På Gud, vars ord jag prisar, på Gud litar jag och fruktar inte.Vad kan människor göra mig?
Psaltaren 56:5

Världen idag

”Jag var säker på att jag skulle dö”

Det sista Håkon Eiken ser är dörren in till akuten. Sedan blir allt svart. När han vaknar efter tio dagar i koma kan han varken läsa, skriva eller gå.

– Jag är rädd att resultatet kunde ha blivit väldigt annorlunda om jag hade gett upp, säger han.

Reportage · Publicerad 07:00, 20 apr 2021

Det är snart första söndagen i advent och den pensionerade pedagogen Håkon Eiken, 74 år, vaknar upp med ett fruktansvärt illamående. Klockan är fyra på natten.

– Jag gick till badrummet och spydde, men det hjälpte inte. Då gick jag tillbaka till sängen, men illamåendet blev bara värre. Då sade jag till min fru, Eva: ”Du måste ringa”, minns Håkon.

Eva kontaktar svärdottern, som är läkare. Hon förstår allvaret och ringer genast larmcentralen. Sedan kastar hon sig i bilen och kör de två milen till sina svärföräldrar. Hon kommer fram nästan samtidigt som ambulansen.

Håkan placeras på en bår och bärs ut.

– Jag fruktade att mitt hjärta sade tack för sig, att detta var slutet, berättar Håkon.

På väg ut genom dörren ser han sin fru stå hjälplös i hallen. Han tänker att det är sista gången han ser henne och stammar fram ett enkelt ”hej då”.

”Det var inte så jag hade velat ta farväl”, tänker han.

Håkons nästa minne är att ambulansen kör in till Haukelands sjukhus i norska Bergen. Sedan blir allt svart.

Hjärtat stannar precis innan klockan 10 den morgonen, visar Håkons journal. Eftersom hjärnan inte får nog med blod faller han i koma.

Situationen är dramatisk. Håkon får 19 elektrochocker och det sätts in en hjälppump för hjärtat. Hjärtat slår och stannar, slår och stannar.

För att lugna ner kroppen och normalisera hjärtrytmen får Håkon sömnmedel och smärtstillande. Chansen att överleva ett hjärtstopp på sjukhus ligger på 30 procent, visar statistik från Läkartidningen.

– På grund av ett komplicerat förlopp var vi osäkra på om det skulle fungera. Även några dagar senare var vi osäkra på om han skulle överleva, säger avdelningens överläkare Jörund Langörgen, på medicinska intensiven och övervakningen på hjärtavdelningen vid Haukelands sjukhus.

Medan Håkon ligger i koma tänder Eva det första ljuset i adventsstaken. Det är tyst och tomt i huset, och hon tänker på hur hon ska förbereda julen, nu när maken svävar mellan liv och död.

För att tänka på annat stickar hon och lyssnar på julmusik. Vissa nätter sover hon, andra nätter vaknar hon och går omkring i huset. Hon är rädd att maken inte ska vakna upp igen.

Då dyker en biblevers upp i hennes tankar.

– Det var en vers jag hade lärt mig utantill, berättar hon.

Den är hämtad från Johannesevangeliet och handlar om när Maria och Marta hade mist sin bror, Lasarus. Jesus kom till graven för att väcka honom till liv.

Eva läser högt för sig själv: ”Sade jag dig inte att om du tror, ska du få se Guds härlighet?” Hon skriver ner bibelversen.

Strax därpå kommer grannen till dörren med en adventsblomma och ett kort. På kortet står en enda vers från Bibeln: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig!” (Joh 14:1).

Eva vet inte om maken kommer att komma tillbaka till livet, men bibelverserna ger henne hopp.

– Varje gång jag kände fruktan, tänkte jag på verserna, och då lugnade jag ner mig, berättar hon i efterhand.

Men Eva behöver inte vara ensam länge. Ett av barnbarnen, 17-åriga Vilde, flyttar in hos Eva.

– Hon sade att hon inte ville att farmor skulle vara ensam när farfar är sjuk. Det betydde väldigt mycket, för då kunde jag gå upp tidigt och laga frukost till henne innan hon gick till skolan, berättar Eva.

Hon besöks ständigt av barn, svärdöttrar och barnbarn. Samtidigt ramlar det in meddelanden från familj och vänner. De ber för Håkon och familjen.

När Eva besöker sin make på sjukhuset för första gången ser hon honom ligga i sängen med rör och slangar utstickande ur kroppen. Hon får inte kontakt med honom.

– Det var så konstigt att se honom ligga där. Tankarna och känslorna pendlade mellan hopp och förtvivlan. Men när jag tvivlade, kom orden ”låt inte era hjärtan oroas”. Det var till otrolig hjälp.

Efter fem dagar vaknar den pensionerade rektorn upp, visar journalen. Men det har han inget minne av. Först tio dagar efter hjärtstoppet minns Håkon att han är vaken.

– Det första jag hörde var Evas röst, berättar Håkon.

Eva sade: ”Du måste vakna, Håkon, du är på Haukelands sjukhus och du är väldigt sjuk”.

– Jag kände en enorm glädje. Ett hopp hade tänts, berättar Eva.

Men Håkon är förvirrad. Han ser att det är hans fru som står vid sängen. Sist han såg henne var i hallen på väg ut ur huset. Sedan känner han hur dålig han är.

– Då kom dödsångesten tillbaka. Jag var säker på att jag bara skulle vara vaken en liten stund till, sedan skulle jag dö, minns Håkon.

Men dagen efter vaknar Håkon upp igen, och nu står sonen Trygve vid sängen.

Trygve Eiken har lagt karriären som civilekonom på hyllan för att bli präst. Två dagar efter att hans far lagts in påbörjar han sin praktik som sjukhuspräst på Haukeland. Håkon tror fortfarande att hans sista stund är kommen.

– Jag frågade honom: ”Kan du tänka dig att förrätta min begravning?” Då svarade Trygve: ”Det kan jag göra, men du har många år kvar.”

De orden beskriver Håkon som en väckarklocka.

– Genom hela livet har jag älskat utmaningar. Jag har alltid haft en positiv syn på att jag kan klara saker. När Trygve sade att det skulle bli många år till, tänkte jag: ”Kära nån, nu måste jag ta i. Nu ska jag visa dem.” Han gav mig livsmodet tillbaka, berättar Håkon.

I efterhand tänker han att det räddade hans liv.

– Jag är rädd att resultatet kunde ha blivit väldigt annorlunda om jag hade gett upp. Jag tror att om man ger upp är det saker i kroppen som inte mobiliserar. Det är jag ganska säker på.

Men att vilja är en sak – en annan att kunna. För efter tio dagar i koma är över hälften av Håkons muskelmassa förtvinad. Han kan varken läsa, skriva eller gå.

Bakom sig har Håkon en innehållsrik karriär inom skolväsendet. Han har skapat nationella provuppgifter i matematik för gymnasiet och varit rektor på flera skolor i Bergenområdet. Som pensionär har han haft deltidsarbete vid matematiska avdelningen på högskolan Norsk lærerakademi.

Nu kämpar han för att skruva upp korken på en halvliter Coca-Cola.

– När jag äntligen lyckades och skulle hälla upp i glaset, missade jag, berättar Håkon.

Det går inte särskilt mycket bättre när han ska knäppa skjortan.

– Jag använde många minuter på en knapp.

Sjuksköterskorna ger honom ett kort från ett av barnbarnen och ber honom läsa. Men det blir snurrigt.

– Jag kan bokstäverna, men lyckas bara läsa ett par rader. Något har hänt med mina ögon.

Sedan försöker han sig på Sudoku.

– Jag valde den svåra varianten för att se om mitt huvud fungerade. Det gjorde det, för jag förstod var fyran skulle skrivas in – men valde ändå fel ruta. Helt sjukt, säger han.

Håkon, som tillbringat hela sin karriär med att undervisa andra, måste nu ha hjälp att lära sig det mest grundläggande. Efter flera veckor kan han fortfarande inte skriva.

– En arbetsterapeut sade till mig: ”Nu ska du skriva.” Sedan gav hon mig ett ark med ett färdigskrivet ”a”. Jag skulle fylla i resten, precis som man gör i första klass. Men det blev bara komiskt. En förstaklassare skulle ha gjort det bättre, berättar Håkon.

Ändå tar det inte lång tid innan han får till det.

– Efter 15 minuters övning satt det.

Håkon tycker att sjuksköterskor, fysioterapeuter och arbetsterapeuter gjorde rätt när de utmanade honom. Han nämner speciellt en fysioterapeut från Hardanger, som han inte minns namnet på.

– Han var helt suverän. Han såg på mig och sade: ”Inom 14 dagar ska du gå.” Jag var inte i stånd att röra mig och svarade: ”Hur kan du tro det?” Då sade han: ”Det är upp till dig, det sitter i ditt huvud.”

Håkon, som menar att han alltid har haft ett gott huvud, vill bevisa att han kan få till det. Och sakta men säkert lyckas han.

– Jag gick som en gås i början, skrattar han, och kan inte nog berömma vårdpersonalen:

– Jag kände mig som den viktigaste patienten på hela Haukeland.

Efter att ha tillbringat både julafton och nyårsafton i rehabilitering på Åstveit vårdcenter får Håkon äntligen komma hem den 5 januari.

Hemma är allt sig likt, med ett undantag: hans säng är tio centimeter högre. Det har en av de andra sönerna, Tor Håkon, sörjt för.

– Han hade byggt sängen högre så att det skulle vara lättare att komma ur den, berättar Håkon.

När han ser tillbaka på de senaste månaderna fylls han av tacksamhet.

– Bön fungerar. Det är ett under att jag har blivit så frisk. Jag har legat i koma, men det är inget fel på mitt huvud. Tänka sig, säger han.

Hjärtstopp

• Alla kan få hjärtstopp, men tillståndet förekommer oftare hos män och hos personer över 65 år.

• När hjärtat slutar slå förlorar den drabbade snabbt medvetandet och slutar andas eller andas onormalt.

• Vid dessa symptom, ring omedelbart 112. Berätta var patienten är och påbörja hjärtkompressioner, håll på tills ambulansen anländer.

Håkon Eikens fyra råd

1. Var tacksam.

2. Tänk positivt.

3. Använd de möjligheter du har i stället för att gnälla över det du inte har.

4. Be – bön fungerar

Skadligt när Försäkringskassan och 1177 manipulerar språket

Ledare 1177 Vårdguiden är ”invånarnas samlade ingång till den offentliga hälso- och sjukvården” och drivs... onsdag 12/5 00:10

Israelambassadör: Vänstern bidrar till judehatet

Antisemitism. Både det importerade hatet från Mellanöstern och den tradition av hat, uppvigling och fientlighet... torsdag 13/5 09:00
E-tidning
Senaste magasinen
Senaste avsnitten:
Följ Världen idag i sociala medier