Pontus sökte kickar i våld och kriminalitet – fann friden i Jesus

På nära håll fick Pontus Ahlén redan som liten grabb uppleva såväl alkohol och våld som otrygghet, vilket fick honom att tidigt stänga av sina känslor.

– Det var lite för mycket våld för vad ett barn klarar av, förklarar han.

Pappan dömdes till ett längre fängelse­straff, och inom Pontus började ett allt större bekräftelsebehov växa fram.

– Jag märkte det ganska tidigt, och började applicera det på fotbollen. Jag spelade väldigt mycket och det gick ganska bra. Det blev som en flykt.

Pontus satsade intensivt på fotbollen, som han beskriver som sitt första bero­ende, och kom upp till både pojk- och junior­allsvenskan. Men till slut gav det inte längre någon tillfredsställelse och han valde att lägga sina fotbollsskor på hyllan för att söka nya kickar på annat håll. 

Det gjorde att han redan som 15-åring hamnade i fotbollshuligan­kretsar.

– Jag upplevde att jag fick fler kickar av att festa och slåss. Det gav mig någon form av tillfredsställelse.

Pontus beskriver hur han upplevde att han ”steg i rang” i takt med att vålds­handling­arna blev allt fler, och våldet blev till och med till en livsstil.

– Jag hade mycket ilska på insidan som jag fick utlopp för genom våldet. När jag var ute och festade var det bråk konstant. Oavsett om jag gav eller fick stryk var det som en tillfredsställelse. Det var väldigt självdestruktivt.

Livet som fotbollshuligan innebar många år av våld, droger och hårt festande som en del i den inre kretsen i en av Nordens största huligan­organisationer, så kallad ”firma”.

– Jag blev välkänd som huligan och det blev en stor del av mitt liv och min livsstil. Det är en identitet som folk än i dag kopplar mig till.

Under flera år lyckades Pontus trots allt kontrollera festandet och alla droger och begränsade det till helgerna. Men när han kom in i ett destruktivt förhållande började det glida utför allt snabbare.

– Där gick det i raketfart, kan man säga. Allt tog en ny vändning.

Pontus beskriver hur han gick över i dagligt missbruk. Jakten på kickar fort­satte och huliganlivet kunde inte heller längre fylla hans behov av tillfredsställelse. Nu fann han det i stället i kriminalitet, som blev hans nya livsstil.

– Våldet gav mig inte lika mycket längre. Jag insåg att jag började få en tillfreds­ställelse av pengar och det blev som en drog.

Samtidigt växte hans psykiska ohälsa. Flera gånger försökte Pontus ta sitt liv, parallellt med att han i omgångar satt i häkte, fängelse eller psyket.

– Jag var arg, bitter, avundsjuk, manipula­tiv … Jag kan hitta hur många ord som helst för att beskriva hur jag var. Jag var likgiltig inför framtiden – ja, inför allting. Jag mådde verkligen inte bra, säger han.

– Först i dag kan jag se hur Gud ändå bar mig igenom allt, för mitt liv hängde på en skör tråd så många gånger.

I december 2020 lärde han, genom 12-stegs­programmet, känna en tjej som blivit troende, och han följde med till kyrkan när hon skulle döpas.

– Jag tänkte att jag kunde följa med för att se vad de hade för sig. Kristna verkade konstiga, men de hade också ”något” – de hade både glädje och liv i ögonen.

Senare samma kväll bad han själv och fick sitt första möte med Gud.

– Det var som om tegelstenar ramlade från min bröstkorg och jag fick uppleva en glädje och frid som bara sköljde över mig.

Men med rötterna fortfarande djupt ner i de gamla kretsarna sögs han på nytt in i det gamla livet.

– Det gick ett helt år till av fullständigt mörker, där jag var totalt nedbruten på alla sätt och vis. Jag minns nästan inget från det året. Jag levde men det var som om jag var död.

En kväll gick Pontus upp på en hög bro i centrala Stockholm för att avsluta sitt liv. Han trodde att han var helt ensam på bron, när plötsligt en främmande man kom fram till honom.

– Jag vet inte riktigt varifrån han kom, men han dök upp och sträckte ut sin hand och bad mig att komma ner, berättar Pontus.

Polisen kom till platsen och Pontus fördes till psykakuten, där han mitt i natten gick in på en toalett för att be till Gud.

– Det var min enda utväg, och än en gång mötte jag Gud på sekunden som jag började be. Det var som om jag blev nykter på en sekund!

Han gick ut till läkaren igen och sade att han mådde bra och var redo att åka hem.

– Jag gick från att vara trasig till att glädje och frid sköljde över mig, så att jag bara kunde vandra ut från psyket.

Väl hemma, mitt i natten, började Pontus kolla sin mejlkorg för skräppost, vilket han aldrig brukade göra. Där hittade han en inbjudan till Frälsningsarméns satsning Home i Sundbyberg.

– Det stod att de skulle starta en ny församling, och det kändes verkligen som om de ropade på mig, berättar Pontus.

Redan dagen därpå beslöt han gå dit. Han kom där till en plats där han bemöttes med värme och gemenskap och där han fick en plats att verkligen landa på.

– Där började jag djupdyka i Bibeln och lärde känna Jesus på riktigt.

I början av 2023 gjorde Pontus ett återfall, där han drogs tillbaka in i det gamla livet med missbruk och allt det förde med sig.

– En kväll såg jag min bror bli skjuten mitt framför mig med sex skott av ett automat­gevär. Han kollade mig rakt i ögonen och sade: ”Nu dör jag”, återger Pontus.

Men brodern fördes till sjukhus, opererades otaliga gånger – och överlevde mirakulöst. 

Händelsen blev ett tydligt meddelande till Pontus.

– Jag såg det som en tydlig bild från Gud, om att det var det livet som skulle vänta mig om jag inte vände om. Det var nästan som om jag kunde höra Guds röst, så tydligt var det.

Så Pontus vände tillbaka, igen – och nu gav han 100 procent av sitt hjärta till Jesus.

– När Jesus kom in i mitt liv blev jag verkligen förvandlad, säger han, och tillägger:

– Det har inneburit jättemånga aktiva handlingar från min sida, men jag har också upplevt hur Gud tog över ledar­rollen. Tidigare hade jag försökt styra mitt liv själv – nu behövde jag bara följa efter.

I dag står Pontus stadigt förankrad i tron, och han har gjort en djup­gående resa i tron och relationen med Jesus, där han fått uppleva en inre frid.

– Det gamla livet höll bara tillfälligt, ledde enbart till trasighet och förde aldrig med sig någon glädje. Det här är dock något som är hållbart, säger han

– Gud har kommit med gåva efter gåva fast jag inte på något sätt har förtjänat det. Gud har säkert haft två miljarder anledningar att vända mig ryggen, men trots det har han aldrig gjort det.

Numera är Pontus själv anställd inom Frälsningsarmén, där han bland annat möter människor i utsatthet, missbruk, kriminalitet och hemlöshet.

– Jag vill på något sätt ge tillbaka, och jag hoppas att människor ska få se en glimt av hoppet, av att det finns något mycket bättre. Jag vet att livet kan förändras om man bara vänder om.