Docenten och prästen Dag Sandahl är ett exempel på en författare som tecknat den moderna utvecklingen inom Svenska kyrkan. Han gör bland annat detta i boken En annan Kyrka: Svenska kyrkan speglad genom Kyrklig samling och Kyrklig samling speglad genom Svenska kyrkan (2018).
I denna skildring pekar han på ett metaskeende i kyrka och stat, ett skeende som pågått bakom enskilda sakfrågedebatter. Med hjälp av ett rikt källmaterial (kyrkomötesprotokoll, riksdagstryck, betänkanden, ett rikligt tidskrifts- och tidningsmaterial, minnesanteckningar med mera) visar Sandahl på hur Svenska kyrkan, steg för steg, förändrats, från att erkänna en normalitet till en annan.
Utvecklingen speglas med hjälp av Kyrklig samlings tillkomst och historia (1957–). Vi ser, med författarens terminologi, ”en annan kyrka” växa fram, en kyrka med hållningar dikterade av direktiv som hör folksuveräniteten till, understödda av liberalteologer och en efter hand alltmer aggressiv press, som båda visar oförståelse inför tidigare bärande principer, som var baserade på Guds ords suveränitet och bekännelseskrifterna.
Fonden är det alltmer uttalade upplysningsprojektet, genomförd i den politiska ingenjörskonstens anda. Det upplysningspåverkade metanarrativet är deistiskt, men fungerar närmast ateistiskt.
Institutionen ”Kyrkan” reformeras för att motsvara detta metanarrativ. Den kristna dogmatiken tonas ner och etiken tar över (så har skett också i skolans värld, alltsedan 1919, då Luthers lilla katekes inte längre skulle vara obligatorisk lärobok).
Den etablerade kyrkan fylldes efter hand med nytt innehåll, efter politiskt givna premisser och dekret. Resultatet kan, enligt författaren, liknas vid en nutida officiell svensk-kyrklig hållning som karaktäriseras av moralistisk terapeutisk deism (MTD). Det handlar mer om en oprecis Gud än om Jesus Kristus, den för oss korsfäste.
Genomgående pekar Sandahl på att det var en fråga som politiskt högst medvetet drevs, men att det hela tiden låg en annan djupare fråga bakom, nämligen den om hur Skriften och bekännelseskrifterna ska förstås. Det var denna senare fråga som var Kyrklig samlings huvudärende.
Kyrklig samling bildades efter 1957 års kyrkomöte, som ett samarbetsorgan för de företrädare som snabbt förstod att regeringen inte accepterade kyrkomötets beslut i den så kallade ämbetsfrågan, utan i stället snabbt förändrade förutsättningarna och genomdrev sin linje ett knappt år senare vid ett nyinkallat kyrkomöte.
Färgstarka företrädare för Kyrklig samling, såsom biskop Bo Giertz och den mer stridbare domprosten G A Danell och många fler, kom att hängas ut och svartmålas. Motsättningarna skärptes. Klimatet hårdnade.
Att Kyrklig samling igenom allt detta hela tiden drev en samtalslinje har ofta fallit bort i historieskrivningen. Ordningsfrågan kom efter hand, från kyrkopolitiskt och visst teologisk håll, att drivas som en lärofråga. Sandahl menar att exegetiken och dogmatiken fick ge vika för politik och demagogi.
Prov på den politiska vänsterorienteringen som vi sett under det senast halvseklet inom Svenska kyrkan, men tydligt även på andra håll inom svensk kristenhet, påvisas till exempel i Gunnar Hyltén-Cavallius studie Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund (2019).
”Vänsterkretsar” inom kyrkorna drev en teologisk ”nyorientering”, som resulterade i vad författaren pekar på genom att citera journalisten Maciej Zarembas: ”Det är inte längre Paulus som skriver brev till romarna – det är romarna som vill bestämma vad Paulus ska lära ut.”
Författaren visar, med stöd av filosofiprofessorn Svante Nordins reflektioner, att marxismen öppnade dörren för en rad andra teorier, såsom postmodernism, poststrukturalism, postmarxism och social konstruktivism.
Kampen drivs nu vidare, exempelvis genom genusvetenskap, kritisk vithetsforskning och postkoloniala studier.
Den bok som medialt fått mest uppmärksamhet när det gäller beskrivningen av Svenska kyrkans ”vänstersväng” är dock idé- och lärdomshistorikern Johan Sundéns 68-Kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 (2017).
I denna visar han att arvet efter 1968 varaktigt har präglat nätverk av inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan och ett antal andra trossamfund. Under undersökt tid gjorde en krets av teologer gällande att kristendom och marxism ska ses som andliga kusiner.
Ledande inom den kristna vänstern visade tydliga sympatier för Maos Kina, Castros Kuba, Ortegas Nicaragua och Honeckers DDR (!).
Parallellt med denna utveckling inom svenska kyrkor drev socialdemokratin under åren 1932–1975 politiskt en sekularisering av det svenska samhället, och märkligt nog med denna, en senpåkommen individualism, som även hämtat näring från liberalismen.
Man vände sig mot det som uppfattades som auktoriteter, ibland dessa den gamla etablerade Svenska kyrkan. Jag får här hänvisa till Per Ewerts kommande framställningar i ärendet utifrån sin doktorsavhandling i ämnet.
Kyrkan skulle, som Sandahl redovisar, omdanas – också inifrån. Utnämningspolitiken och Kyrkomötet politiserades. Efter hand blev det ”en annan kyrka”, där inte endast ”gamla sanningar” och gammal dogmatik fick stryka på foten, och därmed även stora delar av det gamla kulturarvet.
Det senare var oviktigt i vänsterkretsarna, och många från dessa satt så småningom på inflytelserika positioner. De bidrog till en alltmer utarmad traditionell kyrklig dogmatik och till kyrkans inre sekularisering.
Samtidigt kämpade många andra, ute i församlingarna, för en traditionell tro och ett värnande av en levande kulturdrivande Kyrka.