Anförtro dina verk åt Herren, så har dina planer framgång.
Ordspråksboken 16:3

Världen idag

Gaza-grannen Shai vittnar om Hamas terror

År 1965 flyttade Shai Hermesh till Kfar Aza, det israeliska samhälle som ligger närmast Gaza. Den tidigare borgmästaren och Knesset-ledamoten berättar nu om hur terrorrörelsen Hamas traumatiserar områdets barn, och om den enda lösningen han kan se.

Reportage · Publicerad 07:00, 14 okt 2022

När Världen idag träffar Shai Hermesh under hans Sverigebesök, som han gjorde i samarbete med Förenade Israelinsamlingen i september, har han just anlänt med flyg samma eftermiddag. Någon trötthet märks dock inte av – tvärtom svarar 78-åringen entusias­tiskt på alla frågor, och med idel leenden, om än ibland smärtsamma sådana.  

Det hebreiska namnet för Gaza är Aza, och Shais hemort, som ligger mindre än en kilometer från gränsen till Gaza, heter rätt och slätt Kfar Aza, vilket är hebreiska för ”Aza-byn”. Samhället har i dag ett tusental invånare, men när Shai kom dit som 22-åring 1965, som en del av sin samhällsplikt, var där bara ett 60-tal pionjärer som arbetade med att bygga upp en kibbutz.  

Han förklarar att det sågs som en viktig samhällsinsats på 50- och 60-talen att vara med och bygga upp jordbrukssamhällen längs med landets gränser, eftersom det gav både utveckling och bättre försvarsförmåga. 

– Hälften av samhällsplikten tjänstgjorde jag som fallskärmsjägare, hälften tjänstgjorde jag som bonde, konstaterar Shai.

Efter några års universitetsstudier fick han arbeta på kibbutzen i olika ledande roller, och 1987 blev han vald till borgmästare i regionen, som heter Sha’ar ha-Negev, ett uppdrag han innehade i 15 år. Därefter valdes Shai in som parlamentsledamot i Knesset, för partiet Kadima, där han satt från 2005 till 2012.  

Den förändring av säkerhetsläget som Shai har fått bevittna under åren i Kfar Aza är dramatisk. När han kom dit 1965 kontrollerades nämligen Gaza av FN sedan flera år tillbaka. 

– FN-trupperna var våra grannar, då var det helt lugnt och stilla, beskriver han.

Efter sexdagarskriget 1967 blev det i stället Israel som kontrollerade Gaza militärt, medan den palestinska myndigheten fick ta över polisiär kontroll på 90-talet i enlighet med Oslo-avtalet. Även då, säger han, var det relativt lugnt i hans område. 

– Våra bekymmer började när Hamas kom till makten 2005, konstaterar Shai.

Det var efter att Israel hade dragit tillbaka sina trupper från Gaza som Hamas snabbt roffade åt sig makten i området från den palestinska myndigheten (PA). Shai beskriver hur Hamas började bygga upp en militärindustri och sökte konflikt med Israel.

De israeliska samhällena utmed gränsen var de som blev angripna först, på grund av det korta avståndet. 

– För det behöver du inga långdistansraketer, utan bara enkla primitiva från lokala producenter, förklarar Shai. 

Än i dag attackerar Hamas då och då de israeliska grannsamhäl­lena. Så sent som i augusti träffade en raket Shais egen parkeringsplats, bara 20 meter från hemmet. Lyckligtvis hade han redan åkt därifrån, tillsammans med sin fru. 

– Så jag räddade inte bara mitt eget liv, utan även livet på min Mazda 3, säger han och skrattar åt det komiska mitt i eländet.

Under hela 17 år med terrorhot och attacker är det trots allt inte särskilt många som har dött eller skadats. Men det värsta, menar Shai, är hur situationen har påverkat barnen, som har fått växa upp med att det kan komma enstaka raketer helt utan förvarning, och att de alltid måste vara beredda när larmet går, varpå de bara har 15 sekunder på sig att ta sig till ett skyddsrum. 

– Det kanske inte är en situation där folk förlorar sina liv, men tusen och åter tusen lider hela sina liv av posttraumatisk stress, säger Shai.

Han nämner, som ett talande exempel, när en grupp barn från hans region åkte i väg för att delta på ett sommarläger i norra Israel, som brukar vara förskonat från raketattacker. Vid ankomsten vägrade de först att gå ur bussen. 

– De sade: ”Vi tänker inte lämna bussen förrän vi har sett var skyddsrummet är.” I norr, fattar du! utbrister han.

Med tanke på att Hamas, utifrån religiös ideologi, inte ens erkänner Israels rätt att existera tror han inte att konflikten går att lösa genom någon slags överenskommelse. 

– Politiska konflikter kan man överbrygga, men när du har att göra med ideologisk och religiös terror så finns ingen bro att finna, säger Shai.

Samtidigt menar han att Gazas egna invånare är de som drabbats mest, bland annat eftersom terrorrörelsen satsar pengar på vapen i stället för att investera i infrastruktur, utbildning och sjukvård – och det i en situation med en massarbetslöshet på uppskattningsvis 40–60 procent.  

Det är här som Shai trots allt ser en slags lösning, något som åtminstone har potential att minska Hamas rekryteringsbas, nämligen att låta Gazabor arbeta i Israel.  

Före den andra intifadan, år 2000, var det mellan 50 000 och 80 000 araber som dagligen korsade gränsen för att arbeta i Israel, berättar han. Då de fick betalt enligt israeliska villkor tjänade de ungefär fem gånger så mycket som genomsnittslönen i Gaza, vilket gjorde att deras inkomster bidrog stort till hela områdets ekonomi.  

Men efter att Hamas tog makten tilläts inget mer arbetsutbyte, vilket Shai ser som ett stort misstag. 

– Palestinierna led, man behöver arbetare, och man skapar fattigdom som i slutänden leder till aggression mot en själv. Det är ju galet, inte sant? säger han.

I år, med en ny regering, har dock möjligheten för Gazabor att arbeta i Israel återinförts, vilket Shai tackar Gud för. Cirka 15 000 personer korsar nu gränsen varje vecka, för att återvända hem under helgerna. Flera av dem jobbar på kibbutzen i Kfar Aza.

Säkerheten upprätthålls på ett smidigt sätt genom att Gazaborna får skanna ett id-kort och sitt handavtryck vid gränsen. Och nu, liksom tidigare, får de lön enligt israeliska villkor, vilket i praktiken motsvarar drygt 20 000 kronor i månaden.

– Om du frågar mig så är det bästa sättet att skydda oss mot Hamas helt enkelt att låta människor arbeta i Israel. Det låter konstigt, men det är ett lokalt experiment som fungerar, säger Shai.

Utöver att utbytet lindrar Gazabornas lidande, genom inflödet av pengar, förklarar han att det får gästarbetarnas familjer att hålla sig borta från terrorismen, eftersom den som ertappas med att ha involverat sig i sådant förlorar sitt israeliska jobb.  

Han betonar också att de allra flesta av Gazas cirka två miljoner invånare faktiskt inte är involverade i terrorn. 

– De är inte terrorister allihop. Folk vill få mat på bordet och leva i fred. Vad de genomlider är tio gånger värre än det vi genomlider – och vi lider tillräckligt, säger Shai.

Om du frågar mig så är det bästa sättet att skydda oss mot Hamas helt enkelt att låta människor arbeta i Israel.

Det ökade könsgapet visar på vikten av win/win-lösningar

Ledare Det har talats mycket om ”könsgapet” på senare tid. I augusti kom en stor europeisk undersökning... torsdag 1/12 00:10

Det var som i Kornelius hus

Missionsglimten En färsk missionsglimt sedan några veckor tillbaka – men med igenkänningsfaktor från riktigt gammal... torsdag 1/12 00:00