Många libaneser saknar hopp om framtiden i landet

Hon har precis varit tolk under vårt besök i Beirut. Två irakiska kvinnor har på arabiska talat om det svåra livet som flykting, och om längtan efter visum till Australien. Miya Chabtini översatte till engelska.

När den sista flyktingen lämnar rummet, utbrister Miya:

– Jag vill också ge mig i väg.

– Jag vill bort från Libanon, tillägger hon med en djup suck.

Libanon har fått en ny regering, 13 månader efter att den förra avgick. Den möts av krav från det internationella samfundet – och likgiltiga axelryckningar från många libaneser. Tilliten till politiker är borta. Skandalerna har varit för många. Korruptionen är för omfattande.

Kratern efter den stora explosionen i Beirut förra året är för djup.

Libanon kämpar med en flyktingkris, en politisk kris och en ekonomisk kris så allvarlig att skaror av invånare letar efter sätt att komma ut ur landet. Det talas om ett nytt exodus från Libanon, en ny utvandring av libaneser.

Man märker av krisen redan på flyget till Beirut. Det är få passagerare och påfallande gott om plats.

På flyget ut från Beirut är det däremot tvärtom: planet är proppfullt. Vid incheckningen står människor med resväskor staplade i stora berg, som om de aldrig har tänkt komma tillbaka.

Man märker av krisen när man kör genom Beiruts gator. Det är färre bilar än förr, men vid bensinstationerna skapar kilometerlånga köer trafikstockning. För den ekonomiska krisen är även en elektricitets- och drivmedelskris.

Man märker av krisen på kvällen, när man ser hur mörkt det är i miljonstaden Beirut – eftersom den offentliga sektorn stänger av elen, och eftersom de privata aggregaten inte levererar nog med elektricitet. Talande nog blev invigningen av den nya regeringen, måndagen den 20 september, avbruten av en rad strömavbrott.

Och man märker inte minst av krisen när man kommer till tals med folk och förstår hur sparsamt de måste leva. De har nästan aldrig råd att köpa kött längre. Vissa har börjat odla grönsaker på bakgården, för säkerhets skull. Det är svårt att få tag i medicin, och de har förlorat sina besparingar i bankkollapsen.

Nyligen varnade Unicef om att Libanon också står på randen av en vattenkris.

Miya var lugn och professionell så länge som hon tolkade. Men att höra flyktingarna prata om visum och resor till andra länder träffade en öm punkt.

På uppmaning börjar hon berätta sin egen historia. Hon nickar när jag ber om lov att ta anteckningar.

– Många av mina vänner har redan åkt, säger Miya, som har studerat arabiska, engelska och franska för att kunna arbeta som översättare.

– När jag träffar vänner är det ofta för att ta farväl av någon som ska resa, tillägger hon.

Miya vill också resa, men finner ingen utväg. Hon har inga nära släktingar i utlandet och har inte västerländskt pass, som en del libaneser har. Då är det svårt att skaffa visum till länder i väst.

– Jag kan inte fly och jag kan inte stanna, sammanfattar hon.

Drömmen var att arbeta med att texta filmer och dokumentärprogram, och en period arbetade hon för ett företag som översatte för National Geographic. Nu är hon tolk och fransklärare på den kaldeiska kyrkans skola för flyktingar i Beirut. Det ger henne en liten lön.

– Jag planerade att ha fast arbete och bil. Så blev det inte, konstaterar hon.

Miya använder starka ord:

– De senaste åren har varit fruktansvärda, säger hon.

Ögonen blir blanka, och hon vänder sig bort ett ögonblick. Sedan berättar hon om när pandemin bröt ut och båda föräldrarna miste jobben och inkomsten.

– Vi måste bara försöka klara oss. Lyckligtvis hade vi mat och vatten. Andra hade det värre, säger hon.

Hela familjen smittades av corona. Ingen av dem blev livshotande sjuk, men pappan drabbades av depression efteråt.

– För honom var corona detsamma som död. Han blev väldigt rädd när han smittades, berättar Miya.

Medan familjen låg sjuk upplevde de ändå oväntad omsorg. Folk kom till dörren med mat och erbjöd hjälp.

– Det visade mig att när man hjälper människor, får man själv hjälp den dag man behöver det, säger hon.

Värst var den våldsamma explosionen i hamnen i Beirut den 4 augusti i fjol. Pappan var ute och fiskade i hamnbassängen den dagen, berättar hon. Under några långa, olidliga timmar fruktade de att han hade mist livet. Men som genom ett mirakel överlevde han.

– Jag är tacksam för att vi inte förlorade någon av våra närmaste, men jag känner många som blev allvarligt skadade. Jag har hört hjärtskärande historier.

Miya talar lågmält och allvarligt.

– Vi ler, eftersom vi försöker vara starka. Men vi är inte glada, säger hon.

– Jag ger allt som sker till Gud och tror att han hör oss.

Att Libanon någonsin kommer att resa sig igen, är hon osäker på.

– Men vi har fortfarande ett hopp om att det blir bättre en dag. Mörkret har ett slut, säger Miya.

Benedicte Näss Hafskjold är landsansvarig för Kirkens Nödhjelp i Libanon och Syrien. Även hon märker att vardagen i Libanon har blivit mer komplicerad. Eftersom drivmedel har blivit dyrt och svårtillgängligt kan staben inte resa runt lika mycket till organisationens projekt som tidigare.

Rätt som det är försvinner även strömmen, och därmed också internet. Då är det inte lätt att få arbetet gjort på kontoret.

– I går var strömmen borta stora delar av förmiddagen. Aggregaget vi använder när den offentliga strömförsörjningen fallerar sankade diesel.

Hon märker även att utvandringen av unga, välutbildade libaneser gör det svårare att få tag på kvalificerade anställda.

– Många högkvalificerade har rest. Folk som arbetar i den humanitära sektorn, som vi, söker sig till projekt i andra länder.
Inte minst har många inom hälsovården rest, berättar hon.

– Det finns allt färre läkare tillgängliga. Konsekvenserna kan bli stora för vårdsektorn i framtiden.

Benedicte känner själv flera libaneser som har emigrerat, eller förbereder sig för att resa. En del av dem åker till Cypern, som libaneserna gjorde under inbördeskriget.

– De som inte har möjlighet eller resurser för att ge sig i väg känner hopplöshet, säger hon.

Hösten 2019 var stämningen i Libanon en annan. I de stora städerna var gatorna fulla av demonstranter som krävde förändring. Optimistiska ungdomar slog läger i centrum av Beirut. Folk stod hand i hand längs motorvägen från söder till norr.

– Gnistan från då är borta nu, säger Benedicte.

– Aktivisterna har tystnat eller gett sig av.

Libaneserna har rykte om sig att vara ett hårdfört folk, som snabbt återhämtar sig efter en kris. Är det annorlunda nu?

– Det verkar som om luften har gått ur de flesta. Man lever med en långdragen kris, som bara blir värre. När det är krig kan man hoppas att livet blir bättre när kriget tar slut, men i Libanon är det själva staten som har kollapsat. Folk ser ingen utväg, säger Benedicte.

Hur tas den nya regeringen emot?

– Folk är inte särskilt optimistiska. Men att ha en regering är ändå helt nödvändigt för att förhandla fram lån och hjälppaket från den Internationella valutafonden och Världsbanken. Utan regering blir det stagnation. Därför är det ett steg i rätt riktning att man har fått en regering på plats.

– Sedan får vi hoppas att de vidtar åtgärder för folkets bästa.

Inte långt ifrån den kaldeiska kyrkan där Miya arbetar ligger ett vårdcenter som ger medicinsk och social hjälp till åsidosatta libaneser och flyktingar. Här arbetar en 36-årig socialarbetare, ”Peter”, som önskar att inte gå ut med sitt verkliga namn.

Peter trivs med sitt jobb; han är tacksam för att kunna vara till hjälp för människor. Men precis som Miya är även han starkt präglad av krisen i Libanon. Om några dagar ska han ta farväl av systern, som ska resa till USA.

Du själv då?

– Jag lämnar Libanon om möjligheten dyker upp. Men jag har ännu inte hittat någon väg ut, säger han.

Peter har vuxit upp i en typisk, libanesisk medelklassfamilj. Han och syskonen har alla fått bra utbildning.

– Medelklassen har varit ryggraden i samhället. Det var inte lätt att överleva som medelklass förut heller, men nu har det blivit riktigt svårt, säger han och beskriver vardagen i Libanon:

Priset på bröd har femdubblats. Mjölk har blivit tio gånger dyrare. Även priset på drivmedel har tio­dubblats. Detta påverkar inte bara möj­ligheten att fylla tanken på bilen, men även tillgången till elektricitet, eftersom folk är beroende av privata bensin- och dieseldrivna aggregat.

– De höga priserna på drivmedel driver upp den generella prisnivån, förklarar Peter, och illustrerar med ett exempel:

En genomsnittsfamilj tjänar kanske 1 500 000 libanesiska lira i månaden. När 1 200 000 lira går till att betala för aggregaträkningen, har man alltså 300 000 lira kvar som ska täcka alla andra utgifter.

– Man kan inte leva så i längden. Man klarar inte att försörja sina barn. Det går helt enkelt inte ihop.

– Krisen påverkar oss till och med när vi sover. Vi vaknar när strömmen försvinner, fläkten stannar och rummet blir alldeles för varmt, säger han med en djup suck.

Libanon innehar plats 148 av 180 länder och territorier på organisationen Transparency Internationals rankning av korruption, där länder med minst korruption ligger i topp.

Peter talar med bitterhet om libanesiska politiker och krigsherrar som han menar roffar åt sig själva och sina egna, medan folket lider.

– Om man inte tillhör ett av de ledande politiska partierna är det svårt att leva ett normalt liv i Libanon, konstaterar han.

Även Peter har många vänner som har lämnat landet. Varje gång någon reser till Kanada, Australien eller Dubai upplevs det som en stor förlust.

– Jag är i en ålder där det inte är lika lätt som tidigare att skapa nya vänskapsband, säger han.

Han berättar om hur krisen präglar både vänskap och framtidsplaner. När han möter sina vänner kretsar samtalen ofta runt allt som inte fungerar:

– Vi pratar om dollarkursen, bensinbrist och de politiska partierna som skapar alla problemen.

Hoppet är att han en dag ska kunna flytta hemifrån och skaffa egen bostad.

– Jag är så gammal att jag borde kunna köpa en lägenhet och bygga mitt eget liv nu.

Han drömmer också om att en dag få en egen familj.

– Man kan möta någon och tänka att ”vi två kunde ha passat bra ihop” – men jag förstår inte hur det ska gå till. För hur kan man gifta sig när man inte kan försörja sin familj och ge dem det liv man önskar?