Han tar emot i sitt kontor mitt i centrala Stockholm, där Frälsningsarmén i Sverige och Lettland har sitt gemensamma huvudkontor. Mitt emot oss sitter han – överstelöjtnant Robert Tuftström – klädd i en välstruken vit skjorta, vinröda axelklaffar med gradbeteckningar, slips och slipsnål med logga. Den uniform som han trivs med att bära, men som han inte alltid kunnat tänka sig bära.

Men mer om det senare.

Avståndet mellan uppväxten i norrländska Härnösand och hans nuvarande vardag är inte bara avlägsen geografiskt. Att Robert i dag skulle vara kyrkligt aktiv, kristen, resa över bokstavligen hela världen och framför allt ha en nyckelposition i ett kristet samfund, var en gång närmast otänkbart.

– Jag växte upp i en politiskt aktiv, klassisk arbetarfamilj i pappas födelsestad Härnösand. Mina föräldrar hade träffats i Göteborg när pappa arbetade på sjön, men de flyttade snart norrut.

– Man kan säga att samhällsengagemang var något naturligt för hela familjen, precis som våra demokratiska familjeråd runt köksbordet. Mamma var folkvald med flera politiska uppdrag och var dessutom fackligt aktiv, berättar Robert.

Mamman var från Danmark och hade som ung varit aktiv i en frikyrka. Men maken tillät henne inte gå i kyrkan.

– Jag tror det var jobbigt för henne. Vi hade visserligen många bra samtal hemma runt middagsbordet som familj, men det betraktades som självklart att vi alla hade blivit till av en slump efter Big bang.

När Robert var tio år skilde sig föräldrarna och för pappan gick flyttlasset till Sundsvall och sedan Stockholm. Roberts tre äldre syskon – två bröder och en syster – var redan utflugna från hemmet när det hände.

– För dem kom skilsmässan som en chock, mycket värre än för mig, den femton år yngre sladdisen. Jag hade sett processen inifrån.

Lillebror och mamma blev kvar i Härnösand. Det blev en stor ekonomisk omställning för de båda, men kanske främst mentalt.

– Jag hamnade ganska snabbt i en livskris. Jag funderade över livet, frågor som varför vi finns till, minns Robert.

Idrott, som till exempel hockey, var ett sätt att komma bort från mycket av det jobbiga. En annan sak var läsning – han flydde de kommande åren in i litteraturen, i berättelser, andras äventyr och öden.

– Jag plöjde enorma mängder böcker, främst skönlitteratur, säger han.

När innehållet i familjens bokhyllor var genomläst gick färden till farmor och farfars hus.

– De var födda på 1880-talet och hade haft en folkskola i ett stort rum på övre plan, men alla böckerna var kvar. Jag lånade flera kassar åt gången.

En sen kväll hemma i pojkrummet, när han kommit till botten av den sista kassen, återstod nu bara broderns konfirmandbibel – och telefonkatalogen. Bibeln verkade mer inbjudande, även om han undrade vad han gett sig in på när han läste ”Af Konungen gillad och stadfäst” några sidor in i boken.

Robert började läsa om skapelseberättelsen och syndafallet i 1917 års översättning.

– Jag tänkte att det där med syndafallet ”var ju en dum grej”. När jag sedan kom till släktleden i Moseböckerna tröttnade jag och satte slumpmässigt fingret på ett annat ställe. Jag hamnade i Jesaja, där det står om Guds lidande tjänare. Jag tog så småningom ytterligare en tumvers och hamnade i berättelserna om Jesus.

Här, inom loppet av någon timme, händer något fantastiskt. Robert – tonåringen, som inte har varit i närheten av en söndagsskola – ser den röda tråden: skapelsen, syndafallet, Guds kärlek, löftet om en lösning, och så svaret: Jesus. Bitarna faller på plats.

– Jag böjer mina knän i pojkrummet och ber till Gud om att han ska ta hand om mitt liv. Hela rummet fylls av ett ljus. Jag drar upp rullgardinen och tittar rakt ut i den mörka norrlandsnatten. Ljuset kommer inte utifrån …

Robert är helt upprymd och får bara två timmars sömn, men vaknar utvilad, hoppar som vanligt över frukosten och går till skolan. Mamma är redan på jobbet och kommer att få den helt oväntade nyheten om sonens frälsningsupplevelse serverad när hon kommer hem.

– Jag tänkte: ”Det här är ju fantastiskt!” Klasskamraterna fick höra mig berätta vad jag varit med om, men jag blev förvånad över att de inte var lika entusiastiska.

Några kamrater är aktiva i Baptistkyrkan och Robert börjar följa med dem på möten. Detta är precis i början av 80-talet och de följande åren pågår en mindre ungdomsväckelse i Härnösand. Ungdomarna umgås fritt över ”traditionella” samfundsgränser, har läger, bibelstudier, spelar innebandy, volleyboll och umgås.

Navet, motorn i det hela, är bra ungdomsledare.

– Det är de unga i Baptistkyrkan, Frälsningsarmén och Kyrkans ungdom [KU, Svenska kyrkan; red anm] som umgås mest, men även ungdomar från pingst. När vi dundrade in i Pingstkyrkan kände nog en del tanter att vi inte var så helgade. Vi behövde nog både handpåläggning och be frälsningsbönen i varje fall en gång till, säger Robert och ler.

– Men det var en härlig tid och jag tror att det var här som grunden för min syn på sund bibeltrogen ekumenik lades.

När det blir dags för gymnasiet väljer Robert att flytta till pappa i Stockholm. Här läser han naturvetenskaplig linje med datainriktning.

Dessutom börjar han söka kristna gemenskaper och blir glatt överraskad när han går på stan och ser ”KU” utanför en lokal. Glad i hågen går han in – men i stället för bön och bibelläsning blev det Marx och Engels.

– Det blev ett intressant och jättetrevligt – om än oväntat – samtal över en kopp te med Kommunistisk ungdom.

Robert mötte favör hos skolledningen i gymnasiet, och tillsammans med en klasskompis som var aktiv i Södermalmskyrkan startade de en kristen skolgrupp, som träffades ofta.

I Svenska kyrkan mötte han senare Anna-Maria. De blev snabbt ett par, och via kompisar i skolgruppen kom de i kontakt med Frälsningsarmén. Han uppskattade genast deras kärlek till Bibeln som Guds ord.

Tidigt upplevde han också ett mycket tydligt tilltal att själv bli frälsningssoldat.

Men här blir det jobbigt. Bära uniform, som dessutom kräver kemtvätt ...?

– Det här var en inre brottningskamp, precis som för Jakob i Bibeln. Men kort efter att jag fattat mitt beslut att följa kallelsen bytte Frälsningsarmén till en uniform som kunde tvättas i maskin, säger Robert med ett skratt.

Tjugo år gammal gifte han sig med Anna-Maria, och de började båda läsa vid Frälsningsarméns officersskola. Åren som följde blev mycket intensiva, med tjänstgöring och ledarskap i olika kårer: i söder, väster och ”hemma” i Norrland, samt på stödboenden, behandlingshem och sociala centra. Samtliga under Frälsningsarméns flagga.

Och allt parallellt med att de var småbarnsföräldrar, till Carolina och Daniel, födda 1991 respektive 1995.

Uppdragen skulle dessutom komma att varvas med ett flertal utlandstjänstgöringar, bland annat i biståndsprojekt och katastrofhjälp, såsom på Haiti efter en jordbävning, och på Bahamas efter en orkan.

Då uppdragen varit längre, som till exempel i Rwanda-Burundi, har även barnen varit delaktiga på ett annat sätt. År 2017, under det första av de fyra år som Robert var regionchef i Lettland, var sonen Daniel med.

Ett bibelord som följt med Robert genom större delen av livet är Filipperbrevet 1:21: ”För mig i livet Kristus och döden en vinst.”

– Jag är inte rädd för att dö, men har för den delen ingen dödslängtan. Jag har väldigt påtagligt upplevt Guds beskydd flera gånger, till exempel när jag burit med mig kontanter mitt ute i ingenstans för att kunna sköta betalningar av projekt, säger Robert.

En särskild händelse som har bitit sig fast i minnet är när han tillsammans med en kvinnlig kollega under en insats i ett afrikanskt katastrofområde träffade en mamma. Hon bar sitt lilla barn på armen men lät sedan Roberts kollega hålla barnet. Det som såg ut som en gullig stund får dock en obehaglig vändning.

– Vi insåg plötsligt att mamman ville lämna ifrån sig barnet till oss på stående fot, vända och gå. Fattigdom och våld i relationen hade gjort henne desperat. Det var hemskt. Vi försökte hjälpa henne så gott vi kunde, men jag glömmer det aldrig.

Robert menar att styrkan, den röda tråden i livet som gjort att äktenskap och familj har hållit, trots att de flyttat runt mycket och trots givande men utmanande utlandstjänster, är gudstron fastskruvad i Bibeln. Möten med människor, öden och kulturer ger perspektiv och slipar ens personlighet, menar Robert.

– Jag lever min dröm. Gud är en Gud för alla aspekter av mänskligt liv. Det är en förmån att arbeta i en organisation som, förutom att vinna människor för himlen, även ingriper praktiskt i människors liv.