Sedan den 7 januari finns filmen Barfota rop tillgänglig som hyr- och köpfilm via appen samt digitala webb- och smart-tv-tjänsten SF Anytime, något som Världen idag tidigare har berättat om. Nu kommer den också att visas på biografer på orter där det finns församlingar eller andra organisationer att samverka med.

Biopremiären blir i Kungälv nu på lördag, den 21 januari, en visning som är slutsåld. Där planeras nu ytterligare två visningar av den kristna filmen som spelades in under sommaren 2018 och våren 2019. De båda skådespelarna Lova Viklund och Fredrika Furehill, numera 18 respektive 17 år gamla, har därför fått vänta länge på den riktiga premiären.

Samtidigt tycker de att det är passande att den kommer ut just nu, när Sverige har hunnit fira 100 år av demokrati, men också med tanke på de senaste åren av pandemi och nu även krig.

– Jag tror att Gud har en plan med att den kommer just nu, även om man kan tycka att den kunde ha kommit lite tidigare. Ju mer som händer, desto mer hopplöshet, och då behövs det ännu mer hopp, säger Fredrika när Världen idag slår sig ned med de båda tjejerna på ett kafé i Jönköping.

Vi pratar om filmen som beskriver ett historiskt skeende på 1840-talet, där svenska barn och unga på olika platser började tala ut ord som de upplevde att Gud hade lagt på deras hjärtan, detta i en tid då samhället präglades av fattigdom och alkoholmissbruk.

– Man kallade barnen för ”ropare” för man ville inte använda ordet predika – det var det prästerna i kyrkan gjorde, förklarar Lova, som innehar huvudrollen.

Hennes karaktär, den 14-åriga Ophelia Johansson, är en fiktiv person, liksom det roparbarn som Fredrika spelar, men filmen innehåller även historiska personer. Berättelsen försöker beskriva den väckelse som ägde rum och dess följdverkningar i landet. 

– Det som händer är att makthavare försöker stoppa barnen, och konsekvenserna blir värre och värre. Men väckelsen skakar om bygden och det blir verkligen en förändring, sammanfattar Lova. 

De båda skådespelarna menar att filmen har en särskild relevans just nu, eftersom vår tids samhälle – liksom 1840-talets – har brist på hopp och framtidstro.

– Det finns mycket tomhet, man hittar inget hopp. Så man fyller på med sociala medier och konsumtion, för att stänga ute den där hopplösheten, beskriver Fredrika. 

Även när det gäller Sveriges kristenhet ser de likheter med 1840-talet, trots att Svenska kyrkans dåvarande monopol har försvunnit, nya samfund tillkommit och mycket har förändrats.

– Då var det mycket traditionskristendom och det är det också nu till viss del. Det vi längtar efter är att Gud ska få röra vid vårt land och att människor får levande möten med honom, säger Lova. 

Hon och lillasystern Livia var med under hela manusförloppet och hon förklarar att karakären Ophelia växte fram när de, på ett lekfullt sätt, fick tänka sig in i hur det kunde ha varit i 1840-talets Sverige. När de sedan började tänka på vem som skulle ha rollen som Ophelia, föll valet naturligt på Lova.

– Eftersom jag hade varit med och skapat den karaktären, förklarar hon.

En speciell detalj när det gäller filmens manus är också att barnens så kallade rop – det vill säga de trosrelaterade budskap de förmedlar – har skrivits av skådespelarna själva, något som både Lova och Fredrika ser som en fördel.

– Jag tror det blir mer äkta så. Ropen bottnar i det sammanhanget, men de kommer också utifrån barnens längtan i dag. Det är inte någon som har sagt åt dem att ”så här ska du säga”, menar Fredrika. 

Även om de båda hade en egen kristen tro även innan de blev skådespelare, så vittnar Lova och Fredrika om hur arbetet med filmen har påverkat dem som kristna. 

– Det har tänt en längtan på något sätt, tror jag, efter att verkligen få se väckelse, efter att se mer av Gud, säger Fredrika. 

Lova konstaterar att hon har förstått mer och mer att vi kan vara ropare också i dag. Och även om hon påpekar att det inte bara beror på filmen, så upplever hon att hon har blivit mer frimodig.

– Det känns om jag vågar mer och mer, pratar, ber. Det är mer medvetenhet, att Gud kan använda mig i min vardag, säger hon. 

De bådas förhoppning är nu att filmen ska nå ut i hela Sverige och få beröra, upplysa och uppmuntra många människor. 

– Jag tror filmen kan bli en uppmuntran för dem som inte är någonting i världens ögon, de som är fattiga anden. Att man reser sig upp, och inte böjer sig för vad samhället säger att man ska tycka och tänka, förklarar Fredrika.

Framför allt längtar de unga skådespelarna efter att många svenskar verkligen ska få möta och bli förvandlade av sin Skapare, precis som på roparnas tid.

– Vi har en tro att precis som Gud gjorde det på 1800-talet, så kan han göra det igen. Han kan använda personer i alla åldrar till att förmedla hopp i en hopplös tid, säger Lova.