För att finna spännande missionsfält behöver man inte resa särskilt långt. Stig och Rut Öberg fick en kallelse till Grönland (på grönländska Kalaallit Nunaat), vilket har en yta som är fem gånger större än Sverige, och till större delen täckt av is.
Den första missionären som tog sig till Grönland var prästen Hans Egede, som hade danska rötter och reste från Norge 1721. Några år senare grundade han staden Godthåb som i dag heter Nuuk och är Grönlands huvudstad. Området hamnade under Danmark, men har i dag självstyre.
Det land som Egede kom till är världens mest glesbefolkade, med bebyggelse endast längs kusterna. Vikingarna kom till Grönland på 900-talet och byggde upp kolonier, men efter några århundraden försvann de och kvar var endast inuiterna, grönländarna.
Hans Egede blev Grönlands biskop och kallas för ”Grönlands apostel”. Den lutherska kyrkan har varit den dominerande och området var skyddat från annan mission fram till 1953.
När den lutherska kyrkans monopol bröts, anlände de första frikyrkliga missionärerna; svenska, norska, danska och finska – och det byggdes missionshus på flera små orter längs västkusten.
Ett par som drabbades av kallelsen var Stig och Rut Öberg från Skultuna. De var medlemmar i en utpost till Västerås pingstförsamling. I Skultuna fanns en grupp med stark sammanhållning, som var mycket missionsinriktade. De hade bland annat kontakt med Boliviafararna och försökte dessutom underhålla en evangelist i Sydafrika.
Några av medlemmarna hamnade senare i missionstjänst i Honduras, Burundi och Tanzania.
Vid ett tillfälle fick gruppen besök av Sören Stadell, som varit på semester på Grönland. Han medverkade i en kampanj som pingstgruppen hade tillsammans med missionsförsamlingen. Sören talade om Grönland medan han visade bilder. Stig upplevde något under besöket som han försökte ge uttryck för, men Rut sade: ”Du tror väl inte att Gud är så dum att han skulle skicka mig till Grönland, jag som är så frusen av mig?”
Stig kände dock en enorm bekräftelse inombords, men bestämde sig för att inte tjata på Rut.
Efter ett år, vid en enskild morgonbön, ljöd namnet ”Grönland” inom Stig när han bad. Han arbetade då som planeringsman på Svenska Metallverket, och ringde hem till Rut från jobbet. Rut berättade då att Rune Åsblom, som var missionär på Grönland, skickat ett brev till dem. Hon läste upp det i telefonen och det visade sig vara en direkt kallelse för dem till Grönland, till ett vikariat på ett år.
Stig blev andlös, men frågade Rut: ”Vad säger du om att åka till Grönland?”
Rut replikerade direkt: ”Ja, vi åker!” Detta var våren 1964.
Stig hade sökt ett chefsjobb men fick det inte. Då beslutade de att kontakta pastorn i Bollnäs pingstförsamling, men hade samtidigt glömt att informera sin egen pastor. Deras tankar på Grönland blev senare kända i Skultuna, där de var engagerade i söndagsskola, samt vittnade och spelade.
Stig sade upp sig från sin tjänst. Hans chef ansåg att han var tokig och sade att han väl ”inte behövde gå så långt i sin tro”, men Stig stod ändå fast vid beslutet. Kallelsen var starkare.
Öbergs reste via Bollnäs för att träffa pingstförsamlingen och dess pastor där, och passade även på att besöka bådas föräldrar i Lappland respektive Dalsland. Ett halvår senare var de på väg mot målet.
De hade ingen missionärsutbildning och inga pengar, men skulle få fri bostad och matpengar på Grönland. De flög från Norge via Island till den stora ön och tillbringade det första året i Nanortalik på sydspetsen.
När båten från flygplatsen stannade utanför Narsaq på vägen dit, kom en isländsk missionär ombord. Rut upplevde, när hon såg honom, att de skulle åka till Narsaq ett år senare. Så blev det också, och de kom att arbeta där i sex år fördelat på två perioder.
På Grönland mötte de ett vänligt folk, varav många ägnade sig åt jakt och fiske. I Nanortalik bodde bara tusen av de totalt lite mer än femtiotusen invånarna.
Kvinnorna kommenterade direkt hur roligt det var att Öbergs barn hade grönländska namn. När dottern Susan var tre år hade Stig och Rut funderat på vad hennes syster skulle få för namn. Vid ett tillfälle hade Susan klippt ut bokstäver som hon kom till föräldrarna med. Bokstäverna bildade ordet Malena, vilket är ett gammalt grönländskt ord för ”sol”, och de gav den andra dottern det namnet.
Susans bästa vän hette Anne. Susan var ledsen för att de skulle skiljas åt och därför bad hon i sin aftonbön att hon skulle få en ny ”Anne-kompis” på Grönland, som kunde tala så att hon förstod. I Nanortalik fanns bönesvaret: en familj hade en liten flicka som hette Anne och talade danska, vilket Susan kunde förstå!
Grönländska tillhör den inuit-alutiska språkfamiljen och talas även bland inuiter i Kanada. Grupperna har inte haft kontakt med varandra, men deras språk har en märklig likhet som bäst kan jämföras med norska och svenska.
Stig började lära sig språket med hjälp av ett tunt häfte och en språkkurs hos en luthersk präst, men fick senare hjälp av en pensionerad grönländsk lärare som kunde danska. Stig utarbetade en egen grammatik, eftersom han inte visste om att det redan existerade en sådan.
Språket är totalt annorlunda än vårt. De flesta enskilda ord bildar fullständiga meningar och slutar med en verbändelse som visar person och numerus för meningens subjekt och eventuella objekt. Stig blev till slut fascinerad över språket och talar det fortfarande.
Ruts och Stigs uppgift blev att bedriva söndagsskola och predika. En grönländsk dam förestod en butik, vars intäkter användes till att finansiera missionsarbetet. Hon intog sina måltider tillsammans med svenskarna och talade bara grönländska, vilket var bra för Öbergs språkutveckling.
Alla nordiska missionärers insatser var viktiga för en tid. Nu för tiden finns det nästan inga missionärer kvar och den grönländska frikyrkan (Inuunerup Nutaap Oqaluffia – Nya livets kyrka) är i dag ett självständigt pingstsamfund bestående av tolv församlingar.
Eftersom det är tvåhundra mil från norr till söder, har internet blivit mycket viktigt för de grönländska kristna, och där är de aktiva. Det finns flera grupper på Facebook, exempelvis ”Bibelversar på grönländska”, som har 6 700 medlemmar, vilket motsvarar 12 procent av befolkningen.
Stig ser det som sker inom den grönländska frikyrkan som en genuin folkväckelse, där det växt fram ett ledarskap med en klar målsättning att sprida det kristna budskapet till sina medmänniskor.
