Sångerskan Hanna erbjuder samtalsstöd till människor i sorg

Kall höstluft tränger sig på medan vi står utanför kaféet i Stadsparken i Jönköping. Det visar sig öppna en timme senare än vi hade trott, så vi bestämmer oss för att i stället träffas i Hanna Natanaelsons ombyggda skåpbil som står på parkeringen.

Den inredda bilen är fräsch och har pentry, säng och sittplats.

– Det finns filtar om det behövs, upplyser Hanna.

Hanna börjar berätta om sin uppväxt inom EFS och i Piteå, tillsammans med sina föräldrar och tre syskon.

– Jag har levt med lillasysterkomplex hela livet, skojar hon.

Hanna har vuxit upp med en tro på att Gud är god och kan göra under, men säger att det av någon anledning var svårt för henne att ta in när det gällde henne själv.

Som 16-åring flyttade hon till Skellefteå för att gå på musikgymnasium.

– Under den tiden var det kaos i mitt liv och jag mådde jättedåligt. Jag brottades med ätstörningar och ville inte leva – det var svart och eländigt.

När hon var 20 år fick hon plats på ett behandlingshem. Hon minns hur hon blev visad till sitt rum och att det fanns en spegel i hallen.

– Jag tittade mig i spegeln och sade: ”Gud, det finns ju inte en chans att mitt tankesätt ska ändras – men om du gör det ska jag tacka dig!”

Det tog lång tid för Hanna att ta till sig det som sades och det som skulle praktiseras, men till slut var det som att det ”rasslade till” och började gå bra. Hon frågade sin behandlare hur man egentligen vet om man är frisk.

– Hon svarade: ”Vet du Hanna, du är frisk”. Och jag storgrät!

Hanna är en driven person. När hon själv hade fått hjälp, ville hon hjälpa andra. En del i det blev att Gud kallade henne att gå en bibeltermin i Kortebo utanför Jönköping.

– Jag var allt lite irriterad på Gud för att han kallade mig till Jönköping, skrattar Hanna.

– Men när man landar i Guds plan, känner man en sådan glädje – så jag flyttade.

Hon berättar hur hon på den tiden regelbundet liftade med lastbilar den långa vägen mellan Piteå och Jönköping. Hon fick fina samtal med chaufförerna, vilket blev en del i hennes samtalsmöten med människor.

Så småningom utbildade hon sig även till behandlingsassistent inom missbruk och kriminalitet. Efter en tid fick hon anställning på ett psykboende i Piteå och upplevde även där hur hon ville arbeta med trasiga människor.

– Det har gått som en röd tråd genom hela mitt liv, att jag kommit i kontakt med medmänniskor som behöver prata.

Hanna själv har, på grund av saker som hänt i hennes eget liv, tvingats sörja i flera omgångar. Hon poängterar att sorg inte bara behöver bero på att någon i ens närhet dött. Det kan till exempel röra sig om en relation som tagit slut.

– Sorg kan se väldigt olika ut. Och när man börjar bearbeta den, kan det komma upp annat som länge har legat obearbetat och som är kärnan i hur man nu mår. Dessutom kan sorg börja om på nytt allteftersom fler saker kommer upp i ljuset.

Hanna har i flera år arbetat som begravningsrådgivare och borgerlig officiant. Utifrån det fick hon med sig bra erfarenheter och tog för snart två år sedan steget och startade sitt företag ”Aurora Sorgebearbetning”. Där fungerar hon som borgerlig officiant och solist.

– Sedan har jag lagt till en samtalsdel, vilket jag också tidigare arbetat med, och som ju egentligen är mitt ”brinn” – att få prata med trasiga människor och ge samtalsstöd där man får ta upp det som gör ont på insidan.

Hanna säger att mycket sorg kan dölja sig i vanliga samtalsämnen.

– Det är sällan man önskar samtalsstöd om man inte bär på något, men det är inte alltid man själv förstår att det rör sig om just sorg.

Hon betonar att sorgen inte går att springa ifrån. Att det inte alltid är sant att tiden läker alla sår eller att det är bättre att göra något som distraherar från sorgen.

– Sorg är levande. När den inte blir hörd, skriker den högre och högre. Lyssnar man inte till den, blir den bara mer och mer högljudd. Blir den däremot lyssnad på, drar den sig tillbaka, förklarar hon.

Att ge hopp till en människa är det som är viktigast. Att visa att man orkar stå kvar och lyssna till det svåra som personen har gått igenom.

– Man måste följa med ner i mörkret, även om det handlar om fruktansvärda tankar – och visa att man inte rubbas. Jag känner att det är en gåva jag har, det finns inte mycket som skrämmer mig på det planet, säger Hanna och fortsätter:

– Jag vet av egen erfarenhet vad det gör med en människa att gå igenom ett helvete, och jag vet av egen erfarenhet hur mycket hopp det finns i att veta: ”Den här personen sitter tillsammans med mig i min sorg, och hon sitter kvar oavsett vad jag säger.”

Hon säger att en mycket viktig del i hennes arbete är att, på ett professionellt sätt, lyssna in var personen står just nu och vad personen önskar.

– Det är klart att jag kan tycka och tänka ”Gör så här” och så vidare. Men det är inte min uppgift att pusha på något sätt, utan allt måste ske av egen fri vilja. Jag har ju min kunskap och erfarenhet, men det handlar om att ”hjälpa fram”.

Hanna säger att det är viktigt att människor känner sig bekväma med henne, att hon är en trygg person som inte dömer.

– Och om jag ska kunna vara det, måste jag hålla mig på jorden och vara mig själv.

Men hur ska man då, som ”vanlig medmänniska” bemöta någon som går igenom sorg?

Hannas råd är att det helt enkelt är bäst att fråga hur personen mår. Eller, om man är mer praktiskt lagd, till exempel erbjuda städhjälp eller matlagning om den sörjande inte orkar med de praktiska bitarna själv.

– Det finns många sätt att hjälpa. Men det man absolut inte ska göra är att börja prata om sig själv, även om man har haft liknande upplevelser. Det ska inte handla om dig i det läget.

Hon poängterar också att det inte hjälper att säga saker som: ”Det kommer att bli bra” eller ”Mister du en står dig tusen åter”.

– Det provocerar ju bara, säger hon.

Hanna hjälper alla sorters människor. Hon säger att många tror att en borgerlig akt per automatik är ”icke kristen” – men så är inte är fallet.

– Jag brukar fråga om personen bär på en tro och om den avlidne gjorde det. I så fall väver jag in hoppet om att vi ska ses igen – men det får ske på den anhöriges egen önskan. Hoppet bär jag ju med mig vare sig jag får prata om det eller inte.

Hon berättar avslutningsvis om hur ljuvligt det är när en klient upplever förändring.

– När någon säger: ”Det som har tyngt mig i hela mitt liv är jag fri ifrån.” Att få vara en liten del av det är fantastiskt. Och jag kan inte tacka dem nog, som har funnits i mitt eget liv och inte gett upp!