Prick på avtalad tid öppnas dörren till expeditionen och Hans Jansson kliver ut på kyrktorget i Kungsportskyrkan i Huskvarna. I 18 år har han varit pastor i församlingen. Men i och med söndagsgudstjänsten den 26 juni sätter han punkt för den perioden.
Redan 2019 släppte Hans föreståndarskapet i församlingen men har sedan dess arbetat kvar på 60 procent. Resterande tid har han ägnat åt att skriva böcker, besöka olika församlingar för att undervisa och fungera som mentor åt yngre pastorer och ledare.
Resandet kommer han att ägna sig ännu mer åt framöver. För pensionär har han inga planer på att bli, även om han rent tekniskt har ”åldern inne”. Ännu har han mycket energi kvar och mycket att bidra med, upplever han.
– Jag tror faktiskt att man kan få ha sin bästa tid långt fram i livet, när man kan ösa ur alla erfarenheter man har hunnit samla på sig, säger han.
Som den hockeysupporter han är ser han det som väntar som livets tredje period.
Framöver kommer Hans ibland ha sällskap av sin fru, Karin, på sina predikoresor. Efter en tuff period av utbrändhet har hon hittat nya vägar i Guds plan, och nu står hon och Hans sida vid sida i predikstolen, där hon delar vad Gud har lagt på hennes hjärta, inte minst när det gäller förbön och bönesamtal.
Karin arbetar annars deltid som företagssköterska, men kommer att ägna resterande tid åt detta arbete.
– Det är fascinerande att se – det kan verkligen komma något gott ur det svåraste och jobbigaste man går igenom i livet, reflekterar Hans.
Karin och Hans möttes när han var ungdomspastor i Korskyrkan i Borås. Hon är fem–sex år yngre och de blev ett par under Hans sista år som pastor i församlingen. Men förhållandet höll inte.
Det skulle dröja sju år innan de hittade tillbaka till varandra igen. Och då hade Hans nästan gett upp hoppet.
– Det var Karin som hade gjort slut, så det var hon som friade. Jag svarade, ”vi får be över det här” – men hela min uppsyn visade att det redan var klart.
Sedan den dagen har det varit de två.
De vigdes den 4 mars 1989 och fick sitt första gemensamma hem i Linköping, där Hans precis hade börjat som pastor i det som nu heter Rytttargårdskyrkan.
Bröllopsresan blev en skidsemester till Sälen. Där hittade de en backe med namnet Hasse och en annan som hette Karin. De bägge backarna förenades efter en bit och blev till en gemensam nedfart.
– Så Karin tog Karinbacken och jag åkte Hassebacken, så möttes vi och fortsatte åka gemensamt, säger Hans med ett leende.
Det blev starten på deras gemensamma färd genom livet.
Hans tror att det är viktigt att dela kallelsen som makar. Det behöver dock inte betyda att båda måste synas på plattformen. Själv har han försökt leva efter att ha Gud som första prioritet i sitt liv, sedan sin familj och först därefter församlingen.
– Det är viktigt att inte offra sina barn på ”kallelsens altare”. Men säkert kunde jag ibland ha prioriterat bättre där, säger han.
Hans är själv pastorsbarn. Pappan hade tjänst i mindre församlingar i Värmland och Uppland och Hans tillbringade därför en stor del av sin uppväxt inom kyrkan. Tog emot Jesus gjorde han på ett läger när han var nio år.
– Det var min pappa som bad för mig och jag kan fortfarande känna hur lätt jag kände mig efteråt. Det var en upplevelse med väldigt mycket känslor, säger Hans.
När Hans var 15 år döptes han.
Men några tankar på att gå i sin fars spår och själv bli pastor fanns aldrig. Han tänkte sig en framtid som lärare och sökte därför in på lärarhögskolan. Men en kommentar från hans syster om att han borde söka till Örebromissionens ledarinstitut fastnade i hans inre och ledde till att han skickade in en ansökan även dit.
När han blev antagen till båda utbildningarna blev han tvungen att välja och han valde ledarinstitutet.
Efter två års studier hamnade han som ungdomsledare i Missionskyrkan i Köping. Jobbet handlade mycket om scouting och volleyboll, men Hans tyckte att ungdomarna behövde något mer, så han började hålla korta andakter med bibelundervisning.
– Då kände jag bara, ”yes, det är det här jag vill göra”. Gud vill att vi ska göra det som han har lagt ner som gåvor i våra liv. Du kommer att känna igenkännandets glädje när du hittar din uppgift, säger Hans.
För honom har livet som pastor varit ett kall. I tider när många pastorer har hoppat av sina tjänster och församlingar står utan pastor har Hans fortsatt sin gärning.
– Jag är övertygad om att det är detta Gud hade tänkt för mitt liv, säger han.
Det innebär inte att livet som pastor och församlingsföreståndare alltid har varit enkelt. Långt därifrån. Alla församlingar går igenom tuffa perioder ibland.
– Som pastor måste man ha uthållighet och lita på att det kommer att bli mycket frukt, bara man inte ger upp, säger han.
En dag satt Hans och hans Karin i bilen på väg till en gemenskapsdag för pastorer med respektive. De visste att man på samlingen som väntade skulle gå laget runt och svara på två frågor: Vad är bäst, och vad är svårast med att vara pastorspar? Hans frågade Karin vad de skulle svara på frågorna, och hon sade direkt: ”På fråga A svarar vi människor, och på fråga B svarar vi människor.”
Hans ler vid minnet och konstaterar att hon satte huvudet på spiken.
– Det är fantastiskt med människor. Och det är fantastiskt svårt med människor. Ofta är både glädjen och frustrationen förknippad med just människor, säger han.
Konflikter är alltid svårt. När det blir konflikt i en församling, vilket inte är helt ovanligt, så gör det ont.
– Det är omöjligt att vara pastor utan att vara med om det. Men jag har fått se att det kan komma något gott även ur de tuffa situationerna, säger Hans.
Om han, så här efter alla sina år som pastor, skulle ge ett råd till en yngre pastorskollega så är det att odla självledarskap och vara uppmärksam på sitt eget liv.
– Det börjar alltid med dig själv. Är det problem i en församling eller organisation måste du gå till dig själv först. För utan förtroende från andra har du inget ledarskap, förklarar han.
När Hans blickar tillbaka på sina 46 år som pastor är det dock inte de tuffa passagerna han tänker på i första hand. Han väljer att fokusera på höjdpunkterna – på storheten i att få se människor komma till tro och att få se församlingar blomstra.
– Att få se vad Gud gör i människors liv och hur han upprättar människor – det är få saker som slår det.
Kanske är det just därför han också väljer att fortsätta jobba, om än inte som församlingsanställd. Pastorn är redo för tredje perioden.