Det är lätt att tro på en lögn när den upprepas nog ofta, och jag valde att tro på den.
Även om jag var kristen var det fortfarande nödvändigt att bekänna aborten som en synd mot Gud.
Det har gått några år sedan Sandra Lauvrak, 34 år, gjorde abort. Människor omkring henne sade att det inte var ett liv. Hon var ung, hade framtiden för sig och såg ingen annan utväg.
I dag minns hon brottstycken från dagen då aborten skedde. Det var tidig höst, och hon stod en stund på parkeringsplatsen innan hon gick in på sjukhuset. Dagen innan – eller var det två? hon minns inte exakt – hade hon tagit den första tabletten, som satte i gång aborten. I valet mellan att abortera hemma eller på sjukhuset, valde hon det senare.
Sandra fick ett tjockt täcke över sig, men var ändå iskall. Kroppen reagerade starkt på morfinet hon fick.
När allt var över, sköljde tomheten över henne.
– Jag är glad att jag hade någon som var där tillsammans med mig, både på sjukhuset och hemma, säger hon i dag.
I ett inlägg i den norska tidningen Dagen, som hon rubricerat ”Jag trodde abort var den bästa och lättaste lösningen”, skriver Sandra om det val hon gjorde i tidig tjugoårsålder – och om tron på Gud som gjorde att hon kunde lägga det svåra bakom sig.
– Jag skrev inlägget i hopp om att det ska rädda liv, säger hon.
Hon är i dag nygift och bosatt i Rogaland, på norska sydvästkusten. Där är hon och maken engagerade i en husförsamling.
Sandra delar gärna sin historia, och hon har inte behov av att vara anonym. Däremot önskar hon inte medverka med fotografi.
Sandra studerade i Bergen när hon blev gravid. Hon minns att hon var förtvivlad och grät mycket. De enda hon upplevde att hon kunde prata med var läkaren och personalen på det lokala sjukhuset.
Hon intalade sig själv att abort var den bästa och enklaste lösningen, och dem hon talade med lugnade henne med att det inte var ett liv – åtminstone inte än.
– Det är lätt att tro på en lögn när den upprepas nog ofta, och jag valde att tro på den, säger hon.
För Sandra kom graviditeten vid en oläglig tidpunkt, och hon fruktade att hon inte skulle klara av att ta hand om barnet.
Kort efter aborten kom tankar på att ta sitt eget liv.
Var det helt nya tankar för dig?
– Ja, åtminstone så långt jag kan minnas. I efterhand har jag kopplat det med att jag valde att ta bort barnet.
I början tänkte hon inte så mycket på aborten, men i dag tror hon att den ändå fanns där undermedvetet.
– Jag försökte dämpa det dåliga samvetet. Det finns mycket man kan döva, säger hon eftertänksamt.
Till en början skämdes hon inte för att berätta om aborten för sådana som stod henne nära.
– Då sade jag att det var okej och att folk borde göra det de anser vara rätt. Kanske mest för att överbevisa mig själv? reflekterar hon.
Men sambandet mellan självmordstankarna och aborten kom först när hon blev kristen, fortsätter Sandra.
– Då såg jag livet på ett nytt sätt. Det var som om min ögon hade öppnats.
De flesta drömmer om att gifta sig och få barn när de kommer en bit in i tjugoårsåldern. Så var det inte för Sandra. Men när hon blev kristen 2016, väcktes drömmen till liv.
– Då kände jag att jag hade kärlek och omsorg inuti mig, berättar hon.
Ett möte med Jesus skulle förändra mycket – men inte allt.
Det började med att hon åkte på en retreat i fyra dagar, innan hon ens visste om hon trodde på en Gud.
– Jag var tydlig med att jag var en sökare och att om Jesus var på riktigt, så ville jag få ett möte med honom, minns hon.
Kvällen innan hon skulle åka hem ställde hon en fråga till Jesus. Hon vill inte lämna ut detaljer, men nästa dag upplevde hon att svaret kom genom en person som inte hade någon förutsättning att känna till hennes situation.
– Det blev en känsla av att vara älskad. Är det inte det vi alla längtar efter? frågar hon.
– Jag trodde jag skulle ramla i golvet. Jag upplevde som ett vrål, som jag inte visste fanns, från djupt inom mig. Från det ögonblicket gick det från att vara svårt att tro till full visshet om att Jesus hade gett sitt liv på korset för mig.
För Sandra blev det ett tydligt före och efter. Hon hade fått ett möte med Jesus och trodde på orden om att vara förlåten och älskad.
Trots det plågade det henne att hon hade gjort en abort.
– Det jag hade gjort blev så allvarligt för mig. Men när jag pratade med andra kristna fick jag höra: ”Du visste inte vad du gjorde.”
Det hjälpte dock inte.
– Nej, för jag behövde omvända mig från det jag hade gjort, säger Sandra.
Hon kan inte minnas att någon kristen nämnde att hon kunde bekänna det hon hade gjort som synd.
– Nej, inte som jag kan komma ihåg. ”Du har blivit kristen nu”, kunde de säga. ”Du är förlåten.”
I efterhand tänker hon att de gjorde det av omsorg.
– Det kostar säkert på att säga till någon att man har tagit ett liv och att man kan bekänna det som synd. Jag tror folk är rädda för det.
– Med min erfarenhet som bakgrund skulle jag nog ha uppmanat till omvändelse och att bekänna det som synd, och jag gör det också i inlägget jag skickade till tidningen. Sanningen kan vara obehaglig, men den befriar. Vi måste tala sant om synd och inte vara rädda för obehaget att ta fram den. Det handlar om att ge människor det de faktiskt behöver, säger Sandra.
Hon hänvisar till en bibelvers från Johannesevangeliet 16, där det står att Hjälparen ska gå tillrätta med världen och överbevisa den om synd, rättfärdighet och dom. Själv upplevde hon en ledning att göra upp med det hon hade gjort.
– Även om jag var kristen var det fortfarande nödvändigt att bekänna aborten som en synd mot Gud, säger hon.
Eftersom hon nu älskade Jesus så mycket tyckte hon att det var hemskt att ge honom ”något så förfärligt som en abort”.
– I mitt huvud betydde det att han måste lida ännu mer, förtydligar hon.
Som ett svar på det fick hon till sig en bild, där hon såg Jesus stå med en gåva i sina händer – en gåva som var köpt och betald. Tanken på att hon var tvungen att belasta honom med sin synd byttes ut mot tanken på att det var hon som skulle ta emot det han hade köpt och betalt.
Sandra upplevde att omvändelsen tog henne ett stort steg vidare. Men fortfarande kunde hon anklaga sig själv för att vara ett monster eftersom hon hade tagit ett liv.
En tid senare sökte hon förbön i samband med en gudstjänst. Hon minns att hon grät och anklagade sig själv: ”Hur kunde jag vara så hemsk?”
– Medan jag tänker den tanken, känner jag en liten hand ta tag i min hand, och jag ser in i ögonen på en underbar liten flicka som tillhörde församlingen. Där och då kom Jesus med sin läkedom, berättar hon.
I inlägget till tidningen skriver du att du har förlåtit dig själv. Hur svårt var det?
– Det var väldigt svårt, och jag tänkte länge att ”detta blir jag aldrig färdig med”. Men så mötte Gud mig. Det resulterade i att jag inte längre behöver bära på sorg och dåligt samvete.
Länge tänkte Sandra också att hon inte förtjänar att bli mamma, eftersom hon valt att ta bort ett liv. Även de tankarna har nu släppt taget.
– Jag gifte mig i maj förra året, och jag tror att jag kommer att bli en bra mamma, säger hon.
I inlägget skriver hon att barn är en gåva från Gud och att det inte är så viktigt om hon får egna, biologiska barn.
Hon uppmanar även andra att söka hjälp om de blir oplanerat gravida.
– Jag skulle önska att någon hade sagt mig att abort inte är en bra lösning, och att det handlar om liv. Sedan hade jag behövt någon runt mig, som jag var trygg med och som jag visste skulle ställa upp och hjälpa mig på vägen.
– I dag önskar jag att jag hade fött barnet, även om kanske någon annan skulle ha uppfostrat det.
Sandra vill dela sitt vittnesbörd i sammanhang där abort ofta kommer upp som ämne.
– Jag upplever att kristna jag möter är emot abort och tycker att det är hemskt att det sker. Kanske är det lätt att döma den som gör det valet? När man får ett ”ansikte” på någon som har gjort det, dömer man inte så lätt, tror hon.
När hon nyligen beslöt skriva ner sina egna tankar om ämnet fastnade de lätt på papperet.
– Det var rätt tid, konstaterar hon.
Sandra känner sig trygg med publiceringen av det hon skrivit. Det sista hon vill är att någon ska läsa inlägget och känna sig fördömd.
– Jag gör det av godhet, för vem är väl jag att döma andra? Jag har ju själv gjort abort. Det enda jag tänker på är det ofödda livet och kvinnans liv, för det är hon som måste leva vidare med konsekvenserna.
