Margareta Ehnfors har funnits inom svensk sjukvård i mer än femtio år. Hon är i dag professor emerita – seniorprofessor – vid Örebro universitet och fortfarande, 79 år gammal, aktiv som sjukvårdspolitiker i en forskningsnämnd samt ordförande i regionens forsknings- och utbildningsnämndnämnd.
Det blev inte så många år ”på golvet” för Margareta, som arbetade som sjuksköterska på 1960-talet inom kirurgi, geriatrik, akutvård och anestesi. Ganska snart gick hon lärarutbildningen och började undervisa och utbilda sjuksköterskor inom bland annat akutsjukvård och ambulanssjukvård.
Men hon fann att dokumentationen och journalföringen av vårdinsatserna för en patient ofta saknade en tydlig struktur och var svår att följa.
Under några år fram till 1993 gick därför Margareta en forskarutbildning, och tillsammans med andra doktorander utvecklade hon dokumentationsmodellen Vips, en akronym för välbefinnande, integritet, prevention och säkerhet. Modellen har inneburit en stor hjälp för sjuksköterskor runt om i Sverige när det gäller att sätta ord på patientens situation och omvårdnad – helt enkelt att dokumentera på ett smidigt sätt för att kunna följa de insatser som görs för en patient.
I dag används den på praktiskt taget alla svenska sjukhus och även i andra länder. Nyligen uppdaterades Vips-boken för tredje gången, och det finns även särskilda modeller anpassade för skolhälsovården, psykiatrin, barnhälsovården, primärvården.
– Via modellen kan man följa hur patienten mår och om det finns ytterligare sjukdomar eller kognitiva brister som påverkar, säger Margareta, och nämner att även psykosociala omständigheter såsom ensamhet och bristande sociala relationer kan ha stor inverkan.
– I dag har vi insett att ofrivillig ensamhet kan vara ett lika stort hälsoproblem som exempelvis rökning.
Inom Vips-modellen finns även en avdelning kring tro, värderingar och existentiella frågor, med ämnen som bön, trosutövning, skuld, skam, straff och behov av tröst.
– Inte minst under coronapandemin har etiska frågor kommit i fokus när det gäller de medicinska insatserna, säger Margareta.
– Tyvärr har vi mött exempel där det funnits antydningar att nedvärdera en äldre människas behov av insatser i relation till yngre personer.
– Min grunduppfattning är att människans värde består oavsett hur ung eller gammal hon är. En äldre person med lång livserfarenhet kan ge fantastiska bidrag, som inte får underskattas, tillägger hon.
Under Margaretas uppväxtår, i en kristen familj med koppling till en pingstförsamling i Västsverige, var tron på Jesus det centrala och mest självklara.
– I tonåren ville jag döpa mig och det blev i en baptistförsamling. Min pappa hade baptistbakgrund medan mamma hade sina rötter inom pingst, berättar Margareta vidare.
Tryggheten i gudstron gjorde att hon aldrig upplevt någon konflikt mellan den, sjukvårdsarbete och forskning, mellan tro och vetande, säger hon, varken under studietiden eller i yrkesutövningen.
– Jag tror på skapelseberättelsen, att Gud skapade himmel och jord. Samtidigt är det fullständigt självklart att vi människor påverkar livet och utvecklingen. Det är inte konstigt att det händer saker i klimat och natur.
För Margareta tar det dock inte bort det faktum att Gud skapade allt.
– När jag tittar på de små sammanhangen har jag blivit mycket starkare i tron. Om man tittar in i celler och dess funktioner så kvittar det hur djupt man går, det blir bara mer och mer fantastiskt. Att detta skulle vara en slump är fullständigt omöjligt, säger hon.
– Jag ser inte att forskningen skulle kunna omintetgöra min tro.
Margareta träffade sin blivande man Per, som då sjöng i Kungsörskvartetten. Han hade också baptistbakgrund och arbetade som socialsekretare ett antal år, men blev senare direktor för bibelsällskapet Gideoniterna i Sverige. Det innebar många internationella resor.
– Då kunde vi ofta kombinera hans deltagande i Gideonitkonferenser i olika länder med forskningsuppdrag som jag hade internationellt, fortsätter Margareta.
För Margaretas forskning var det nödvändigt att ibland delta i internationella forskningssammanhang, och för Per som Sverigedirektor för Gideoniterna blev det också många internationella uppdrag, bland annat med att stötta olika länder i större satsningar för bibelutdelning på sjukhus, skolor och i fängelser.
Samtalet glider åter in på existentiella frågor kring livets mening. Margareta tror att det exempelvis i USA är naturligare för läkare och sjuksköterskor att också tala om andliga frågor, som viktiga faktorer för en god vård.
I Sverige har hon sett sjukhuskyrkans betydelse att finnas med för att möta dessa existentiella frågor, när en patient så önskar.
– När min man Per blev sjuk och låg inlagd ringde jag vår fantastiske sjukhuspastor Jonas, som besökte honom flera gånger och bad tillsammans med honom, berättar Margareta.
– Vid ett tillfälle fanns en annan patient i samma rum. Då frågade sjukhuspastorn om denne också ville delta, och han föreslog att de skulle be Fader vår tillsammans. Flera gånger sedan dess har Per fått sms från den patienten, som tackat för möjlighet att vara delaktig.
När Margareta drabbades av flera hjärtstillestånd för några år sedan, men ”fick livet tillbaka”, som hon säger, kände hon stor tacksamhet över ett långt, rikt liv. Samtidigt insåg hon att hon kanske hade några uppgifter kvar att slutföra.
– Utifrån mina egna erfarenheter med hjärtstillestånd har jag upplevt att det är lättare för människor att prata med mig om döden och evigheten, konstaterar hon.
– För mig fanns inget mörker, ingen panik eller ångest. Det beror mycket på min gudstro – min tro är ju att det här livet inte är det enda som finns. Men jag har stor respekt och empati för den som drabbas av en långvarig och smärtsam sjukdomsprocess.
– Att dö efter ett långt och fint liv, om man har en tro på Gud, är inte en hemsk sak, förutom att lämna sina nära och kära, förstås. Jag känner frid inför framtiden.