Walter Frankenstein kom till Sverige 1956 och är numera änkling. När Världen idag träffar honom en kall januaridag är det i Älvsjö, där han bott de senaste tolv åren.

Lägenheten är trivsam, full av fotografier och minnen från ett långt och rikt liv – foton på barn, barnbarn och barnbarnsbarn, utmärkelser och vackra målningar.

De många färggranna halsdukar som pryder väggar och fåtöljer vittnar om en livslång kärlek till fotboll, och om ett flerårigt arbete för att motverka antisemitism bland tyska supporterklubbar, bland annat genom att fotbolls­supportrarna reser till Auschwitz.

– En fanklubb är som en högtalare till ungdomarna. Hertha BSC, som spelar i Bundesligan, har 40 000 fans. Det är en unik möjlighet att nå ut, säger Walter.

Båda parets Frankensteins mödrar, liksom många andra släktingar och vänner, dog i Auschwitz eller något av nazisternas andra arbets- eller förintelseläger.

Men Walter, Leonie och deras två små söner blev kvar i den tyska huvudstaden under större delen av kriget, där de ofta av en ren slump lyckades undgå upptäckt och deportation. Vid krigsslutet hörde de till de uppskattningsvis 400 tyska judar som med hjälp av goda människor överlevt krigsåren i Berlin.

– Det sägs att det behövs 40 människor för att en människa ska kunna hålla sig gömd, och så var det helt säkert för oss, säger Walter.

Walter Frankenstein föddes 1924 i småstaden Flatow, som efter kriget kom att tillhöra Polen. Hans far dog tidigt och den unge pojken växte upp med sin mamma och två äldre halvbröder.

– När jag var liten hade jag lika många kristna som judiska vänner och tyckte om att gå i midnattsmässan med min katolska barnflicka Anna, berättar Walter.

Detta ändrades när Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i början av 1933 och genast började utsätta landets judar för diskriminering och förföljelser. Tre år senare förbjöds judar att gå i skola med andra barn, och Walters farbror ordnade så att pojken kom in på en judisk skola i Berlin.

Det innebar en flytt till barnhemmet Auerbach, där Walter bodde i fem år.

Här träffade han den pojke som många år senare skulle hjälpa familjen att flytta till Sverige, Rolf Rothschild. Och här såg han för första gången Leonie Rosner, en ung lärarpraktikant som 1941 flyttats över till Auerbach från en nedstängd inrättning för dövstumma judiska barn.

– Jag satt på en bänk med några vänner och såg henne gå över gården. ”Det är hon eller ingen”, sade jag till dem. Och så blev det, berättar Walter leende.

Som jude måste han bära den gula davidsstjärnan och utestängdes från stora delar av samhällslivet. Men den unge Walter övertalade sin flickvän att ta av sig det förhatliga märket så att de kunde gå på bio och teater och sitta på bänkar där det stod ”Förbjudet för judar”.

– Det var ett modigt men dumdristigt sätt att visa motstånd. Vi hade lätt kunnat bli fast i en id-kontroll, men hade tur.

Många av Tysklands mer välbeställda judar hade svårt att inse att det land de älskat och tjänat hela livet nu vände sig emot dem. En av dem var Walters farbror och förmyndare, en högt uppsatt läkare inom militären.

– Han var patriot in i det sista och gjorde mina två bröder arvslösa för att de lämnade Tyskland och flyttade till Palestina före kriget, berättar Walter.

– När min farbror till slut deporterades till lägret i Theresienstadt fick han veta att han skulle selektera fångar, alltså avgöra vilka som skulle få leva och vilka som skulle dö. Då tog han sitt eget liv.

Walter och Leonie gifte sig 1942, och året därpå föddes deras första barn. Snart blev det emellertid omöjligt att leva som jude i huvudstaden och paret var flera gånger nära att deporteras.

Då ryckte de av sig sina davidsstjärnor, brände sina id-handlingar och gick under jorden.

Under stora delar av 1943 bodde Leonie och parets lille son hos Leonies mor i Leipzig, där de tack vare moderns äktenskap med en kristen man var relativt skyddade. Men när modern av en bekant avslöjades som judinna fördes hon till Auschwitz.

Kort därefter sökte Leonie upp sin man i Berlin. De hölls gömda av icke-judiska vänner och tillfälliga bekanta, levde i extrem fattigdom och med den ständiga skräcken för upptäckt. Under 1944 föddes parets andra son.

När krigsslutet kom 1945 hade den unga familjen bara ett mål: att lämna Tyskland och förverkliga det som genom Förintelsen förvandlats från en sionistisk dröm till en fråga om mental och kulturell överlevnad för många av Tysklands kvarvarande judar.

– Leonie och pojkarna reste före till Palestina, och jag skulle komma efter bara några veckor senare, berättar Walter.

De veckorna blev till månader. Men slutligen kunde familjen återförenas och påbörja ett gemensamt liv i frihet.

De tolv åren i Israel blev tunga för Walter, som flera gånger måste rycka in i militären och samtidigt som byggnadsarbetare försörja fru och barn.

– Till slut klarade inte min kropp mer. Jag skrev till min barndomsvän i Sverige och han hjälpte oss att komma hit.

I Sverige började Walter efter en tid att vidareutbilda sig och fick så småningom anställning som ingenjör inom kärnkrafts­industrin.

När paret Frankenstein gått i pension började de bila runt i Europa. Ett land undvek de dock i flera år, för annat än genomresa: Tyskland.

I boken Inte med oss, som utkom på svenska 2010, berättas hur de på en av sina resor från Sydeuropa i mitten av 1960-talet spontant valde vägen till Berlin.

”Någonstans i Ruhrområdet står ’Berlin’ på en av de stora blåa trafikskyltarna över körbanan. De tittar på varandra, och behöver inte säga många ord”, skriver Klaus Hillenbrand om ögonblicket då Walter och Leonie bröt den självpåtagna bojkotten.

Det blev början på en tät relation, som för Walters del består än i dag.

Innan coronapandemin besökte han Tyskland flera gånger om året för att berätta om sina upplevelser, på skolor, muséer och fotbollsklubbar. Han har också tagit initiativ till flera minnesmärken i Berlin, inte minst över barnen på barnhemmet Auerbach.

För sina gärningar tilldelades han 2014 Förbundsrepubliken Tysklands förtjänstorden.

På bordet ligger ytterligare ett bevis på det forna hemlandets uppskattning – ett brev från Tysklands förbundspresident Frank-Walter Steinmeier, som Walter träffade i Stockholm i höstas.

”Att vi i dag bor i ett Tyskland som vilar på fast demokratisk grund, i ett pluralistiskt samhälle där varje människas inneboende värdighet är måttstock för statens agerande, har vi även människor som er att tacka för”, skriver presidenten.

”Med er livshistoria vaccinerar ni unga människor mot antisemitism, populism och överdriven nationalism.”

Walter beskriver sig själv inte som jude annat än av börd, och är inte med i någon judisk församling i Sverige. Sin tro på Gud förlorade han som nioåring, den dag då nazisterna genomförde sin första landsomfattande bojkott av judiska affärsinrättningar, den 1 april 1933.

– Jag såg hur nazisterna gick förbi min mammas affär och hur en av dem lyfte sitt vapen och sköt rakt in i den. Då tänkte jag: ”Om inte han faller ner död innan han hunnit gå 50 meter, så finns inte Gud.” Och det hände inte, säger Walter.

– Jag har respekt för alla troende. Men att den fromma, goda kvinna som var min mor tvingades in i gaskammaren, det kan jag aldrig förlåta.