Från höger mot socialdemokratin

Från höger mot socialdemokratinVarför blev Olof Palme socialdemokrat? Det var en fråga som diskuteras mycket i början av hans politiska bana. Den blir än mer aktuell, ur en annan synvinkel, mot bakgrund av Kjell Östbergs bok I takt med tiden.

Utgångspunkten för en diskussion måste vara Olof Palmes exceptionella begåvning på en rad centrala områden. Han var redan som 23-åring en driven organisatör med ett brett internationellt umgänge. Han kunde språk, han kunde tolka tidens strömning, han var en skicklig taktiker, han kunde tala och övertala. Han hade därtill en juridisk examen, var reservofficer och hade sannolikt en god insyn i tidens internationella underrättelse- och säkerhetspolitiska värld.
Med sin förmåga kunde han självklart foga samman allt detta till en överblick, över både nuet och framtiden på ett sätt som ytterst få är mäktiga. Vid 26 års ålder var han en person för vilken hela den internationella arenan låg öppen. USA:s regering hade sett hans potential och vill satsa på honom. Han erbjöds en hög post – men tackade nej.
Det är ett beslut som ter sig obegripligt. Varje ung person som fått ett sådant erbjudande, och där USA:s
regering utnyttjade sina främsta diplomatiska kanaler för att få sin vilja fram, borde rimligtvis ha känt sig överväldigad, utvald, oövervinnlig. Men Palme tackade nej. Han tog ett underordnat jobb på försvarsstabens underrättelsetjänst. Och han började på halvtid som sekreterare åt statsminister Tage Erlander.

Varför gjorde han ett så konstigt val? Kjell Östberg visar med all tydlighet att det inte berodde på någon ungdomlig vänsterorientering. Palme hade visserligen avslutat sin internationella studentkarriär med en rundresa i Sydostasien. Han hade där, och på andra håll, upplevt fattigdom, hopplöshet, klassbarriärer. Dessa erfarenheter skulle komma att ligga till grund för hans senare starka internationella engagemang. Men Palmes politiska orientering under sina första år inom socialdemokratin har en klar högerorientering, han står för en traditionell borgerlig syn i centrala frågor.
Dit hör till exempel inställningen till skatterna, som han anser är för höga, dit hör synen på näringslivet som måste bli mer positiv. I tidens första stora konfliktfråga, striden om svenska atomvapen, är Palme för en svensk satsning och agerar taktiskt skickligt för att hindra SSU från att låsa sig vid ett nej. Inte ens i socialdemokratiska paradfrågor, som ATP och generell välfärdspolitik, är Palme en självklar anhängare av uppfattningar som i efterhand kom att framställas som nästan naturnödvändigt socialdemokratiska. Han kan tänka sig att kompromissa i pensionsfrågan, han är inte övertygad om att välfärden ska vara generell.

Ett senare honnörsord som jämlikhet förekommer sällan i Palmes tidiga politiska retorik, liksom för övrigt inte heller i den tidens allmänna socialdemokratiska uttryckssätt. Det var således knappast en tvingande socialistisk övertygelse som fick Palme att välja hemvist i det socialdemokratiska partiet. Hans radikalitet växte fram över tiden, eller med Kjell Östbergs ord, I takt med tiden.
Men det första valet, vad låg bakom det? Läsningen av Östbergs bok får mig att gissa att det var en flykt, bort från något mycket hotfullt, en hemlig underrättelsevärld som höll på att sluka honom, som kanske redan, och också under hans fortsatta politiska liv, hade hållhakar på honom.
Det förklarar att han valde ett mindre glamoröst jobb, det förklarar att han sökte skydd i det stora partiet med de goda kontakterna, inte minst med USA. Det fanns helt enkelt ingen annan värld av en sådan makt och storlek som kunde erbjuda ett skydd. Inte något annat parti; de var alltför små, inte näringslivet; det var alltför USA-beroende.

Detta perspektiv ger en ny dimension till Palmes konfrontatoriska politik gentemot USA under 60-talet, liksom också hans på många sätt obegripliga utrikespolitiska orientering under åren som regeringschef. Kanske hade han aldrig lyckats att ta sig ur greppet, kanske var han insnärjd, kanske tvingades han till utspel och åtgärder mot sin vilja. Kanske hade han ett behov av att markera självständighet, till exempel genom att uppträda i gerillamundering tillsammans med Castro.
Kanske hade han också i ett sådant livslångt deltagande, frivilligt eller motvilligt, gått för långt i annan riktning, kanske hade han gjort ställningstaganden och manövrar som varit mindre lämpliga, kanske ödesdigra.

Carin Stenström
carin.stenstrom@varldenidag.se