Med Alla hjärtans dag i fokus ligger det nära till hands att tänka på människor med ”stort hjärta”. I dag får vi möta en av dem: Hjördis Andersson i Gränna.

Hjördis älskar att berätta historier och skapa kontakter, och svarar snabbt ”ja” på frågan om hon vill ställa upp på en intervju.

– Men jag vill inte framhäva mig själv, förtydligar hon.

Med det villkoret ringer vi nu på dörren till Hjördis ljusa, trevliga, centralt belägna lägenhet. Efter ett glatt ”Hej du!” och en varm kram, bjuds vi in i köket där bordet står dukat med hemgjord marmelad, goda kex och bröd. Här känner man sig välkommen.

På väggen sitter många foton på barn och barnbarn. Dessutom finns det, förutom Hjördis egna målningar, ett tecknat porträtt av maken Nisse, som nu är hemma hos Jesus.

– Jag saknar honom mycket. Vi hade ett lyckligt äktenskap och väldigt roligt tillsammans, säger Hjördis.

Hjördis och Nisse förlovade sig år 1964 och gifte sig året efter.

– Nisse var med i den andra pingstförsamlingen i Adelöv. Vi hade känt varandra länge, så det var inte så dramatiskt, skrockar hon.

Hon återger hur ett av barnbarnen en jul frågade om de inte kunde skicka upp ett paket till morfar i himlen.

– Nej, så kan man inte göra, svarade min dotter. Men då sade han: ”Jo, men vi kan väl be Jesus komma ner och hämta paketet?”

Hon skrattar. Hjördis har ett sådant där innerligt skratt som man inte kan låta bli att stämma in i.

Uppväxten på en gård utanför Adelöv, ett par mil från Gränna, var trygg och kärleksfull.

– Vi växte upp i ett gott, kristet hem. Mamma födde sju barn på åtta och ett halvt år, så vi var ganska jämngamla. Men när jag var två år dog yngste brodern, som bara var tre månader. Mina föräldrar tog det hårt, men efter tre år fick vi lillebror Bengt.

Barnen följde med till gudstjänsterna från det att de var små. Hjördis gick i söndagsskola tills hon var femton år och blev söndagsskollärare som sjuttonåring – något hon sedan fortsatte med i femtiofem år.

En vecka per sommar hölls det barnmöten några kilometer från hemmet. På ett av mötena, när Hjördis var runt sju år, frågade barnmötesledaren om någon ville bli frälst. Den ett år äldre systern, Birgit, viskade till Hjördis: ”Vi ska fråga pappa när vi kommer hem.”

– Pappa var ju äldste i församlingen och även söndagsskollärare. Så vi gick till pappa och frågade: ”Får vi bli frälsta?” säger Hjördis och skrattar gott vid minnet.

– Det fick vi förstås. Dagen därpå lämnade vi oss åt Gud och det håller än i dag!

De sju barnen lärde sig tidigt att arbeta; Hjördis hjälpte till att mjölka från det att hon var nio år gammal.

– Det var inte så att pappa var sträng, det var bara helt naturligt att hjälpa till. ”Arbete befordrar hälsa och välstånd”, ansåg han.

Att barnen hade lärts upp i gårdsarbetet visade sig vara en räddning för familjen. En kväll före julafton satt hela familjen samlad, förutom en syster och svåger som bodde på annan ort. Eftersom Hjördis och hennes syster Sonja skulle arbeta på julafton, skulle julklapparna delas ut nu.

– Plötsligt hördes ett ljud. Mamma hann vända sig om mot pappa – och så dog han. Det var så sorgligt – men han fick åtminstone avsluta sitt jordeliv i kretsen av sina närmaste, säger Hjördis.

Nu uppstod en ny situation. Hjördis och hennes syster, båda i tjugoårsåldern, lovade att ta hand om gården under ett år, eftersom brodern Bengt skulle göra lumpen. När Bengt sedan återvände, tog han över familjegården.

Hjördis hade tidigare utbildat sig till hemsyster.

– Det yrket finns ju inte längre. Menjag hann även hjälpa till på föräldrarnas gård det sista halvåret innan pappa dog.

Hjördis och Nisse köpte så småningom hennes föräldragård. Förutom de fem egna barnen, tog de emot sammanlagt sexton sommarbarn; bland annat tog de hand om ett par tvillingsystrar och deras äldre bror under sju somrar.

– Våra egna barn var mycket lättskötta, så det var inga problem. Dessutom tyckte jag mycket om att baka, laga mat och fixa.

Efter att Hjördis arbetat hemma i många år, såg äldste sonen en platsannons från Svenska kyrkan i Aneby, angående ett vikariat som barntimmesledare under en termin. Han tyckte att mamma Hjördis borde söka den, vilket hon gjorde.

Hon stannade kvar i många, många år.

– Jag trivdes så bra! Och jag fick ju så ut Guds ord!

Så småningom fick Hjördis även en diakontjänst, vilket innebar att hon fick ”gå runt och hälsa på” – något hon alltid har älskat att göra. Besökarbanan började tidigt med farfar som bodde i våningen ovanför. Dit traskade hon upp och sjöng sången ”Jubla nu mitt sälla hjärta”.

– Farfar sade visserligen att jag inte sjöng lika bra som mina systrar, men jag sjöng ändå!

Hon tillägger att hon som liten bad till Gud om att få sångröst.

– Men någon påpekade: ”Men Hjördis, det är så många som sjunger – men hälsa på sjuka och gamla, det är det inte lika många som gör.” Så jag har fått den uppgiften i stället.

I Gränna hamnade Hjördis först på senare år och där har hon mycket kontakt med sina grannar.

– Jag tror att det var Guds ledning att jag kom hit. I och med att jag har rullator och lite jobbigt med hjärtat, kan jag inte gå så långt, men här är det så nära till allt. Och när jag inte orkar gå till folk, ringer jag till dem i stället.

Hon har hört många säga att de tycker att det är så svårt att få kontakt med folk, men hon håller inte med om det.

– Om vi tycker att vi inte får kontakt med människor, beror det ofta på oss själva. Det är bara att bjuda in!

Som exempel får vi höra om när Hjördis satt och väntade på sin väninna Carin på en bänk utanför Coop i Gränna. En okänd dam kom och slog sig ner bredvid henne och de två började prata. Hjördis frågade om Monika, som hon hette, ville komma på middag hos henne samma dag.

– Monika sade: ”Men så kan man väl inte göra?” Och då svarade jag: ”Jodå, så kan man göra”. Hon kom på middag och vi hade så trevligt. Sedan dess har vi varit vänner.

Hjördis älskar att berätta historier, och att spela teater – något hon har haft nytta av under tiden som barnledare.

– Jag har alltid haft lätt att fånga barns uppmärksamhet. En av mina döttrar sade en gång: ”Jag förstår inte hur du kan få dem att vara så tysta.”

Rollen som mormor i filmen Barfota rop fick hon genom att tidigare pastor i Gränna Pingst, Niklas Hallman, ställde frågan till henne under Nyhemsveckan för några år sedan. Hon nappade direkt.

Hjördis hoppas att filmen ska få människor att tänka till och att man ska sluta tala illa om varandra.

– Så som det är nu, med alla skjutningar och allt elände, så kan det ju inte fortsätta. Det är som om människor inte är värda någonting längre. Vi måste ta hand om varandra!