulla-Britt började då gråta.

– Då skämdes jag, och för att hon skulle sluta gråta sade jag: ”Jag tror.” Då sade hon: ”Nu är du frälst.” Jag kände inget, så på hemvägen till regementet funderade jag: Det här kanske fungerar för andra, men inte för mig. Ändå tittade jag upp mot fullmånen på himlen och sade ett litet ”okej” till Gud.

När han kom till vaktkuren på Ing 2 i Eksjö gjorde han honnör och anmälde sig med orden: ”Jag vill anmäla att jag har varit på möte i kväll och blivit frälst.”

– Jag vet inte varför de orden kom ur mig. Men det var faktiskt inte de första märkliga orden jag sade i den vevan, säger Mats.

– Och det ”stränga befälet” i vaktkuren drog faktiskt på munnen!

Dagen därpå följde Mats med Ulla-Britt och hennes man, Rune, till ett bostadsområde för att dela ut traktater.

– Och på söndagen var jag på mitt livs första frikyrkogudstjänst. 

Tillbaka på regementet kom Mats på att han hade varit extra jobbig mot en av lumparkompisarna. Han sökte upp honom och bad om förlåtelse.

– Efter det kändes det som om jag började flyga som en fågel, så lätt var jag. Jag kom tillbaka till mitt logement och när jag gick fram till fönstret var det som om ett vattenfall av kraft föll över mig, samma kraft jag mött vid vedspisen i köket.

Mats flyttade hem till Öland igen, där han kom i kontakt med en liten grupp kristna. På hösten började han på Mariannelunds folkhögskola, där han gick två år på bibellinjen.

– Många förutspådde mig en framtid som pastor och predikant, men det hände saker som gjorde att jag blev besviken på Gud och min tro revs ner. I stället kom jag att jobba på en industri.

Mats gjorde ett uppehåll på ett år och studerade ryska på Visingsö folkhögskola, en kurs som delvis var förlagd till Moskva. Efter kursen fortsatte han industrijobbet men kände samtidigt att han inte ville tillbringa resten av sitt liv där. Det ledde till att han kom till Uppsala universitet 1991.

Mats var i grunden kemiingenjör från gymnasiet, men nu blev det lingvistik och språk, framför allt grekiska, men också kinesiska, latin, hebreiska och arameiska.

När Mats 2004 antogs till doktorandutbildningen i grekiska hade han sedan ett par år tillbaka svåra problem i högerbenet. Han kunde bara gå kortare sträckor och tanken på en framtid i rullstol skrämde honom.

– En dag var jag i källaren för att kolla på en cykel så jag plötsligt hörde en röst som liksom gick rakt genom mitt huvud: ”I morgon ska du åka till S:ta Clara kyrka i Stockholm.”

Han gjorde så och fick där förbön, men just då hände inget. Lördagen därpå kändes livet tungt, men ett telefonsamtal fick upp honom ur sängen.

– Sedan prövade jag att ta en promenad. Det kändes som en ”bra dag” så kanske jag skulle kunna gå några hundra meter. Det gick bra och jag fortsatte en bit till, och en bit till. Plötsligt insåg jag att jag var mycket bättre i benet!

Där föddes Mats kärlek till S:ta Clara kyrka, och han engagerade sig allt mer som volontär, trots att han bodde kvar i Uppsala.

Nu har Mats under många år varit ordförande i kyrkans missionsråd.

– I S:ta Clara träffade jag också min fru sedan ett par år. Hon heter Kim och är ursprungligen diplomatdotter från Sydkorea, men har bott här sedan hon var barn. 

År 2012 blev Mats klar med sin doktorsexamen i grekiska och tanken var att han skulle fortsätta forska, men det var som om alla dörrar stängdes. Det fanns inga stipendier att få och där stod doktorn i grekiska plötsligt arbetslös.

I stället blev han SFI-lärare och lärde invandrare svenska under några år.

”Gud, vad ska jag ha tio års studier i grekiska till?” var en bön som Mats bad flera gånger under denna tid. 

I dag vet han. Sedan några år hjälper han nämligen till med ett bibelöversättningsarbete på det asiatiska magend-språket. Med hjälp av magend-talande som numera bor i Sverige översätter teamet bibelbok efter bibelbok.

– Jag lovade hjälpa till lite som volontär, men plötsligt var jag sysselsatt nästan på heltid, berättar Mats.

Det ena ledde till det andra och nu har Mats officiellt antagits som översättningskonsult av Folk och språk, som internationellt heter Wycliffe. Då ska han också kunna jobba med andra översättningar än bara magend, eftersom konsulter som granskar översättningarna ur bland annat exegetisk synpunkt i dag är flaskhalsen när det gäller bibelöversättning.

För 32 år sedan gick Mats faktiskt en sommarkurs för blivande bibelöversättare – men då hade han inga ambitioner i den vägen.

– Jag hade ingen lust att tillbringa 15–20 år i djungeln, utan var bara där för att lära mig mer om grammatik, förklarar han.

– Tänk vilken teknologisk utveckling det har varit sedan dess! I dag kan jag jobba med bibelöversättning här hemma och över nätet. Jag slipper djungeln, vilket min hälsa inte skulle ha klarat av.