Jesus möter människor i Vardagsrummet

I ett hörn av Frölunda satt medlemmar i Opalkyrkan och ville starta någon form av arbete kring Frölunda torg. Samtidigt satt medlemmar i Equmeniakyrkan i Fiskebäck och bad om att få se en dörr öppnas för deras sociala arbete. Och mitt i allt kom ett bostadsbolag och erbjöd en lokal.

– Vi hade nyss varit vid Frölunda torg och upplevt att Gud ville leda oss till något nytt – och dessutom varit utanför just den lokalen. Vid det tillfället var det dock tydligt stängt. Men det visade sig bli precis den lokal vi fick!

Orden kommer från Erik Wickstrand, pastor och föreståndare i Opalkyrkan i Tynnered i västra Göteborg, inte långt från Frölunda torg. Han var den som initierade idén under en träff med en företrädare för fastighetsbolaget Posei­don, vid en frukost för föreningar i Tynnered i början av året. Erik nämnde då att det tidigare funnits en kyrka på Mandolingatan, intill Frölunda torg, varpå Poseidons företrädare snabbt svarade att den lokalen just blivit ledig.

– Någon av oss frågade då den andre: ”Tror du att den lokalen skulle kunna vara något för kyrkorna i västra Göteborg?”.

Erik Wickstrand tog frågan vidare till en ekumenisk träff för kyrkorna i västra Göteborg, och fick snabbt napp. För en utomstående kan det se ut som en slump – men för de inblandade föll alla bitar på plats precis när de bett om det.

– Vi såg det som ett svar på den öppna dörr vi precis bett om, säger Equmeniakyrkan Fiskebäcks pastor och föreståndare Daniel Demming, som ser det som en styrka när flera församlingar går ihop.

– Jag tror att det finns en välsignelse i det. Vi kan lyfta upp arbetet tillsammans och blåsa där det glöder, säger han.

Bit efter bit föll på plats, där Posei­don bland annat erbjöd sig att stå för gratis hyra i 14 månader, samtidigt som projektet fick 500 000 kronor i bidrag från Socialstyrelsen för att kunna starta social verksamhet i lokalen – vilket har gjort att man genom det har kunnat anställa en koordinator.

– Vi sökte pengar för att arbeta diakonalt, socialt och med evan­gelisation. Vi ville inte vika ner oss på någon av de punkterna, tydliggör Erik Wickstrand.

Daniel Demming är inne på samma spår.

– Vi har absolut ingen tvekan om vilka vi är och har inte försökt att förminska att vi ska vara en kyrka. Vi vill se människor i ögonen precis som Jesus gjorde, säger han och summerar vad många av de inblandade känner kring hur snabbt allt gick och hur allting bara lades till rätta:

– Vi upplevde först att det var en dörr som sattes på glänt, sedan öppnade Gud dörren på vid gavel. Om någon tvekade var det nästan som om vi blev knuffade in genom dörren!

Några månader efter den första träffen med Poseidon, skärs tårtan upp till hundratals nyfikna närboende. Det samtalas, minglas, äts tårta – och förhoppningar om att lokalen ska vara öppen och tillgänglig lyfts fram.

– Jag hoppas att det ska upplevas som att det är för oss som bor här, att det här är vårt vardagsrum, säger en av de boende i närområdet, som gläds över satsningen.

Men vad är då ”Vardagsrummet” – ett socialt arbete, en kyrka eller både och?

För Erik Wickstrand är svaret enkelt.

– Jag tänker på det som en nyplantering. Om man skapar en trädgård, gör man ett nytt land, och lite så är det här. Vi har brutit upp ny mark och ser vad vi kan odla här, säger han och framhåller en sak tydligt:

– Vi hoppas att människor ska få lära känna Jesus här. Och andra kommer också att få vara med och bära och nå ut med Jesu kärlek och upprättelse till människor.

Daniel Demming hoppas också att Vardagsrummet ska få verka i två riktningar. Dels till människor som inte känner Jesus sedan tidigare, men också för den egna församlingen.

– Det är något jättefint i att möta människor som man inte skulle ha träffat annars. Det tror jag präglar en församling och gör att man får en förnyad nyfikenhet på sin egen tro, säger han och fortsätter:

– Det är väldigt lätt att tro att målet bara är att få fler att komma till kyrkan, men det är också att fler i kyrkan ska komma till torget. För mig handlar det om att fler ska bli lärjungar – det är mitt största mål och önskan.

Några veckor efter invigningen pratar Världen idag återigen med Erik Wickstrand, som är uppfylld av att precis varit på ett elvakaffe tillsammans med nära tjugo personer i Vardagsrummet.

– Jag känner mig varm när jag pratar om det, säger han och berättar att han precis fått be för en kvinna som haft ett trassligt liv.

– Det handlar om att göra det Jesus gjorde: att möta människor. Det som växer ur det är något som är gott på riktigt. Vår uppgift är att lyfta fram Jesus, sedan är det han som gör sitt verk i människor.

Veckan före hade även Daniel Demming liknande upplevelser.

– Jag fick fyra-fem samtal som jag inte brukar få på en månad annars. Det är få som snubblar in i vår kyrka som ligger mitt i ett villaområde, men här upplever vi att folk bara ramlar in när vi öppnar dörren och ställer ut gatuprataren.

Frölunda torg är ett så kal­lat särskilt utsatt område, med stor socioekonomisk utsatthet. Inom 500 meter från Vardagsrummet på Mandolingatan, bor 8 000 människor. 48 procent av dem är ensamhushåll. En del har valt att vara ensamma, men här finns också en omfattande ofrivillig ensamhet.

– Jag hoppas verkligen att människor ska känna att det här är en plats där de kan få komma in och möta andra. Ett av våra mål är att försöka minska just den ofrivilliga ensamheten, säger koordinatorn Elin Hallandvik.

När detta skrivs håller Vardagsrummet öppet tre dagar i veckan för elvakaffe, och en Roderkurs – en slags instegskurs till de stora frågorna i livet – hålls på torsdagar.

– Just nu är det mestadels öppet på dagtid, men vi hoppas kunna bidra med positiv rörelse i området även på kvällstid framöver, säger Elin Hallandvik.

Redan finns massor av nya idéer uppe som förslag; allt från olika kurser, språkkafé och stickkafé, till en kör.

Och inte minst – gudstjänster.

– Vi ser gärna att vi ganska snart kommer i gång med gudstjänster på söndag eftermiddag, så att det finns en samling dit man kan komma om man exempelvis varit på ett elvakaffe och blivit nyfiken på tron, säger Daniel Demming.
Förhoppningarna på verksamheten är stora, visionerna likaså.

– Jag hoppas det här ska få vara en oas där människor upplever helande och upprättelse, säger Erik Wickstrand, som dock även är förberedd på motstånd längs vägen.

– Jag förbereder mig på att det kommer vara hårdarbetad mark. Det kommer att bli många tårar och mycket som är jobbigt.

Var tror du detta arbete är om fem–tio år – har Vardagsrummet då blivit en egen församlingsplantering?

– Jag hoppas och tror det. Det börjar ju alltid någonstans. Just nu ska vi låta något hända och växa till utan att ”knö” in det i en klassisk frikyrkoform. Men ja, jag hoppas det ska finnas en församling här om tio år. Det behövs en kyrka vid Frölunda torg, med allt vad det innebär.