När Ilona Wetterud visar upp de senaste sex årens kreativa explosion av uttrycksfulla konstverk är det samtidigt en resa genom hennes liv. De senaste åren har hon vid flera tillfällen packat in sina tavlor i bilen och medverkat vid kvinnokonferenser, på äldreboenden, i fängelser och på rehabiliteringshem för missbrukare, främst i sitt hemland, Lettland, men även i andra länder.
Ilona berättar att flera åhörare har sagt att de kunnat relatera till bilderna och att en inre process har startats, unik för varje individ. Målningarna har uttryckt smärta, hopplöshet, förtvivlan och slumrande hopp – känslor som många har kunnat känna igen sig i – och den helige Ande har genom bilderna förmedlat inre helande.
Många har med glädje öppnat sitt inre för den helige Ande, på samma sätt som Ilona själv gjorde för mer än 20 år sedan.
När Ilona, med hjälp av sina tavlor, berättar om sitt liv är det mycket av smärta och mörker som kommer fram. Hon växte upp som en begåvad och känslig flicka. Så långt hon kan minnas har hon haft en komplicerad relation med sin mor, som avled förra året i sviter av pandemin.
Ilonas pappa dog hastigt vid 43 års ålder, och för Ilona, som då var 14 år, rasade tillvaron ihop.
– Lettland låg då under Sovjetunionens herravälde och under kommunisttiden hörde jag aldrig om Jesus, berättar hon.
– Människors andliga sökande och längtan trycktes ner, smärta och mörker dominerade. Innan min pappa dog tyckte jag om att teckna och måla och mina lärare uppmuntrade mig i mitt sätt att uttrycka mig. Men efter min pappas död 1979 störtade jag ner i en djup depression, då alla färger i mitt liv tonade bort och blev till ett grått töcken.
Så fortsatte det i närmare 30 långa, dystra år, då Ilona mer existerade än levde. Det var en lång kamp mot mörker och inre smärta, något som avspeglas och förstärks i hennes uttrycksfulla tavlor.
– Ja, det var en svår och smärtsam tid, med hopplösa tankar. ”Varför blev jag född? Finns det någon mening?”
– Med det perspektiv jag har nu inser jag att Guds nåd var med mig hela tiden. Den tunga bördan pressade mig nedåt mot botten, samtidigt som det var något inom mig som försökte pressa mig uppåt, i riktning mot ljuset. Bara ljuset gav mig styrkan att komma upp igen och pressa framåt mot evigheten.
Under depressionen påmindes Ilona om en melodi hon tidigare hört inom sig. En lugnande och helande melodi, som från en högre värld.
– Efter att jag fått möta Gud förstod jag att det var musik från himlen, som änglarna hade spelat för mig. Det var den musiken som hjälpte mig att bevara mitt förnuft, tillägger Ilona lågmält.
Sin resa med Gud påbörjade Ilona 1998. Efter att ha tvekat några gånger bestämde hon sig slutligen för att komma till korset och ta emot frälsning. Förlåtelsen och reningen hon där och då tog emot gjorde att hon kunde förlåta sin mamma.
Detta blev början till något nytt, men det tunga mörkret fortsatte ändå att lägra sig över henne i ytterligare nio år. Depressionen blev ännu djupare.
– 2007 kom förändringen som gjorde att jag kom ut i frihet och efter 28 år kunde se världen i färg igen. Jag hade då börjat gå en lärjungaskola och fått hjälp in i en helandeprocess, där Gud helade mina inre sår.
Detta ledde till att Ilona lite trevande började att måla igen. Hon berättar att det var som om någon styrde penna och pensel.
På en av de första tavlorna växte en bild fram av ett ansikte av en plågad man som bar törnekrona. Handen han håller för munnen är genomborrad av en spik.
– Han plågades och ville skrika, men förlät i stället, för att du och jag skulle kunna leva i förlåtelse, kommenterar Ilona bilden av den lidande Frälsaren.
2013 kom Ilona till Sverige för att jobba och få in pengar för att bidra till sin dotters studier. Ett par år tidigare hade hon i en dröm sett en skandinavisk man och hon tolkade det som att hon skulle möta kärleken i Skandinavien. Då hade hon levt ensam i omkring tjugo år.
När hon sedan mötte Bosse vid några gudstjänstbesök i Stockholm, där Bosse stod i dörren och hälsade välkommen, kände hon genast att det var något speciellt med honom. Det tog lite längre tid innan Bosse upptäckte Ilona.
Bosse, som hade förlorat sin hustru i cancer efter fyrtio års äktenskap, och även genomgått en annan svår sorg, hade ställt in sig på att engagera sig mer i sin församling och hyste inga tankar på ett nytt äktenskap. Men för att göra historien kort var det något som band dem samman, trots att de då inte ens hade ett gemensamt språk att kommunicera på.
I dag är Bosse Ilonas bästa stöd och supporter i hennes nya, kreativa värld.
– Bosse sade redan i början av vår relation att han ville att jag skulle uppfylla mina drömmar. Då påmindes jag om hur jag som barn verkligen älskat att teckna och måla. När vi sedan gifte oss 2014 slog den inneboende kreativiteten i mig ut i full blom, säger Ilona med ett leende.
Hon visar ett sjuttiotal tavlor i olika storlekar som hon målat de senaste åren. Alla färgrika, berörande och iögonfallande. Originalen är inte till salu, dem använder hon som hjälpmedel när hon berättar sin livshistoria för andra.
– Mina målningar är inte menade för utställningshallar, de är verktyg, säger hon bestämt.
Och hennes berättelse, i kombination med de berörande bilderna, har verkligen fått bli redskap för en process av inre helande, upprättelse och frihet för många.
– Genom min konst försöker jag visa att i varje mörk vrå, där bara hopplöshet tycks råda, där finns Gud med. Han täcker över ensamhet, förlust, misslyckanden och förvirring med sin mantel av kärlek. På den mörkaste platsen kan då Guds ljus komma in, ljuset som ger hopp och ny vilja att leva.
– Detta är mitt vittnesbörd: Gud har tagit mig tillbaka till livet, bort från depression, hopplöshet och livsleda, säger Ilona, med tårar i ögonen och med orden som stockar sig i halsen.