Plusarkiv: Ljus på okänd finansminister

Ljus på okänd finansminister En tidig reformpolitiker, omtyckt chef och introduktör av sparbankerna. Carl David Skogman var en viktig kugge i det maskineri som skulle modernisera Sverige under 1800-talets första hälft. Carl Johan Ljungberg har läst en engagerande biografi om den okände finlandssvenske finanspolitikern.

Carl David Skogman var Karl XIV Johans finansminister 1821-1838, kommittéslav och generaldirektör. Han sökte få landet att ta efter Europas och USA:s nya idéer och sökte tillämpa dem på problem som Sverige mötte. Skogman som fick uppleva Karl Johanstidens dramatik tål att jämföras med den senare (och mer kände) finanspolitikern J A Gripenstedt.
Om Skogman har det tyvärr funnits litet skrivet. Nu har Ingvar Körberg, lärare och sparbankshistoriker, ur arkiven samlat vad som finns att säga om Skogman. I sin bok Friherren från Lovisa: Carl David Skogman, Den okände makthavaren (Storkamp media) tecknar han skickligt dennes profil, allt från uppväxten i finska Pernå över studierna i Åbo till den långa insatsen i svensk offentlighet.

Som son till kaplanen Jacob Skogman och hans maka Maria Magdalena utbildades Carl David först i hemmet. Efter gymnasiet i Borgå fortsatte han bara 14 år gammal till Åbo akademi där han fick stöd av Frans Michael Franzén, den blivande biskopen som då var professor där. Skogman var en klar talang, men också så självsäker och viljestark att det, som Körberg framhåller, nog blev påfrestande.
Som många unga män vid den tiden hade Skogman stora livsplaner. Han reste till Stockholm där han antogs som kanslist i statsförvaltningen. Efter ett par år som jurist i Åbo fick Skogman snart en välgörare, statsrådet Mathias Rosenblad, som även hjälpte honom ekonomiskt.
För en ofrälse person var den gången många karriärer stängda. Att Skogman så lätt kom fram berodde på hans mångsidiga talang och arbetsförmåga. Han fick lätt kontakter, samtidigt som han var realist och praktiker, och blev snart vän med tidens uppsatta ämbetsmän.

Nu fick Skogman tjänst på det som då motsvarade dagens finansdepartement. Av sin chef där, finländaren Gustaf Fredrik Wirsén, gavs han 1812 tillfälle att göra en studieresa till England, Västindien (Guadeloupe samt kolonin S:t Barthélemy) och Amerika. Av dagboken framgår att Skogman tog starka intryck. Han följde sina instruktioner och kommenterar träffsäkert inslag i det ekonomiska livet. Vetgirigt och kritiskt antyder han, vad som kan användas hemma. Om de människor han möter gör han lustiga iakttagelser.

Vilka hinder ska tas bort i svensk lagstiftning? Hur kan amerikanska fartyg lockas till svenska hamnar? Är ön Guadeloupe något att satsa på? Skogman hade många frågor att svara på. I England blev han vän bland annat med kanalbyggaren Thomas Telford, som hjälpt till med Göta kanal. Skogman skaffade även in bankrapporter och liberal litteratur, av Adam Smith med flera. Han satte sig snabbt in i det han läste.
Skogman ville bland annat se tullarna avskaffade. Åter i Sverige ville han främja den fria marknaden och frihandeln. Likaså utbildningen – Skogman låg exempelvis bakom bildandet av det som nu heter KTH, Kungliga tekniska högskolan. Han verkade även för judarnas rättigheter.

Men det var hårt att få gehör för ekonomiska förslag. Kungen och vissa rådgivare misstrodde en snabb liberalisering. Det fanns även olika åsikter om finans- och industripolitiken. Svaga företag borde inte stödjas, ansåg Skogman. Däremot borde sparande uppmuntras.
Att driva på dessa idéer tog tid och Skogman blev frustrerad. I tidens primitiva förvaltning avgick godtycket lätt med segern. Tack vare klarsynthet, gott omdöme och arbetsförmåga var Skogman nog ändå rätt person att driva sina strider. Hans kunskaper i franska gjorde även att han hävdade sig mot kungen. Enligt en mentor, grundlagsfadern Hans Järta, var Skogman "dugligare än mästaren". När han lämnade statens tjänst fick han beröm för hur han drivit frågorna och även för hur han bemött sina medarbetare.
Carl David Skogman tillhörde den begåvningsreserv som i en trött tid ville få fart på Sveriges näringar. Han var en av de sista finländarna som erbjöd det gamla moderlandet sina tjänster. Med sin energi, sin kunskap och integritet blev han pionjär för nya tänkesätt och inspirerade andra.
Ingvar Körbergs bok ger med sin livliga perspektivrika stil chans att, utom Skogmans livsöde, begrunda hur Sverige moderniserades. När man väl börjat läsa boken, har man svårt att sluta.Carl Johan Ljungberg