Öppna mina ögon, så att jag ser undren i din undervisning.
Psaltaren 119:18

Världen idag

Hon såg mirakel i slummen: ”Soppan tog aldrig slut”

I över 30 år har Mimmi Botica arbetat som volontär inom Teen Challenge för att vittna om Jesus. Där har hon fått se många mirakler – som när hon bara hade tre portioner soppa och den räckte till åtta personer, som alla kunde fylla på om och om igen.

– Gud har verkligen alltid varit trofast, konstaterar hon.

Reportage · Publicerad 17:00, 28 jul 2020

Hemmet var ett varmt kristet sådant och tron var därför tidigt en naturlig del i Mimmis liv. Hon minns att hon redan vid nio års ålder kände inombords att det var för Gud hon ville jobba.

– Jag hade väldigt tidigt en stark medvetenhet om att jag ville tjäna Gud, säger hon.

I årskurs tre, när läraren uppmanade eleverna att skriva ner vad de ville bli när de blev stora, skrev Mimmi att hon skulle åka till Afrika som missionär. När läraren frågade varför, svarade hon kort och gott: ”För att Gud har sagt det.”

Och även om hon till sina kompisar sade att hon ville bli förskolelärare, för att slippa en massa frågor, så hade hon andra tankar inombords.

– När jag var liten hade vi ofta missionskonferenser i stan och då bodde ibland predikanter hos oss. Jag älskade att smyga upp och lyssna till deras berättelser. Jag hade en stark längtan om att jag inte ville vara en ”vanlig” människa, säger Mimmi.

Direkt efter gymnasiet satte Mimmi kurs mot ett liv i tjänst för Gud genom att gå Teen Challenge's lärjungaskola på Moholms herrgård och blev sedan kvar i deras evangelisationsteam i tre och ett halvt år.

– Där fick jag ta mina första steg i att lita på att Gud skulle ta hand om mig.

För att känna på hur det var att ha ett riktigt jobb, snarare än att vara volontär, flyttade Mimmi hem till Alingsås och fick jobb på en särskola – bara för att upptäcka att hon längtade tillbaka till att jobba för Gud.

– Samma sommar ringde Teen Challenge och frågade om jag ville med ut på en evangelisationsresa i Europa, berättar hon.

De började på Kiviks marknad i Skåne, och drog därefter vidare till Danmark, Tyskland, Frankrike och slutligen Portugal. Det var just slutdestinationen Portugal, där de stannade i tre veckor, som grep tag i hennes hjärta.

– Vi gick där på gatorna och jag hade aldrig sett en tiggare förr. Det vände helt upp och ner på min världsbild.

Att se människors nöd och misär på de portugisiska gatorna grep tag om henne så pass att hon kände att det var här hon skulle stanna.

– Det kändes inte alls på samma sätt i de andra länderna, förklarar Mimmi.

Hon sade till Gud att hon ville stanna i Portugal, och bara några dagar senare frågade pastorn för Teen Challenge om hon ville stanna kvar i landet och jobba.

– Men jag sade nej! Och han blev jätteförvånad, säger Mimmi, och förklarar:

– Teen Challenge drev vid den tiden behandlingshem, och det var inte det jag ville jobba med – det var gatorna som tagit tag i mig.

Mimmi grät och sade till pastorn att det var gatorna hon ville evangelisera på. Då började pastorn i sin tur gråta.

– Han sade, ”det är ju det vi ska börja med”.

Bara dagar innan hade pastorn fått ett profetiskt tilltal, i samband med en konferens, om att de skulle upprätta team som skulle jobba på gatorna i Portugal!

Så några månader senare återvände Mimmi till Portugal för att vara med i teamet – den här gången för att stanna.

– Vi reste runt i Portugal med ett tält och hade varje kväll ett kvällsmöte. På dagarna evangeliserade vi på gatorna. Det var en fantastisk tid, där vi fick be till frälsning för ett femtiotal personer varje vecka. Besatta blev fria och det var en tid av en oerhört stark andlig manifestation, berättar Mimmi.

Ett särskilt hjärta fick hon för ett slumområde i Lissabon, ett område dit hennes teamledare knappt ville ta henne på grund av den farliga situationen med kriminalitet och misär.

– När jag kom in där med teamet var det som en chock. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det stod uppåt 150 personer i kö för att köpa droger, folk låg döende i trapporna efter överdoser och folk bodde under presenningar. Det var en grotesk plats.

Än i dag kan Mimmi känna lukten av ruttna citroner och apelsiner som narkomanerna använde för att göra rent sina sprutor med. Själv kände hon bara: ”Hur ska vi kunna nå ut med evangeliet till de här människorna?”

– Men vi bredde mackor och gjorde te och fick sakta men säkert kontakt med människor och fick berätta om Jesus. Vi fann vår styrka och trygghet i att något som är mycket större var där och hade sin hand över oss.

Mitt i misären verkade Gud genom teamet.

– I hela mitt liv hade jag tänkt att jag inte hade något speciellt vittnesbörd, jag som hade varit kristen hela mitt liv. Men där fattade jag att det i den miljön var världens starkaste vittnesbörd, berättar Mimmi.

Steg för steg såg teamet hur människor fick möta Jesus och bli förvandlade.

Mimmi berättar om ett tillfälle då de knackade dörr i slumområdet för att vittna om Jesus. Vid en av dörrarna mötte de en arg och aggressiv man, som smällde igen dörren framför dem när han förstod deras syfte. Men när de gått därifrån kände Mimmi hur Gud talade till henne att hon skulle gå tillbaka.

– Min teamkompis sade att jag var galen, att mannen skulle slå ihjäl oss om vi kom tillbaka. Men vi gick dit och när vi knackade på öppnade han och började gråta. Han hade bett till Gud, att om han var sann så skulle vi komma tillbaka.

Mannen förstod att det var på riktigt – och blev en av många som de fick be med till frälsning.

Med ett stapplande språk försökte Mimmi göra sig förstådd, och Gud fortsatte göra mirakler.

Vid ett tillfälle fick hon ett litet spädbarn överlämnat i sin famn, ett barn som var helt blått i ansiktet och andades dåligt. När de bad för honom blev andhämtningen normal igen och färgen i ansiktet likaså. Vid ett annat såg hon hur en stor cancerknöl på halsen på en person bara smälte bort medan de bad för henne.

Gud fortsatte ha omsorg även för Mimmi personligen, på många mirakulösa sätt.

– När vi åt mat en gång hade vi bara tre portioner soppa som vi skulle dela på åtta personer. Men soppan tog aldrig slut, fast vi gick och tog om och om igen.

Samma sak hände när de vid ett tillfälle bara hade några små fläskkotletter, som skulle räcka till hela familjen på fem personer – och dessutom knackade ytterligare personer på som var hungriga. Men fläskkotletterna tog inte slut.

– Sådana saker fick vi vara med om ganska ofta, berättar Mimmi, som kom att arbeta som volontär i Portugal i 23 år.

– Gud har verkligen alltid varit trofast, konstaterar hon.

Där i slummen kom hon även att träffa sin blivande man, João (se VID 25/6), som var en av de första som blev frälst på gatorna. De gifte sig och har i dag tre barn tillsammans, och flyttade för nio år sedan till Alingsås, där Mimmi jobbar som pastor i Pingstkyrkan.

– Om jag blickar tillbaka hade jag aldrig trott att min framtid skulle se ut så här. Men i precis allt verkar Gud till det bästa, säger hon.

Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Det stod uppåt 150 personer i kö för att köpa droger, folk låg döende i trapporna efter överdoser och folk bodde under presenningar.
Jag hade en stark längtan om att jag inte ville vara en ”vanlig” människa.
Om jag blickar tillbaka hade jag aldrig trott att min framtid skulle se ut så här. Men i precis allt verkar Gud till det bästa.

Mimmi Botica

Ålder: 55 år i augusti.

Familj: Maken João och tre barn, 29, 18 och 16 år gamla.

Bor: I Alingsås.

Yrke: Pastor i Pingstkyrkan i Alingsås.

Intressen: Läsa och laga mat.

Är makten viktigare än sanning för Harris?

Gästledare Demokraternas presidentkandidat Joe Biden har valt senator Kamala Harris som sin... lördag 15/8 00:00

Frågan är om du använder det du har fått?

Inför söndag 1 Korinthierbrevet 12:4–11 Jag var tio år gammal när jag på läger bad om att få bli andedöpt.... torsdag 13/8 00:10
E-tidning
Senaste magasinen