Under många år var julen lika med ångest för Isabella Stakset. I dag ser allt annorlunda ut, och förra året beskriver hon som den bästa julen någonsin. Genom krig och fred, som titeln på hennes bok heter, börjar med julen 1994.

– Min pappa drog i väg på julen, berättar Isabella.

Sorg, smärta, obesvarade frågor och en oförstående vuxenvärld blev startskottet på det Isabella beskriver som en revolt. I fortsättningen av boken tar Isabella läsaren med genom uppväxten i ”orten”, stökiga perioder och en mycket destruktiv relation.

Slutligen beskriver hon åren med sin man, Sebastian Stakset, som gick från en oerhörd kamp till tidernas genombrott.

– Att skriva den här boken var det jobbigaste jag gjort på länge, säger Isabella.

– Jag grävde långt ner i sådant jag trodde jag bearbetat färdigt. Men så var det inte.

Hon beskriver ändå arbetet med boken som något positivt och som hon definitivt skulle kunna göra igen.

– Gud fick lyfta saker till ytan och har gjort arbetet med boken till ett verktyg både för mig och för den som läser det.

Det ringer på Isabellas telefon och hon noterar med ett leende att det är en hemlös kvinna hon haft kontakt med.

– När jag ringde henne förra veckan berättade hon att jag var den första människa hon pratat med på tre veckor, kan du förstå?

Isabella och Sebastian Stakset har många järn i elden. Genom organisationen ”Heart of Evangelism” har de nu öppnat resursboendet Barmhärtighetens hus, inspelningen av filmen om Sebastians liv är i full gång, och många människor kommer till deras utåtriktade möten i Folkungakyrkan på söder i Stockholm.

Efter vår intervju har Isabella ett möte inbokat gällande ett nytt projekt som hon kommer att vara drivande i.

– Tanken är att möta hemlösa och missbrukare vid särskilt utsatta situationer, som exempelvis sprutbyten, berättar hon.

– Ge dem en kopp kaffe och en macka och tala om att de är älskade, det blir ett verktyg för att nå ut med Guds kärlek.

Isabella har själv aldrig levt i missbruk, men hon har levt tillsammans med missbruk.

– Det jobbigaste att skriva om i boken var de där sista månaderna med Sebbe, innan han kom igenom.

En annan episod som var tuff att skriva om var tiden i den destruktiva relationen som bröt ner henne fullständigt. Det var ett annat slags mörker. Hon tyckte också det var jobbigt att skriva om de misstag hon själv begått, även om hon i dag vet att hon är förlåten av Gud.

– Jag höll på med boken i två år, jag tror det gick tio månader utan att jag skrev något alls, det var ett sådant motstånd, säger Isabella.

Julen 2013 blev också mörk, när Isabellas pappa lämnade jordelivet. Men i Isabellas närhet fanns det nu troende människor, som mött Jesus och fått sina liv förvandlade. Mitt i smärtan och sorgen, bara dagar innan begravningen, bad Isabella en frälsningsbön tillsammans med sin vän Flavia Perez* hemma i köket.

Relationen med Jesus och styrkan från sin Far i himlen var det som kom att bära Isabella igenom kommande år av kamp och misär.

Sebastians missbruk blev allt värre, och Isabella fruktade varje gång han drog i väg att han inte skulle komma hem igen.

– ”Ska jag leva så här?” Det kändes som om jag bara gick och väntade på att Sebbe skulle dö, berättar hon.

– Det kom till en punkt då jag var nära att gå under som människa.

Det enda alternativet för henne under den här tiden var att hålla sig nära Jesus.  

– Jag insåg att jag behövde lämna Sebastian till Herren. Jag fick lägga ner alla mina egna försök att fixa honom, han var inte en sak som kunde lagas, berättar Isabella.

– Att släppa den kontrollen var det svåraste jag gjort.

Under den här tiden drabbades paret också av flera missfall, vilket innebar en enorm sorg för dem båda.

– Jag mådde verkligen inte bra. Jag var egentligen lika sårbar som Sebbe – men själsligt och känslomässigt – medan han var på botten av andra skäl.

– Det enda jag kunde göra var att hålla blicken fäst på Jesus. Det var den enda gången jag hade frid, när jag gick in i lovsång och tillbedjan, gick till kyrkan eller på cellgrupp.

Det spelade ingen roll om Isabella sovit illa eller hade en dålig dag. Hon gick till kyrkan ändå, eller fick skjuts av någon av pastorerna som hämtade upp henne.

– Fäder och mödrar i Anden har en stor betydelse för de nyfrälsta, säger hon när hon tänker tillbaka på den här tiden.

Så kommer den dagen, då Gud griper in och gör det bara han kan göra. Sebastian når en riktig vändpunkt. Tillvaron förändras och med ett tydligt tilltal om att lämna allt och följa Jesus tar de sig an livets utmaningar tillsammans.

Ganska snart är Isabella med om en märklig händelse, just när hon ska sova.

– Det var som om den helige Ande nästan skrek på insidan av mig att vi skulle läsa 5 Mosebok kapitel 7.

– Jag vände mig till Sebbe och sade att jag upplevde att vi skulle proklamera kapitlet högt, flera gånger, vilket vi gjorde.

Isabella beskriver vidare hur de orden – om lydnadens välsignelser, om att lämna all ogudaktighet och inte ha begär till världens silver och guld, om att inte låta något avskyvärt komma in i deras hem – bar dem under lång tid framöver. Det var ingen enkel sak att lämna allt, men det fanns ingen annan väg.

Isabella får ofta höra att hon måste vara väldigt stark.

– Det är Gud som gör mig stark och han har slipat mig och slipar mig fortfarande – det är hans verk i mig, svarar hon.

Sedan medger hon att det nog finns en stark beslutsamhet i henne som person och hon tror det kommer från uppväxten i Östberga.

Men när hon låg på sjukhuset och hade förlorat sitt barn i ett svårt missfall kände hon sig allt annat än stark och beslutsam, tills Gud grep in, även då.

– Mitt i min förtvivlan fick jag se en syn där i sjukhusrummet, det var som om en gammal film spelades upp framför mig, berättar hon.

– Jag såg Sebastian på en strand där han gick och höll ett litet barn i handen, de hade likadana Adidas-set på sig.

Åren går och en dag när familjen befinner sig på en strand i Singapore ser Isabella scenen utspela sig mitt framför ögonen – exakt den sekvens hon såg för så länge sedan i sjukhussalen. Sebastian går och håller deras dotter i handen, och de har likadana mjukisset från Adidas på sig.

Syftet med att skriva boken var att ge människor hopp, och Isabella har fått mycket respons som tyder på att det blivit just så.

Hon berättar om en kvinna som, efter att ha fått del av Isabellas vittnesbörd, fick tro i sitt hjärta för att kunna bli mamma. Hon hade kämpat med barnlöshet i tolv års tid. För en liten tid sedan gav hon sig till känna efter ett möte i Folkungakyrkan och berättade att hon nu var gravid.

– Precis när hoppet är ute – då kommer Gud och svarar, säger Isabella med stor tacksamhet.

Vi kommer in på att prata om julen, och Isabella berättar att hon började köpa julklappar redan i september.

– Förr var vi de där som öste julklappar över barnen och de satt med stora högar framför sig, säger hon.

– De hann ju knappt förstå vad de fick. Nej, det var verkligen inte bra.

I år vill de tona ner konsumtionshetsen som lätt blir kring jul.

– Julen är att få fira Jesus, ha roligt tillsammans, sprida kärlek, be och vara i Guds närvaro, säger hon.

– Förra året var vårt första år i hus, och vi kunde samla alla och ösa Guds kärlek över dem, det var den bästa julen vi haft!

En tradition hon fått från sin polska mamma är att alltid duka en extra tallrik vid bordet på julafton.

– Enligt polsk tradition handlar det om att hedra de döda, men så har det aldrig varit för min mamma, säger Isabella.

– Vi tänker i stället att om någon skulle knacka på och behöva mat så har vi en tallrik redo. Vi vill tjäna, även om det är julafton.