Peter inleder med att berätta om bakgrunden till sitt namn. Av någon anledning har han alltid kallats Tjalle, så för 25 år sedan bytte han därför bort sitt något vanligare efternamn till ett som kunde anknyta till hans smeknamn. Chalenius, fick det bli.

Peter minns en trygg uppväxt i en bondefamilj på landet i sydvästra Sverige. Han beskriver en miljö av svensk medelklass, som inte stack ut på något sätt; en typisk Svensson-tillvaro, skulle man kunna säga. Föräldrarna bekände sig inte som kristna, men Peter fick lära sig be sin barnabön när han skulle lägga sig och det fanns troende i släkten. 

– Tron på Gud har funnits med i bakgrunden hela mitt liv, även om jag inte alltid har levt som en kristen, säger han.

– Jag bad ganska ofta till Gud om olika saker. Det kändes som om det fanns någon som lyssnade till mina enkla böner och det gav mig trygghet.

Ändå dröjde det tills Peter var i 40-årsåldern innan sökandet satte fart och tron skulle bli mer personlig.

Det var när boken Da Vinci-koden lanserades 2004, och blev mycket omtalad, som Peter ville ta reda på varför många blev så fascinerade av den. Många ansåg däremot att det var en ganska tunn story som inte höll för en faktagranskning. Författaren Dan Brown påstår, till exempel, utan faktiska belägg att Jesus var gift och hade barn med Maria Magdalena.

– Jag började googla och hittade flera artiklar som tog upp vad som var sant och falskt i boken. I vissa artiklar fanns det också bibelcitat med, vilket ledde till att jag började läsa Bibeln, fortsätter Peter.

I sökande på nätet hittade han även information om en bok av Don Piper, 90 minuter i himlen, som handlar om hur Piper krockade med en lastbil och var kliniskt död i 90 minuter. Men efter att en pastor bett för honom kom Piper tillbaka till livet och kunde då detaljerat berätta om hur han kommit till himlen och sett förunderliga saker.

Peter fascinerades av berättelsen, och på sina dagliga promenader med hunden började han regelbundet be till Gud. Det började också komma upp obegripliga ord som han inkluderade i sin bön, utan att han visste vad de betydde.

– Senare har jag förstått att det var den helige Ande som tog tag i mig, och när jag inte hade ord nog att be på svenska så bad jag med ord som Anden gav mig, förklarar Peter.

– Det var otroligt starkt och jag fick en mer intim kontakt med Gud och Jesus. Man kan väl säga att jag ”fann min tro” helt av mig själv och blandade inte in någon annan person i mitt sökande.

Nu blev det konkret och på riktigt att det fanns någon i ”den andra änden”.

För Peter var det lika omvälvande som en kärlekshistoria. ”Jag har blivit kär”, var också de första ord han använde när han skulle berätta om sin upplevelse för sin affärspartner.

– Mina försök att omvända honom fick mig att framstå som en tok i andras ögon och de tog med mig till psyket. Men där fanns det en förståndig kvinna som konstaterade att det inte var något fel på mig, säger Peter.

– Att något verkligen hade hänt med mig märkte jag också på att jag, som hade svurit långa ramsor tidigare, nu inte fick fram en enda svordom. 

Peter beskriver målande hur bekantskapskretsen nu delades i två läger, där hälften respekterade hans nya tro medan den andra hälften inte gjorde det.

Mitt i allt växte sig relationen han fått med Gud allt starkare. I sin ensamhet, i bilen eller vid andra tillfällen samtalade han med Jesus som om han var fysiskt närvarande. 

– Gud visste vad jag behövde. När jag satt i bilen kom jag att tänka på Gula sidorna [telefonkatalog med olika företag och verksamheter; red anm], så när jag kom hem slog jag upp den och då kom sidan med jourhavande präst upp. Jag ringde numret och prästen som svarade tog sig an mig – som om han bara väntat på att få tala med just mig.  

Peter beskriver samtalet med prästen som att ”polletten trillade ner”.

En vanlig onsdagskväll någon vecka senare satt Peter och tittade på en film. Då var det som om den helige Ande tog tag i honom, och han upplevde att han behövde träffa några kristna. Han fann en kyrka som var öppen och där pågick en bönesamling med några äldre damer. 

– Det var en lugn tillställning, men damerna uppmuntrades av mitt vittnesbörd som blev som en injektion för deras tro.

Peter beskriver det som om han fått som en inre radar, som avgjorde vad som var rätt och vad som var fel.

– Ingen människa vägledde mig, utan Gud talade direkt till mig. Helt plötsligt fick jag till mig bibelord som jag då inte hade en aning om. Och min tunga kunde helt enkelt inte svära, minns Peter.

Hans omgivning kunde inte undgå att se att något oförklarligt hade hänt, och ur Peters ögon strålade som ett inre ljus, som inte funnits där förut.

I egenskap av företagare driver Peter en restaurang, arrangerar och planerar olika evenemang och har många kontakter med människor. Han är frimodig till sin läggning, som den försäljare han är, och ofta kommer ord till honom i rätt stund när han ber om det. 

– Jag har samtalat och bett med många, och några har kommit till tro, berättar han.

För drygt tio år sedan drabbades Peters pappa av cancer. Peter hade flera gånger pratat med honom om tron, men pappan hade aldrig kommit till något eget beslut. Nu var den närmaste familjen samlad omkring hans dödsbädd.

– Pappa hade fått en propp och hade svårt att prata. Inför mina närmaste bad jag tyst i den helige Ande och upplevde att pappa och jag fick kontakt. En atmosfär av den helige Ande spred sig i hela rummet. Vi sjöng psalmen ”Härlig är jorden” och det liksom vibrerade i hela rummet av Guds närvaro. 

Peter berättar med inlevelse hur alla i sjukrummet var berörda av den överjordiska atmosfären, även sjuksköterskan som fanns i närheten. 

– Jag tänkte på rövaren som hängde bredvid Jesus på korset, som fann frid och förlåtelse innan han dog. Pappa fick chansen att prata med Jesus – och sedan togs han hem, säger Peter tacksamt.

Peter vill även skicka med några ord på vägen till alla som skulle vilja ha en närmare relation med Gud.

– Gud finns här för alla och det är bara att söka honom. I Bibeln lovar Jesus att den som ber ska få och att den som söker ska finna, påpekar han.

– Tyvärr tvekar alltför många inför det sista steget, och jag skulle önska att fler vågade överlåta sina liv till Jesus. Det är verkligen inget att tveka inför, han är världens bästa vän.