Luther har utnyttjats för andras egna ståndpunkter

”Här står jag och kan inget annat”, sägs Martin Luther ha yttrat en gång vid riksdagen i Worms. Orden har blivit klassiska. Men orden kan inte endast betraktas som en kort kommentar, utan de bottnade i ett förhållningssätt: hur han förhöll sig till den bibliskt kristna traditionen.

Det fanns skäl som övertygade honom om hur man borde se på denna och i detta sitt ställningstagande tänkte han inte ändra sig, trots påtryckningar och hot. Vi återkommer till Luthers starka övertygelse om hur man borde se på traditionen och blickar först ut mot några nerslag i hur Luther brukats i svensk historia.

Många är nämligen de teologiska (och politiska) traditioner som genom tiderna har argumenterat för att de har Luther ”på sin sida”. Vi finner i detta citat och hållningar som brukats för att mer rättfärdiga det egna ställningstagandet och som mer eller mindre tydligt bottnar i ett bruk av Luther som först och främst passar den egna hållningen, än i ett ställningstagande som vi kan anta att Luther själv skulle intagit.

Luther har därmed emellanåt blivit till ett ”argument” för en hållning som kanske inte alls skulle stämma överens med vad han själv skulle ha tyckt om saken. Man skulle kunna säga att han både brukats och missbrukats. Det kanske lätt blir fallet i ett land som genom flera århundraden kommit att genomsyras av en evangelisk-luthersk tradition och där ”rätt tro” varit en viktig sak – för både kyrkan och staten.

Kyrkan ville att människan av nåd skulle vara rätt beredd inför mötet med sin skapare och staten önskade enhet i riket.

Under olika historiska skeenden har det funnits olika strömningar som påverkat tidsandan, och tidsandan under de olika tiderna har i sin tur kommit att leda till olika tyngdpunkter i hur man förhöll sig till Luther. Detta är något som bland annat lutherforskaren Carl Axel Aurelius betonat. Några exempel:

I början av 1600-talet fanns det en betoning på Guds försyn. Ortodoxin betonade att Gud är allvetande och Gud har omsorg om sin skapelse, inte minst om människan.

Man tänkte sig att Gud verkar både i det stora och i det lilla, alltså också i den enskilda människans liv. Gud vet vad som ska hända och han styr i slutändan allt till det bästa. Gud regerar, men eftersom Gud till vår hjälp tillsatt överheten och att denna också står under Gud, är det en god sak att följa landets ordning.

Om Guds vilja sker, blir landet välsignat. Luther står här i bakgrunden. Man behövde, när det var reformationsjubileum 1621, inte citera honom eller knappast ens nämna hans namn, men man brukade hans idéer.

Luther hade varit instrumentell i att återupprätta Bibelns auktoritet och visat på det rätta evangeliet, men nu pekade man främst på Gustav Vasa som den som befriat svenskarna från det ”papistiska mörkret”.

Även om bilden av kung Gustav senare förändrats kanske Luther ändå känt sig nöjd med att stå tillbaka. Han ville ju själv inte ha någon kyrka uppkallad efter sig, utan endast att Guds Ord skulle befrias från det som skymde detsamma.

Allt, även han själv, skulle prövas utifrån bibelordet. En god lutheran behövde alltså inte betona Luther som person, utan i allt framhålla tron och nåden allena, ja, Guds Ords helt centrala plats i Guds kommunikation med människan.

Ordet var det exklusiva sanningskriteriet. Medan tyskar och danskar vid sina reformationsjubileer talade om Luther, talade svenskarna främst om kung Gustav. Men bland folket i gemen kom Luther efter hand ändå att i mycket stå i centrum, eftersom undervisningen i Luthers lilla katekes i så mycket kom att forma dess livstolkning.

Den kateketiska livshållningen, inte minst med Guds försyn som en grundbult, formerades och var en självklar del för de flesta när Sverige närmade sig sitt andra reformationsjubileum en bit in på 1700-talet.

Men hur skulle man tolka de stora nederlagen på slagfälten och den misär som rådde på hemma­plan, inte minst som ett resultat av alla de personella och ekonomiska resurser som lades på krig.

Var Gud vred på för svenskarna? Tuktade och prövade Gud sitt folk, ”wårt Swea Zion”? Fanns det ett behov av väckelse? Jo, svarade allt fler, inte minst bland de svenskar som hamnat som krigsfångar i Sibirien. De satt i ett ”Sibiriskt Babel” och längtade hem.

I denna situation spreds sig en pietistisk väckelse. Man talade om andliga genombrott. Pietistiska skrifter, som man menade helt stod i evangelisk-luthersk tradition, hade i detta stött väckelsen. De tog med sig väckelsen hem; men den hade även kommit direkt från Tyskland till Sverige på andra vägar.

Pietisterna citerade gärna Luther, pekade på hans tal om en levande tro, en tro som bär frukt, om upptäckten av Ordet som kan förvandla en människa.

Man hänvisade till Luthers Romarbrevskommentar och till läran om det allmänna prästadömet och så vidare. Och när pietisterna möttes av misstänksamhet och motstånd av den egna kyrkan, av överheten, såg de också i detta Luther som en trosfrände, en som också kämpat mot en oförstående hierarkisk kyrka.

Så fanns vid denna tid både en luthersk ortodox kyrka och en luthersk pietistisk väckelse som ibland hamnade på kollisionskurs, men som båda menade sig ha Luther på sin sida. De hade samma förebild, men hamnade på olika sidor i de konflikter som kom att växa fram.

I början av 1800-talet såg skalder såsom Michael Franzén och Esaias Tegnér Luther som den store hjälten, som en ”världsförbättrare” som kunde tolka och tyda sin egen tid. Vidare kunde i tidsandan Luthers kvalitéer och dygder framhållas.

Exemplen av lutherbruk kan mångfaldigas. Senare kunde även de med nazistisk böjelse bruka Luther, inte minst den skrift i vilken han kritiserade judarna (eftersom han mött judisk proselytism och var upprörd att de inte ville erkänna Jesus Kristus som den Messias de väntade).  

Och inom liberalteologin kunde man, ja, så också i dag, mer betona ”jag” i ”Här står jag”, det vill säga en som bröt mot traditionen, vilket leder tanken till att också jag kan bryta med kyrkliga traditioner, även klassiskt kyrkliga och i Bibeln grundade traditioner. Luther blir i denna liberalteologiska tradition den som modigt lämnar ”det gamla” bakom sig.

Men var det detta Luther önskade? Nej. Han menade snarast att även om kyrkan alltid är stadd i förändring, så står Bibelns Ord oförändrat. Han betonade snarast ”Här” i ”Här står jag”, nämligen på en biblisk, autentiskt kristen grund.

Allt som skymde denna grund skulle tas bort; mänsklig tidsanda och nyskapade traditioner fick aldrig skymma den genuina bibliska traditionen. För honom skulle med stor sannolikhet därmed en del av dagens liberalteologiska resonemang framstå som helt främmande.