Niklas Piensoho väljer i sitt bibelstudium den 2 november att fokusera på Sodom och Gomorra i Gamla och Nya testamentet. Sammanfattningsvis säger han att texterna om Sodom och Gomorra inte har med sex och omoral, och inte alls med samkönat sex, att göra, utan snarare handlar om bristande gästfrihet och sociala orättvisor.

Hans mål är uppenbarligen att frikoppla samkönad sexualitet och Sodom och Gomorra från varandra.

Piensoho använder här en vanliga argumentation i liberal tolkning av dessa texter, som går ut just på att Bibeln i Sodom-texterna inte uttalar sig om samkönat sex. Men den tolkningen håller inte.

I berättelsen om Sodom och Gomorra i 1 Moseboken 19:4–5 begärde en grupp män att Lot skulle överlämna de gästande männen till dem: ”Skicka ut dem till oss så att vi får ligga med dem” (v 5b). Det handlar alltså om att männen ville ligga – ha sex – med Lots gäster.

Sodoms synd skulle, enligt Piensoho, ha varit att Lot inte visade gästfrihet. Men den uppenbara och skriande synden i texten är ju just de homosexuella handlingar som hotade Lots gäster.

En strategi Piensoho ofta använder är att underbetona de texter som är besvärliga för hans argumentation. I Hesekiel 16:48–50 nämner texten tydligt att en del av Sodoms synd var just att de gjorde ”sådant som var vidrigt inför mig”. Samma ord för det som översätts ”vidrigt” används i 3 Moseboken 18:22 och 20:13 om homosexuella handlingar som en styggelse.

Sannolikt har alla Sodomtexterna i GT bland annat med sexuell orenhet att göra. Straffdomarna om Sodom och Gomorra används i Bibeln som exempel på det värsta som kan hända.

Piensoho använder ofta ett argument som i klassisk argumentation är ”förbjudet”, nämligen ”argument från tystnaden”. Det vill säga: ”om något inte sägs så finns det inte.” Dels gör han det genom att trolla bort Sodomstexterna, men också genom att inte seriöst behandla alla relevanta texter.

1 Korintierbrevet 6:9–10 är allra tydligast med att båda parter i en samkönad handling lever i sådan synd att de inte ska ”ärva Guds rike”. 2 Petrusbrevet 2:7 talar om de ”laglösas lössläppta liv” (laglös och tygellös livsstil), med tydlig referens till en livsstil där ”allt folket utan undantag” (1 Mos 19:5) ville ligga med Lots gäster.

Sammanfattningsvis lyckas inte Piensoho motbevisa att Sodom och Gomorra som främsta fokus har samkönade handlingar. Tvärtom har det varit, och är, en självklarhet i den judisk-kristna miljön att den viktigaste synden i Sodom gällde samkönad sexualitet.

I frågestunden efter sitt bibelstudium säger Piensoho också att han inte ser något hinder för personer som praktiserar homosexuella handlingar att vara ledare i församlingen.

Jag är förstås överens med Piensoho både om trons centrum och om att vi måste vara varsamma med människor, samtidigt som vi måste tala sanning i kärlek. Och när hans slutsats blir att man inte får döma, så är det sant.

Men man måste förstås kunna säga vad Gud klart säger i moraliska frågor, och som andliga ledare måste vi kunna ge biblisk vägledning. Det gör Piensoho – men med ett slags dubbla budskap. ”Jag vet inte, jag är ödmjuk”, ”jag håller Bibeln högt”, säger han, men öppnar samtidigt för att personer som praktiserar homosexuella handlingar ska kunna kunna vara ledare i församlingen.