85 år gamla Ester Lieber – av vännerna kallad Esti – bor på Haifa Home, ett äldreboende för Förintelseöverlevare som drivs av den Internationella kristna ambassaden i Jerusalem (ICEJ).
– Jag älskar dem som arbetar här. De hjälper oss, säger Esti.
Hon berättar om Marleen från Tyskland. Marleen var tidigare en av fyra volontärer som hade vigt minst ett år för att hjälpa de bofasta på äldreboendet. I dag är hon tillbaka i hemlandet, medan nya volontärer, två av dem från Tyskland, är på plats för ett eller två år.
Trots att Esti har starka skäl att hata folket som dödade nästan hela hennes familj, har hon valt ett annat sätt att hantera det onda som skedde.
– De unga i Tyskland är inte skyldiga till det som Hitler gjorde, menar Esti och slår därefter fast:
– Vi älskar varandra här.
Estis historia börjar i Polen, i närheten av den ryska gränsen. Både före och under kriget visste pappa Eliezer vad tyskarna gjorde mot judarna, detta tack vare Estis farbror, som hade rymt efter att ha tvingats bygga getton och gaskamrar för nazisternas räkning.
– Min far ville fly, men mamma sade: ”Vi är goda människor, varför ska vi fly?” berättar Esti.
En sabbatsmorgon kom den tyska armén till Estis hemstad och började skicka runt soldater till husen.
– Pappa förstod då allvaret och väckte alla. Han var den siste som lämnade hemmet. När soldaterna såg att huset var tomt, brände de ner det, berättar hon.
Esti minns att hon kom ur sängen och flydde tillsammans med storasyster Miriam, som då var nio år. Själv var hon bara fyra år.
– Jag grät, men min syster höll handen för min mun och bad mig att inte gråta, eftersom det kunde avslöja var vi befann oss, fortsätter Esti.
Hon minns hur de tyska soldaterna var överallt och sköt vilt omkring sig i den täta dimman. Dessvärre blev pappan träffad och dog av skadorna.
– Ett tag efter att de bränt ner huset for mamma tillbaka för att hämta några saker, men det låg fortfarande glödande kol på marken, så hon brände fötterna.
Estis femton år gamla storasyster, Rachel, fick därför bära mamma Rebecca på ryggen varje gång de behövde röra på sig eller när mamma behövde besöka toaletten.
– Vi befann oss ute i skogen i nio månader, berättar Esti, och nämner att olika bönder gav dem mat som de fick laga över öppen eld.
Till skydd mot väder och vind byggde de små skjul. Mattor både att svepa om sig och att sitta på tillverkade de av diverse löv. I skogen fanns även partisaner som hjälpte dem och som av och till gav dem mat.
Men så en dag splittrades familjen igen.
– Jag var tillsammans med mamma när de sköt henne och hon föll rakt ner bredvid mig. Min lillasyster satt på hennes axlar, hon blev också skjuten, berättar Esti.
Än i dag fylls hennes ögon med tårar vid minnet, medan hon demonstrerar med händerna hur de föll.
Även Miriam dog, och därmed var det bara äldsta systern Rachel och Esti kvar.
– Rachel blev också träffad och sade då: ”De borde bara skjuta ihjäl mig, smärtan är för svår.”
Efter att tyskarna hade försvunnit och det var mörkt tog sig systrarna till en gård. En snäll bondkvinna lät dem få sova i höet på logen.
– Men hon bad oss vara borta nästa morgon, så vi for vidare.
– Rachel sade att hon var törstig, men vi hade inget vatten. Jag måste ge henne vatten från regnet som föll i mina händer, säger Esti, och berättar att hon då var runt fem år.
Minnena dyker upp lite huller om buller och ofta på en egen variant av jiddish, så till och med volontären och tolken har svårt att förstå allt som sägs.
Det som däremot framkommer är att Rachel och Esti senare fick hjälp på ett kloster som farbrodern tidigare hade arbetat för.
– Men det var svårt att få hjälp. Tyskarna visste hur många som bodde i varje hus.
Lyckligtvis fick de ytterligare hjälp från en katolsk familj, som de fick bo hos i sex månader. Esti minns bland annat att hon måste ha på sig kors som skydd.
I dag är de katolska familjemedlemmarna tyvärr döda på grund av cancer orsakad av strålningen från Tjernobyl.
När kriget äntligen var över fick Esti och Rachel komma till Lublins barnhem, en plats hon beskriver som ” Gan Eden” – Edens lustgård – eftersom de äntligen fick äta sig mätta och fick nya kläder.
– På vägen dit såg vi människor som hade varit i koncentrationsläger, minns Esti.
Hon kunde ha hamnat i Kanada om det inte hade varit för att Rachel satte ner foten när ett gift kanadensiskt par ville adoptera Esti. Storasystern var fast besluten att de skulle till judarnas eget land, Israel. Och så blev det också.
För fyra år sedan reste Esti tillsammans med sin dotter tillbaka till skogen där hennes mor ligger begravd. Då hade någon förstört gravstenarna.
– Jag hade gärna velat ta med mig mammas kvarlevor till Israel, säger Esti och kämpar med gråten.
År 2017 dog storasyster Rachel. Tiden när de levde för sig själva i skogen resulterade i att Esti redan då bestämde sig för att bli sjuksköterska, för att kunna hjälpa andra.
– Och jag har hjälpt alla, araber, syrier och så vidare.
Med ett leende berättar hon att en av de arabiska soldaterna blev förälskad och till och med ville gifta sig med henne. Så blev det inte. I stället gifte hon sig med Motke Mordekai, en av pojkarna från barnhemmet.
Esti älskar att bo på Haifa Home. Och så länge hon kan vill hon berätta om vad hon har upplevt, eftersom hon vet att det fortfarande finns dem som tror att Förintelsen aldrig har ägt rum.