Johanna Carsbrant är en öppen och kommunikativ person som vägrar låta sin synskada begränsa henne. Hon tar mig käckt under armen och medan vi vandrar i väg till ett fik i närheten ger hon några glimtar ur sin livshistoria.
Föräldrarna hade båda en kristen bakgrund, men karriär och materialism hade efter hand tagit över. Enligt Johanna var de inte särskilt närvarande föräldrar; den omsorg och omtanke hon behövde fick hon av sin farmor.
Tron på att Gud finns fanns tidigt hos Johanna.
– När jag var i treårsåldern köpte min mamma en bibel för barn till mig. Varje kväll läste hon någon berättelse ur den för mig och inom mig växte en barnatro fram. Den tron har alltid funnits med i bakgrunden, konstaterar hon.
Bristande immunförsvar gjorde att Johanna ofta var sjuk under uppväxten. Ännu jobbigare blev det när familjen flyttade till en mindre stad. I skolan utsattes Johanna för hård mobbning under sex års tid, vilket ledde till anorexia och depression.
När hon slutade nian hjälpte hennes föräldrar henne att komma bort och skaffa lägenhet i Stockholm.
Johanna har trots svårigheter haft ett starkt driv. Redan i tonåren var hon en högpresterande säljare.
– Jag hade tre jobb samtidigt som jag gick i skolan, och redan som 20-åring blev jag rekryterad till IBM, som redan då var ett stort it-företag. Där jobbade jag som toppsäljare och säljutvecklare.
Snart gick Johanna vidare och startade eget företag, med som mest 14 anställda och många prominenta kunder. Hon tjänade bra, kunde köpa vad hon ville och var gärna ute och roade sig. Men djupt i sitt inre kände hon mest en stor tomhet. Trots att hon nått framgångar som många kunde avundas henne, brände frågorna: ”Var det här allt? Finns det inget mer?”
– Jag satsade på studier vid sidan av mitt företagande som ett led i min ambition att alltid ligga i framkant, vara högpresterande och klara det mesta själv. Studierna, tillsammans med kärleken till min son och omsorgen om honom, var det som ytterst gav mig livsmod och motivation.
Fysiskt har Johanna fått lida mycket, och hennes sjukjournal är en diger lista över allvarliga sjukdomar. Vid 27 års ålder drabbades hon av tarmvred och var nära att dö. Hon opererades akut och fick då en upplevelse av hur hon liksom lämnade sin kropp.
– Jag kom till en plats med ljusblå himmel, en lång sandstrand, ljusblått vatten. I fjärran syntes en stad, omgiven av en kalkstensmur. Hela atmosfären andades kärlek och frid, och två personer med långt hår och strålande ansikten kom emot mig. När jag bad att få bli insläppt log de mot mig och sade: ”Det är inte din tur än.” Sedan var jag tillbaka på sjukrummet, berättar Johanna.
Den atmosfär av kärlek Johanna upplevde i livets gränsland väckte hennes slumrande tro till liv och gav henne styrka när hälsan fortsatte att svikta.
Hon kände sig yr, kräktes, gick ner i vikt och blev deprimerad. I dag fattar hon inte hur hon orkade med de dagliga sysslorna. Hon var ständigt trött och synen blev allt sämre.
Hon undersöktes och fick diagnosen Lebers hereditära optikusneuropati (LHON).
– Det är en mycket sällsynt sjukdom, som drabbar fler män än kvinnor, så för mig var det dubbel otur. Sjukdomen påverkar framför allt näthinnan och synnerven, och det finns ingen medicinsk bot för den.
På bara sju veckor försvann 97 procent av Johannas syn.
– Hela min värld vändes upp och ner.
Johanna var i 30-årsåldern när vanliga vardagssysslor plötsligt innebar en utmaning. Rutiner som att låsa ytterdörren, veta var hon lagt olika saker, gå till affären, laga mat och ta hand om sonen krävde mer av henne än tidigare.
Och inte nog med det, nya symptom tillstötte, och när Johanna beskriver alla sjukdomar hon drabbats av blir listan lång.
– Det blev svårt för mig att röra mig och att hålla mig vaken mer än en halvtimme åt gången. Att gå minsta sträcka var en enorm kraftansträngning. Lederna svullnade, det kändes som om jag gick på glas och jag behandlades med stora mängder kortison. Livet rann ur mig.
– I min förtvivlan viskade jag en bön: ”Snälla Gud, om du finns så hjälp mig!”
Efter noggranna undersökningar diagnostiserades Johanna med flera mycket allvarliga sjukdomar: dystoni (muskelkramper), hjärnstamsinflammation, polyneuropati (orsakande svåra nervsmärtor i lederna), Leighs sjukdom (angriper vävnader i hjärnan) samt allvarlig immunbrist.
Men när allt såg nattsvart ut grep Gud in och resan tillbaka till livet inleddes.
Efter att Johanna bett sin desperata bön kände hon en inre maning att ringa en kristen vän för att få uppmuntran i sin svåra situation. Vännen förmedlade vidare kontakt med några evangelister, som kom hem till Johanna och såg till att hon blev döpt. Dopet blev sedan början till en succesiv helandeprocess.
– Redan en vecka efter dopet kunde jag både röra mig och promenera kortare sträckor. Jag frös inte längre så mycket och de som träffade mig tyckte att jag såg mycket yngre ut.
– Helande är en process, och något som påskyndade den processen var att jag lämnade in en lapp i kyrkan där jag brukade gå. På lappen hade jag skrivit: ”Tack, Gud, för att du befriat mig från hjärnstamsinflammation.”
Lappen var skriven i tro och när den lästes upp i kyrkan utbröt spontana applåder.
Men bättre ändå var att det som stod skrivet på lappen blev verklighet dagen efter.
Den dagen genomgick Johanna nämligen en ny röntgenundersökning. Då kunde läkarna förvånat konstatera att inflammationen i hjärnstammen var borta; som bonus fanns heller inga spår av Leighs sjukdom kvar.
– Kristna vänner bad för mig och smorde mig med olja, och då fick jag också tungotalet. Mer och mer fylldes jag av kärlek och glädje på insidan och skrattet bubblade som sockerdricka ut genom munnen.
– Nu tillhör mitt liv Gud, och jag instämmer med Paulus: Jag anser inte att mitt liv har något värde för mig; jag vill bara fullborda mitt lopp och det uppdrag som jag har fått av Herren.
Johannas situation är fortfarande besvärlig och hon behöver mycket hjälp, men mitt i sin egen svaghet har hon fått förmedla helande till andra.
Ett färskt exempel är att hon i en samling fick klart för sig att någon med magproblem skulle bli helad. En kvinna gav sig till känna och Johanna bad en bön med henne. Nyligen fick hon en rapport från kvinnan att röntgen bekräftat att cancern hon haft i magen var borta.
– En av mina gåvor är att frambära profetiska hälsningar och förmedla helande, trots min egen svaghet. Jag tror att Herren på det sättet vill tydliggöra att helandet inte beror på mig. Eftersom jag brinner för de sjuka och svaga i samhället gör det mig lycklig att få tjäna Herren på det sättet.
För inte så länge sedan blev hon själv helad från en bristning i magmunnen. Efter gastroskopi konstaterades att skadan läkts fullständigt, och knappt lämnat ett ärr efter sig.
De helanden Johanna fått vara med om har ökat hennes tro på att också få synen tillbaka. Trots den dystra prognos som gäller för sjukdomen hon ännu lider av, tror hon på ett fullständigt helande.
– Vissa helanden sker direkt, vissa gradvis. Varje morgon väljer jag att lita på Guds nåd.
– I Bibeln står det skrivet 365 gånger – en för varje dag – att vi inte behöver frukta, och därför har jag inte varit rädd inför vad nästa undersökning skulle utvisa. En vers i Psaltaren styrker mig: ”Även om jag vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, för du Gud är med mig”, säger Johanna förtröstansfullt.