Lars Eriksson möter mig i dörren till det gamla huset utanför Örnsköldsvik som hans farmor Sara lät bygga en gång i tiden. Det är glest mellan gårdarna, för Lars bor där de mer nybyggda villakvarteren börjar övergå till landsbygd.
Traven med arbetshandskar, skor och stövlar som möter oss i kallfarstun vittnar om att här bor en man som gillar att vara ute och ”skrota på”. Lars lyckas hitta en ledig galge i den täta raden av ytterplagg och räcker fram den.
– Jag firar 30 år med nya njuren, säger Lars, som har njurföreningens logga som en liten pin på kavajslaget.
Medan han visar mig runt i huset berättar Lars hur han fick nåden att byta ut sina sjuka njurar – samma symptom som tagit livet av så många släktingar före honom, bland annat farfar och pappa.
– Min farmor fick begrava sin make och fem barn på grund av cystnjurar. En kusin till mig har också fått sätta livet till.
Men 81-årige Lars har alltså en ny njure, och fick därmed möjlighet att nå denna aktningsvärda ålder.
– Jag går med Jesus, och då är allt möjligt, säger Lars entusiastiskt.
En mening han upprepar ofta.
Lars är en historieberättare av rang. Han förklarar att han egentligen inte skulle ha kommit till över huvud taget. Föräldrarna var över 40 år när de träffades och ville inte ha barn så sent i livet, och använde sig därför av ”säkra perioder” i preventivt syfte.
När Hitler 1940 hade intagit Norge blev Lars pappa inkallad att försvara Sveriges gräns i Jämtland. Permissionen kom sedan att förändra allt:
– Mamma har berättat att när pappa kom hem var han så het att de ”säkra perioderna” var som bortglömda. Och så blev jag till! säger Lars och skrattar, och de blå ögonen lyser.
Efter husesynen, där bland annat bönefåtöljen i vardagsrummet visas upp, slår vi oss ner vid köksbordet.
Lars föddes 1941, fick en ny njure 1992, men ”föddes på nytt” gjorde han först 2006.
Allt tog dock sin början två år tidigare, då Lars snart skulle gå i pension och plötsligt blev helt orkeslös.
– All kraft var borta. Jag ser fortfarande framför mig hur min dotter, som nyss blivit mamma, står här i mitt kök, med sin dotter på höften, lagandes matlådor åt mig. Jag orkade ingenting, säger Lars.
Han sökte läkarvård, men varken den första eller den andra läkaren kunde hitta någon förklaring till symptomen. Det gjorde inte den tredje läkaren heller, som förklarade för Lars att svaret måste sitta i psyket.
Lars, som ville veta orsaken, tog honom på orden och sökte vidare. Men när även två psykologer förklarat att de inte visste vad tröttheten berodde på, kom Lars 2006 till vägs ände.
– En dag sade jag till min dotter: ”Du kanske tror att jag är galen, men nu ska jag söka Gud.”
Lars hade då levt länge utan en tanke på högre makter. Men någonstans i minnet fanns farmor Sara, vars gård han nu äger, hon som fick begrava sin man och sina fem barn. Sara, som aldrig klagade över något, utan gick bedjande fram i tron på sin Jesus.
– Hennes förböner fanns i bagaget, i mitt dna. Jag minns ju från min barndom hur hon ständigt gnolade psalmer och citerade Psaltaren, säger Lars.
Han kontaktade en bekant i njurföreningen som han visste var kristen, och när de kom samman bad Lars frälsningsbönen.
Han lägger handen över bröstet och beskriver hur han upplevde som en boxningskamp på insidan, en uppgörelse i bröstkorgen.
– Jag var en boxningsarena, och det onda och goda slogs om mig, förklarar han bilden, men tillägger att det goda var starkare.
Och att han dessutom är väldigt envis.
– Har jag bestämt mig för något så håller jag mig till det.
Det viljebeslutet kom att bli viktigt för Lars den första tiden, för även om han visste att detta med Jesus var sant och rätt, så fanns sjukdomen kvar. Lars hade fortfarande ingen ork.
– Jag läste Bibeln från morgon till kväll. Nu när jag hade bestämt mig för att tro på detta, ville jag veta vad det stod.
Mellan 18 oktober och början av december 2006 läste Lars ut hela Bibeln – först Nya och sedan Gamla testamentet.
Han plockar fram den vällästa bibeln, sliten och full av anteckningar, som ett dokument över den första tiden med Jesus.
– Jag har fått så många tilltal, och varit med om så många under, säger han, ivrig att komma vidare i sitt berättande.
Lars har även lagt fram sina små fickalmanackor från de senaste årtiondena. De är så många att de utgör ett litet torn på köksbordet. Bredvid ligger den gamla bibeln och ett porträtt på farmor Sara.
Han slår i almanackorna för att ta fram fakta och datum för alla detaljer i sin berättelse. På sidorna ryms både högt och lågt – små notiser om priset på en båtmotor som sålts, och om dopet som ägde rum 2007.
– Jag är så glad att vi gör det här, säger Lars, och tittar upp en stund.
– För jag vill ta alla tillfällen att vittna om Jesus. Blir jag dålig och får anledning att åka till sjukhuset ser jag det som ett tillfälle att få berätta om mitt helande, och måste jag till optikern tackar jag Jesus för att jag ska få träffa någon att prata med.
Första tiden efter omvändelsen tog Lars god tid på sig att besöka olika församlingar innan han bestämde sig för medlemskap. I dag är Pingstkyrkan i Örnsköldsvik hans andliga hem, även om han rör sig i många sammanhang och är engagerad på flera håll.
En dag när Lars, liksom många gånger förr, sökte förbön för sin sjukliga kropp fick han en hälsning han inte var beredd på: ”Du har oförlåtna syndaskulder”, sade förebedjaren, som Lars inte kände sedan innan.
Lars, som prövar det mesta med öppet sinne, tog med sig detta till sina bönesyskon, men fick inget gehör. Han fick veta att han var frälst och förlåten och att den gamle Lars inte fanns mer – han skulle inte bry sig om det där. Tilltalet låg dock kvar och malde i honom.
– Till slut frågade jag Gud själv rakt ut: ”Ligger det något i det förebedjaren sade, eller ska jag glömma alltihop?” Svaret kom blixtsnabbt: ”Slå på teven”, sade den helige Ande till mig.
Lars slog på Kanal 10, som just då visade ett vittnesbörd om en kvinna som upplevt att hon hade oförlåtna synder att bekänna, och hur detta hade satt henne fri. Plötsligt fick Lars upp flera minnen i huvudet, vissa femtio år gamla, saker han sagt och gjort som behövde komma upp till ytan.
Han skrev en lista, som blev längre och längre. Det blev även flera namn på personer han upplevde att han behövde ringa upp och be om förlåtelse. Han betade av dem en efter en. När det var klart påminde den helige Ande om ett gäng namn till. En ny lista, nya telefonsamtal.
– Jag hade min hemska ”syndakatalog” i datorn, men en dag när jag skulle öppna dokumentet blir datorn bara svart. Jag försökte flera gånger, men till slut hörde jag rösten igen: ”Den gamle Lars är död.” Gud hade skapat något nytt!
– Nu avslutar jag varje dag med att läsa Psalm 51. Jag har fått skuldkontot sanerat och vill inte fylla på det igen. Det är bättre att Gud får utrannsaka mig varje dag, för den skulden drar jag inte på mig igen! tillägger han.
Friden infann sig på ett nytt sätt i Lars inre – och i samband med det släppte också den oförklarliga tröttheten han levt med. I fickalmanackan för 2008 står det plötsligt en dag: ”Vilken ork! Tack Jesus.”
Orden är inringade.
– Nu är det jag som är ”farmor Sara”, förklarar Lars.
– Jag går med Jesus, och då är allt möjligt.