Den unge Palme

Den unge Palme – USA:s gunstlingDet dröjde mer än tjugo år efter Olof Palmes död innan det kom en ordentlig biografi. Lika omskriven och uppmärksammad som Palme var under sin aktiva tid, lika tyst har det varit om honom efter hans död. Men nu har det kommit en genomarbetad, och ytterst intressant Palmebok, Kjell Östbergs I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969. Till hösten kommer del 2, om Palmes tid som statsminister och partiledare.

Framför allt partiets tystnad är anmärkningsvärd. Knappast något har gjorts för att hålla liv i minnet av den man som präglade drygt tre decennier av socialdemokratisk politik. Man kan inte undgå intrycket att Palmeepoken raderats ur partiets minne. Varför har man inte gett ut tal och skrifter, minnesböcker och filmer, berättelser av dem som hade minnen men som nu snart alla är borta? Det måste finnas sådant som man inte vill minnas.
Kanske finns pusselbitar redan i bokens inledande avsnitt, kanske kommer ytterligare ljus över gåtan att presenteras i andra delen som kommer i höst. Spännande är det i varje fall.

Att Olof Palme var en exceptionell och mycket begåvad person står klart. När han var några och tjugo år var han en internationellt ledande studentpolitiker som byggde upp västvärldens studentorganisation, som ett alternativ till den organisation som ockuperats av kommunisterna.
De studentpolitiker Palme umgicks med, från USA och andra länder, var samtliga underrättelseagenter. Det var CIA som, via täckorganisationer, finansierade studentorganisationen. Palme själv skulle, när han lämnade studentpolitiken, söka och få en tjänst inom försvarets underrättelsetjänst. Är det sannolikt att han var okunnig om sambanden? Nej, knappast. Han måste tidigt ha sett och varit en del av det internationella underrättelsespelet under det kalla kriget. Han hade själv också bidragit med uppgifter till amerikansk kartläggning av studentvänstern och i övrigt "samarbetat på varje tänkbart sätt" som en amerikansk ambassadtjänsteman uttrycker det.

Kan man, om man en gång tillhört denna internationella underrättelsevärld, någonsin lämna den? Det är, tror jag, en avgörande fråga när man ska bedöma Olof Palmes politiska verksamhet, både hans inträde i politiken, hans liv i politiken, och sannolikt också hans hastiga försvinnande ur politiken.
Var det i själva verket just detta, att lämna en värld som höll på att sluka honom, som Palme försökte göra 26 år gammal? Han hade av amerikanarna fått erbjudandet om den främsta posten i studentorganisationen men tackat nej. USA gav sig inte, man uppvaktade svenska UD inte en utan två gånger och man försökte på andra sätt övertala Palme. USA:s utrikesminister engagerade sig. Men Palme stod på sig och förebar "personliga skäl" för att välja den mindre glamorösa befattningen inom svenska försvaret. Trots att han självklart måste ha insett att den post han erbjöds skulle öppna dörrarna till i princip alla de högsta internationella uppdrag som finns.

Hans reträtt från den internationella scenen ger visst intryck av flykt, även om det är en slutsats som Kjell Östberg inte drar. Han för, vilket är att beklaga, inga egentliga resonemang om varför Palme tackade nej till detta storartade erbjudande. Ett framkastat antagande, att en anledning kunde vara att försvarshögkvarteret låg nära föräldrahemmet på Östermalm där Palme ännu bodde, kan inte tas på allvar.
En gissning, som sannolikt aldrig blir mer än en gissning, men som känns mer rimlig, är att Palme känt sig vara på väg att snärjas i ett nät som det inte skulle gå att komma ur, och att han därför slagit till bromsarna och försökt kapa förbindelserna till den internationella agentvärlden.
En sådan flykt skulle möjligen också kunna förklara hans steg in i det socialdemokratiska partiet. Även om partiet vid denna tidpunkt hade starka och nära band till USA kunde det kanske ändå ses som en markering av distans, av att spelplanen förändrats. Partiet kunde kanske upplevas som en skyddad, och skyddande värld.

Olof Palme hade som mycket ung visat sig ha stora organisatoriska talanger, han måste tidigt ha sett den enorma maktresurs och bas som den socialdemokratiska rörelsen erbjöd. Kjell Östberg menar att socialdemokratin vid denna tid inte självklart kunde räkna med fortsatt maktinnehav och att Palme därför inte av rent opportunistiska skäl kunde ha valt att satsa på arbetarpartiet. Men Palme måste ju ha insett värdet av rörelsens samlade politiska grenar, fackföreningsrörelser, företag, organisationer, nätverk och politiska kompetens på lokal- såväl som riksplan. Han visste därtill att det fanns kopplingar mellan partiet och underrättelsetjänsten, som vid denna tid spelade en avgörande roll i det internationella spelet.
Det är knappast en överdriven gissning att denna insikt, om den samlade kraften i arbetarrörelsen, måste ha tilltalat ett organisatoriskt geni som den unge Olof Palme. Politiskt stod han, som Kjell Östbergs genomgång visar, anmärkningsvärt långt till höger i de flesta frågor. Det tycks inte ha varit någon ungdomlig vänstervurm som lett honom in i socialdemokratin. Men lockelsen att agera i den stora organisationen måste ha varit oemotståndlig.

Carin Stenström
carin.stenstrom@varldenidag.se