Som kristna möter vi två huvudförklaringar till livets mångfald. Enligt det kreationistiska synsättet kan alla arter delas in i grupper (såsom hund- och kattdjur) med gemensamt unikt ursprung, där människan utgör sin egen grupp med Adam och Eva som första par. Den andra förklaringsmodellen – utvecklingsläran eller evolutionsteorin – gör gällande att alla arter har ett gemensamt ursprung från enkla encelliga livsformer, från vilka de utvecklats under lång tid. I detta livets träd är schimpansen vår närmaste släkting.
I min första artikel hävdade jag att kreationismen gör det lättare att förstå Bibelns helhet, från skapelse och syndafall fram till evangeliet om Jesus. Jag skrev också att kreationismen kan förklara människans unika roll i skapelsen. Men är det ändå så att vetenskapens landvinningar talar för att vi ska överge det kreationistiska synsättet till förmån för utvecklingsläran?
För att besvara denna fråga ska jag börja med en historisk tillbakablick.
Det kreationistiska synsättet dominerade i hela Europa fram till början av 1800-talet, då fransmannen Jean-Baptiste Lamarck 1809 föreslog en evolutionsteori enligt vilken egenskaper och förmågor som förvärvats under livet ärvs vidare till nästa generation. Det var dock först när engelsmannen Charles Darwin 1859 publicerade Arternas uppkomst som evolutionsteorin fick en större spridning.
Darwin uteslöt inte att förvärvade egenskaper kunde påverka utvecklingen, men han lade större tonvikt vid att variationer inom en art uppstår slumpmässigt, och att det så kallade naturliga urvalet sedan väljer ut de organismer som är bäst anpassade till den omgivande miljön, så att de får fler avkommor och därigenom för sina anlag vidare till nästa generation.
Det dröjde dock lång tid innan Darwins teori blev allmänt accepterad bland forskare. För det första saknades övergångsformer mellan artgrupper i berggrundens fossila fynd. Darwin erkände att detta var en allvarlig invändning mot hans teori, men han trodde att forskare i framtiden skulle hitta sådana fossila fynd.
För det andra saknade Darwin en mekanism som kunde förklara hur variationen inom arter uppstod.
Det dröjde ända till 1920- och 30-talen innan tre engelska matematiker och genetiker – Ronald Fisher, Sewall Wright och J B S Haldane – föreslog att variationen låg i generna, och att den uppstod genom så kallade mutationer (en form av kopieringsfel) i könsceller, när ett föräldrapar för sitt genetiska material vidare till avkommor.
Detta brukar kallas för den moderna syntesen mellan evolutionsteorin och genetiken, eller neodarwinism. Den medförde att utvecklingsläran på 1940- och 50-talen blev allmänt accepterad bland biologer.
Vidare övergavs Lamarcks idéer om förvärvade egenskaper, eftersom dessa inte ansågs kunna överföras från föräldrar till barn via könsceller.
Finns det i dag, sjuttio år senare, anledning till samma optimism gällande evolutionsteorin? Knappast!
Faktum är att de senaste decenniernas forskning visat på allvarliga brister i utvecklingsläran. För det första har man ännu inte, i motsats till Darwins förhoppningar, hittat fossila övergångsformer mellan artgrupper. För det andra har molekylärbiologin visat att vår genetiska arkitektur i form av dna är mycket mer komplicerad än vad grundarna av den neodarwinska teorin kunnat ana.
Genetiken kan endast förklara så kallad småskalig mikroevolution, som tillåter viss begränsad artbildning (till exempel att alla hundar har ett gemensamt ursprung). Denna mikroevolution existerar verkligen, men den kan inte skapa nya strukturer och processer (såsom vingar, ögon, navigeringsförmåga och fotosyntes), eftersom mutationerna gör att information bryts ner och det naturliga urvalet att variationen utarmas.
Det saknas helt enkelt genetiska förklaringar till den så kallade makroevolution som krävs för att arter med helt nya typer av organ ska utvecklas.
Flera ledande evolutionsbiologer har insett att neodarwinismen är i kris. Därför har man föreslagit nya mekanismer för evolution (såsom epigenetik, evo-devo, naturlig ingenjörskonst och plastisk utveckling), vilket i princip innebär att Lamarcks idéer om förvärvade egenskaper kommit tillbaka i modern tappning.
Men denna så kallade utökade evolutionära syntes kan fortfarande inte förklara de stora genetiska skillnader som finns mellan olika artgrupper.
I stället har kartläggning av mitokondriellt dna visat att arter verkligen kan delas in i olika slag, med små skillnader inom och stora skillnader mellan grupperna. Vidare har olika artgrupper i cellkärnans dna unika gener som saknas i andra grupper (exempelvis har människan flera gener som helt saknas hos schimpansen).
Detta och annan forskning pekar mot en kreationistisk snarare än en evolutionistisk modell.
Jag menar därför att man som kristen inte behöver överge det kreationistiska synsättet. Som kristna är vi kallade att vara salt och ljus i vår kultur och inte låta tidsandan påverka bibeltolkningen. En sådan inställning kommer dock att möta på stort motstånd, eftersom evolutionsteorin utgör grunden för världsbilden i ett sekulärt samhälle.
Och om denna rycks undan uppstår för många människor ett vakuum som förhoppningsvis Jesus kan fylla.