Ateism är en projektion

Många av de välkända ateisterna, däribland Karl Marx, Ludwig Feuerbach, Bertrand Russell och Sigmund Freud, grundare till psykoanalysen, har sagt att gudstro enbart är ett irrationellt önsketänkande, en produkt av våra primitiva psykologiska behov. Många psykologer som arbetar inom psykoanalysens ramverk tänker fortfarande på detta sätt, och vissa ateister motiverar sin övertygelse utifrån Freuds uppfattning att Gud är ett hjärnspöke, uppfunnen av människan för att uppfylla hennes behov.
Så här formulerar sig Freud när han är som tydligast: "Religiösa idéer har uppstått utifrån samma behov som civilisationens alla andra prestationer: utifrån nödvändigheten att försvara sig mot naturens förkrossande mäktiga krafter." Freud drar slutsatsen att religiös tro är "illusioner, uppfyllande av mänsklighetens äldsta, starkaste och mest akuta önskningar. Det skrämmande intrycket av hjälplöshet under barndomen väckte behovet av skydd genom kärlek, vilket erbjöds av fadern. Den gudomliga försynens välvilliga styre stillar vår rädsla för livets faror."
Freud säger alltså att ett möjligt psykologiskt ursprung till ett fenomen ogiltigförklarar detta fenomen. Men han glömmer att detta kan tillämpas på civilisationens alla bedrifter - biologi, fysik, till och med själva psykoanalysen! Freuds metod för att förklara religion kan med hans egna argument avfärdas som en av den moderna civilisationens illusioner. Så om Freud har rätt, varför ska vi i så fall ta hans teori på allvar?

Om religionen uppfanns för att vi behöver ett fadersskydd, borde vi också förvänta oss att de förkristna religionerna betonade just den kärleksfulle fadern. Men så var det knappast bland Mellanösterns tidiga religioner, och så är fortfarande inte fallet inom majoriteten av religionerna.
Faktum är att judendom och kristendom är ganska unika i sina beskrivningar av Gud som en kärleksfull fader. Freuds motivering till varför människor tror på Gud fungerar därför inte. Inte ens Bibelns Gud är särskilt lätt att förklara genom psykologisk projektion, för även om han beskrivs som en kärleksfull fader, är han inte den sortens Gud som någon skulle vilja projicera. Han beskrivs ju även som helig, krävande, allvetande, rättvis och så vidare. Israeliterna själva uppfyllde väldigt sällan hans villkor, så varför skulle de vilja skapa en sådan gud? Det är överhuvudtaget mycket svårt att finna någon religion alls som passar in i Freuds modell.

Freuds teori kan inte svara på den verkligt intressanta frågan, om Gud faktiskt finns. Det har ju egentligen inte särskilt stor betydelse varför vi börjar tro på Gud, det viktiga är om det vi tror är sant.
Kemisten Kekulé sägs ha kommit på bensenmolekylens struktur från början i en dröm, då en orm bet sig själv i svansen. Detta kan vara psykologiskt intressant, men det är knappast skäl för en kemist att idag börja betvivla ringstrukturers förekomst. På samma sätt, även om tron på Gud kommer av rädsla eller behov av en fadersgestalt (vilket jag betvivlar), innebär inte detta att gudstron blir irrationell. Det kan förvisso vara psykologiskt intressant att studera både kristna och ateisters ideologiska motiveringar för sina uppfattningar, till exempel avsäger sig många universitetsforskare sin tro på grund av det kulturella akademiska trycket. Men detta säger ingenting om trons sanningshalt, och det är vad som har betydelse i slutändan.
Vad psykoanalysen däremot säger, är att människan har vissa behov och det vi behöver existerar alltid, vi behöver till exempel mat, vatten och kärlek. Detta verkar vara en allmän lag och Gud verkar vara ett genuint behov som människor i alla kulturer har, så i själva verket ger psykologin oss ett starkt skäl att tro att Gud faktiskt finns.

Att religion är en psykologisk projektion kan även vändas mot ateisten. Freud beskriver Oidipuskomplexet som en undermedveten drift att döda sin fader och ta hans plats. Sedan upplysningen har människan betraktat sig själv som alltings måttstock och gjort anspråk på den plats som Gud har. Därför är det rimligare att beskriva ateismen, snarare än religionen, som en avvikande psykologisk projektion.
Ett skäl är att sekulära ateister under alla tider har varit betydligt färre till antalet än de som tror på Gud och utgör idag endast 2,3 procent av världens befolkning. Det är också svårt att hitta en minsta gemensam nämnare hos dem som blir kristna, de kommer från alla kontinenter, sammanhang, psykologiska tillstånd, utbildningar, yrken och åldrar.
Psykologen Paul Vitz menar att ateisterna utgör en betydligt mer homogen kontrollgrupp och nämner flera välkända ateister som föraktade sina fäder av olika skäl, till exempel Freud, Marx, Feuerbach och upplysningsdeisten Voltaire. Andra ateister förlorade sina fäder vid en mycket tidig ålder och detta kan ha betraktats som ett faderns svek av det unga barnet. Vitz nämner d'Holbach, Russell, Nietzsche, Sartre och Camus. Kan detta vara mer än ett sammanträffande?
Det finns förstås problem med Freuds teori, men den ger en förklaring till varför många (men sannolikt inte alla) blir ateister. Om man som Freud anser att ens fader är svag och pervers, eller fadern dör och inte kan ta hand om sina barn, är det inte så konstigt om man tillskriver samma attribut till sin himmelske Fader. Och vem vill tillbe en sådan Gud?

Påståendet att Gud enbart är ett hjärnspöke kan alltså inte göras utan vidare. Om människans behov tyder på någonting så är det snarare att Gud är en verklighet. Men ännu viktigare för oss kristna att tänka på är att i de fall en ateistisk psykologisk projektion i likhet med Freuds begås, finns en person bakom med upplevelser och erfarenheter av en fader som har förkastat, hatat och kanske utnyttjat sina barn eller helt enkelt inte funnits där.
Människan är beroende av Gud till ande, kropp och själ och de som har upplevt tragiska familjesituationer behöver vår kärlek och våra förböner särskilt mycket och behöver, kanske mer än någon annan, uppleva vår himmelske Faders gemenskap.