Var ständigt vakna och be om kraft att undfly allt som ska ske och kunna bestå inför Människosonen.
Lukasevangeliet 21:36

Världen idag

”Vi kände det som en plikt att någon i familjen skulle överleva”

Hon hade en lycklig och bra uppväxt med många familjemedlemmar i det polska samhället. Hon var stolt över att vara jude. Men 1939 ändrades allt för Lea Gleitman.

Reportage · Publicerad 08:00, 28 jan 2020

– Vill du ha lite fika, Malene?

95-åringen tittar frågande på mig. Vi har precis kikat på alla svartvita bilder som hänger här och var i Lea Gleitmans stora och hemtrevliga lägenhet mitt i centrala Malmö. Fikat har hon redan förberett: tre sorters knäckebröd med två olika ostpålägg, och te.

– Jag kommer från ett fromt och ortodoxt judiskt hem. Alla pappas syskon var troende judar som levde efter judiska lagar. Men ingen var fanatiker, är Lea snabb att påpeka. 

Med ett stort leende berättar Lea att hon hade en lycklig och bra barndom tillsammans med nästan hela släkten på faderns sida i den polska staden Oświęcim . Accenten avslöjar att hon har bott länge i Skåne, även om tonfallet från hemlandet skymtar fram ibland.

Oświęcim var en levande stad med 12 000 invånare, av vilka ungefär 7 000 var judar, fortsätter Lea.

Hon menar att detta inte var ovanligt, eftersom mer än tio procent (cirka 3,5 miljoner) av Polens invånare var judar på den tiden.

Över 90 procent av dessa blev senare mördade av nazisterna. 

– Jag älskade den staden! Både jag och mina tre syskon.

Lea ler så hela ansiktet lyser upp. Men bara för ett kort ögonblick. 

1932, då Lea var åtta år, flyttade familjen till staden Sosnowiec med 200 000 invånare, varav bara ungefär 28 000 var judar. Även om Lea föraktade pojkarna i sjuårsåldern som kastade stenar och skickade hundar efter dem, kan hon inte minnas att hon var olycklig.

– Jag gick ju på judisk skola och hade judiska vänner, familj och grannar. Allt runt mig var judiskt, sammanfattar Lea, som mest pratade jiddisch med sin pappa, Jonah – ett språk hon med stor glädje omtalar som varmt, djupt och uttrycksfullt.

Något annat som gläder Lea är opera, promenader och böcker. Att läsa har hon älskat sedan hon var liten. Det och att gå på bio. Ännu ett stort leende breder ut sig över ansiktet när hon tänker tillbaka på alla biobesök som barn.

Sedan tar allvaret över igen. 

– Jag minns när de visade film på Hitler som stod och ropade. Han lovade en värld utan judar, och folk jublade, berättar Lea.

Hon stannar upp ett kort ögonblick.  

– Och vi läste också nyheter i tidningarna … Men vart skulle vi åka, då på 30-talet? Det var ju inte många länder som ville släppa in judar.

Stämningen blir med ens väldigt tung.

Från nazisternas intåg i Polen i november 1939 kom lagar och inskränkningar för alla av judisk börd slag i slag. Bland annat stängdes alla skolor, och tvångsarbete infördes. 1941 blev även ett så kallat öppet getto i staden inrättat.

– Vår gata blev en del av gettot, som var några kvarter stort. Här fick man leva och bo, men man fick inte röra sig utanför. Gjorde man det kunde man bli skjuten. Man fick inte heller gå utanför sin byggnad efter klockan åtta på kvällen. 

Blicken är fast och rösten är klar, men allvarlig. Det märks att Lea har berättat om sin bakgrund flera gånger. 95-åringen är nämligen medlem av informationsgruppen Förintelsens ögonvittnen, som hon upprättade tillsammans med ett tjugotal andra överlevare i Malmö 1991.

Samma år började hon besöka först och främst svenska skolor för att berätta och informera om Förintelsen. Då med fokus på sin egen historia. I dag är de bara fyra överlevare kvar, där Lea är en av två som fortfarande berättar.

Och i dag är det min tur att få lyssna på henne.

När jag frågar vad som var värst med att bo i getto, svarar Lea:

– För mig var det det som hände 1942.

Med en min ännu präglad av allvar berättar Lea om när nazisterna beordrade Sosnowiecs närmare 30 000 judar ut på en idrottsarena utanför staden i början av augusti 1942. Att de hade med sig mat hjälpte föga för det öde som väntade många av dem. 

– Där satt vi på marken i två dagar i duggregn. Det var en tung stämning, för vi visste redan om att barn och äldre blev gasade i Auschwitz.

På något sätt hade de fått reda på detta under tiden de bodde i gettot, men exakt hur minns inte hon längre.

– Vill du inte att jag ska värma lite vatten åt dig? Lite mer te, så du klarar att fortsätta?

Det är Leas tur att fråga något.

Jag märker att hennes egen beskrivning av sig själv som ”en social person som gillar att vara tillsammans med familj och vänner” stämmer bra. Fast omsorgsfull är nog också ett ord som passar beskrivningen av 95-åringen, som dessutom alltid har varit intresserad av andra människors liv och öden.

Leas eget liv fick en drastisk vändning efter de två dagarna på idrotts­arenan. 

– Då kom bödlarna och började sortera. Barnen och äldre i en riktning och de unga i en annan. Deras plan var att utrota oss alla, vi unga fick bara leva lite längre, så att de kunde utnyttja oss som arbetskraft, berättar Lea. 

Tillsammans med omkring femhundra judiska kvinnor i åldern 15–35 år, däribland kusinen Rachael, hamnade hon i tvångsarbetslägret Gräben bei Striegau i nuvarande sydvästra Polen. Där jobbade Lea tolv timmar om dagen, från slutet av mars 1943 till mitten av december 1944.

Därefter fick hon uppleva den berömda och fruktansvärda dödsmarschen till lägret Bergen-Belsen, vilken enklast kan beskrivas så här: 10–14 dagar till fots med svält, sporadiskt med vatten, såriga fötter, slag och rop från de tyska soldaterna om att skynda på, och alldeles för lite sömn på frusen mark.

Väl framme i koncentrationslägret blev Lea och Rachael instuvade med ett hundratal andra kvinnor.

– Många var sjuka, alla hade diarré och det fanns ingen toa. Bara ett hål utanför baracken. Inuti baracken fanns ingenting, så man fick ligga eller sitta direkt på golvet. Vi var tre, fyra som delade på en filt.

Leas korta summering av livet i Bergen-Belsen säger det mesta:

– Det var ett helvete!

– Kvinnorna såg antingen ut som levande skelett eller så var de döda.

I hopp om att få höra något positivt frågar jag om det fanns någon ljusglimt under tiden i ”helvetet”.

– Jag fick tag i en bit tvål. Det var den enda ljuspunkten, svarar Lea.

Hur det gick till, är hon för trött för att berätta. För lite sömn och en lång intervju har gjort sitt till. 

– Vi hade allt mindre hopp, eftersom vi hörde om hur det gick till i andra koncentrationsläger.

– Men vi ville ändå överleva. Vi kände det som en plikt att någon i familjen skulle överleva, förklarar hon. 

Och överlevde gjorde både Lea och kusinen Rachael, trots att de bara levde på vatten de tre sista dagarna innan befrielsen.

– Då fick vi ingen mat eller något av den härliga soppan, berättar Lea, och skrattar åt sin egen ironi.

Lea erkänner att hon har en del minnesluckor, men den 15 april 1945 glömmer hon aldrig.

Allvaret i rösten byts mot en gladare ton när hon berättar att det var en vacker dag. Nästan som sommar.

– Jag gick som en levande död för att hämta vatten. Det hade varit kallt så länge, så jag satte mig på backen och njöt av de varma solstrålarna, minns Lea.

Först kom en soldat på motorcykel. Därefter en engelsk officer, som beklagade att de inte kunde stanna för att hjälpa; trupperna skulle vidare. 

– Han såg ju de döda kropparna och kände nog stanken från barackerna, men han lovade att hjälpen snart skulle komma.

Dagen efter kom det engelska Röda Korset.

Senare visade det sig att storasystern Mirjam också hade överlevt. Att systrarna året efter kriget hamnade i Sverige, är tack vare deras farbror, som skaffade uppehållstillstånd åt dem båda.

Kusinen Rachael valde att åka till Israel i stället. Resten är en annan historia.

Även om Lea på grund av den ökande antisemitismen ångrar att inte även hon flyttade till Israel, kan hon likväl konstatera att hon under omständigheterna har haft ett bra liv i Sverige. 

– Ja, för jag fick två döttrar. Och jag har i alla fall gjort något, svarar Lea, som i 28 år har rest runt i skolor och berättat om Förintelsen.

Och berätta, det lovar jag det 95-åriga ögonvittnet att också jag ska göra.

Men vart skulle vi åka, då på 30-talet? Det var ju inte många länder som ville släppa in judar.
Jag fick tag i en bit tvål. Det var den enda ljuspunkten.

Polisen borde förhöra Finlands alla bibelspridare

Nyhetskommentar Finland. Relationen mellan polis och åklagare å ena sidan och de folkvaldas företrädare i rikspolitiken är ansträngd i vårt östra grannland Finland. Utlösande...

Kristen jourlinje – nu på vårdguiden 1177

Psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan ökar i samhället och behoven av stöd är stora. Sedan årsskiftet presenteras den kristna jourlinjen Lifeline som ett...

Pengar att spara på rätt bredband

Vardag Bredbandspriserna sjönk marginellt förra året. Men det finns pengar att spara. Prisskillnaderna mellan operatörerna är fortfarande stora.

Samboskap negativt för äktenskap på sikt

Forskning. Äktenskap där makarna dessförinnan varit sambo har en lägre skilsmässograd under första året, men därefter är graden av skilsmässa högre, jämfört med...
E-tidning