Enligt missionsorganisationer i regionen skulle Fulanifolket kunna bli en nyckel i att sprida evangeliet till delar av Afrika som idag är onått.
Det betraktas som en skam för familjen när någon blir kristen och de försöker som regel föra personen tillbaka till islam, ofta genom misshandel eller utfrysning.
Fulanifolket förknippas ofta med islamism, terrorgruppen Boko haram och våldsamma oroligheter i olika delar av Västafrika. Men Fulani är också ett utsatt och pressat folk som kämpar för sin överlevnad. Enligt missionsorganisationer i regionen skulle denna folkgrupp kunna bli en nyckel i att sprida evangeliet till delar av Afrika som i dag är onått.
Fulani är ett samlingsnamn på flera folkgrupper förenade av likartad kultur och språk. De bor utspritt inom Sahelområdet som sträcker sig från Röda havet till Atlanten strax söder om Sahara, ett område större än USA.
De flesta Fulani finns i västra Afrika. De är av tradition ett boskapsskötande nomadfolk men är i dag också bofasta. Fulani är organiserat efter ett kastsystem och följer en tydlig moralisk kod kallad ”Fulani pathway”. Någon stam har cirka en procent kristna men de flesta bara någon promille, ibland endast ett fåtal individer.
Fulani var ett av de första sub-Sahara folken att bli muslimer och blev betydande i spridandet av islam. I dag lever delar av Fulani under stor press. Deras betesmarker pressas från norr genom Saharaöknens utbredning och från söder av växande jordbruk, gruvdrift och urbanisering.
Situationen har blivit ohållbar och många konflikter uppstår om tillgången på vatten och mark. Svält är ett konstant hot. Under sådana omständigheter kan våldsamma strider blossa upp.
Just nu sker en islamistisk radikalisering i området som drabbar de kristna. De flesta stater inom regionen är fattiga och i olika grad instabila. Det har skapat utrymme för olika islamistgrupper att etablera sig.
Särskilt illa har det blivit efter Islamiska statens sönderfall då före detta IS-anhängare tagit sin tillflykt hit.
– Ett särskilt drabbat område är gränslandet mellan Mali, Niger och norra Burkina Faso. Fulani-folket lever mitt i detta och får ofta skulden för oroligheter, mer eller mindre befogat, säger Marcus Svedman, IBRAs regionledare för Västafrika, angående de senaste årens negativa utveckling av våldsamma attacker.
Han beskriver en utveckling där samhällsklimatet har hårdnat de senaste tio åren.
– Västafrika har varit känt för att kristna och muslimer kan vara vänner trots olika tro, men islamisterna motverkar nu detta.
Men om islamisternas krav på exempelvis slöjor leder till ett missnöje bland folket kan det enligt Marcus bli ”en öppen dörr för evangelium”.
Länderna i Västafrika har religionsfrihet enligt konstitutionen. Det är lagligt för kyrkor att äga land och bedriva verksamhet men de möter ofta motstånd bland folket.
– Det kan komma till uttryck i en ovilja att hyra ut lokaler eller sälja mark till kyrkor, säger Marcus Swedman.
En person (vill vara anonym), som har god kännedom om regionen beskriver hur unga personer som blir frälsta får stryk eller blir utfrysta om de fortsätter gå i kyrkan eller läsa Bibeln. Ibland är det enda alternativet att fly till en annan stad. I värsta fall kan man bli dödad.
Samma källa beskriver också hur kyrkorna har svårt att nå den muslimska befolkningen ”Om vi predikar på franska och sjunger sånger i fel stil så klaffar det inte med Fulanifolken.”
Han avslutar med att konstatera att det behövs Fulanis för att kunna nå Fulanikulturen med evangelium.
Världen idag har fått möjligheten att tala med en lokal pastor från Fulanifolket som av säkerhetsskäl vill vara anonym:
– Vi anstränger oss för att hitta kreativa vägar att nå vårt folk och vi tackar Gud för människor som blir frälsta, döpta och lärjungatränade, säger pastorn.
Han berättar att Gud verkar övernaturligt då det händer att personer lär känna Kristus genom drömmar, visioner och änglabesök. Men han talar även om svårigheter:
– När en Fulani blir kristen hamnar de i ett andligt krig. Djävulen vet att den är ett hot och han gör allt för att få honom eller henne att gå tillbaka till sitt gamla liv.
En del av kampen är att det betraktas som en skam för familjen när någon blir kristen och de försöker som regel föra personen tillbaka till islam, ofta genom misshandel eller utfrysning.
– När en man i ett av våra team blev en kristen tog hans familj ifrån honom allt. De tog ifrån honom hans fru, hans barn, hans boskap och han blev utsparkad. När en annan av våra ledare blev kristen bestämde omgivningen att ingen fick köpa något av honom, han hade en liten affär. Han kunde inte fortsätta utan blev tvungen att flytta till en annan by, berättar pastorn.
Denna verklighet gör att de måste ha öppna hus dit människor kan komma om de blir utkastade. Även pastorn själv och hans familj har tagit emot nyfrälsta som fått bo med dem.
Bön, lärjungaträning tillsammans med entreprenörskap är viktiga verktyg för kristna Fulani. Fulanipastorn förklarar hur bön är det absolut viktigaste för att nå Fulani. De utmanar alla troende att ha 30 personer som de ber för att de skall bli frälsta, och de uppmuntrar nyfrälsta tidigt att börja med detta.
– Vi samlas regelbundet till bön och fasta, både dag och natt. Lärjungaträning och träning av församlingsplanterare är en viktig del av vår strategi, poängterar pastorn.
Pastor berättar vidare att en annorlunda del av träningen är att lära sig hur man startar en butik, öppnar en enkel restaurant eller driver liknande verksamheter.
– När församlingsplanteraren kommer till ett samhälle blir den betraktad som någon som bidrar och de får kontakt med människor. När man är beroende av dem som förföljer en för det mest nödvändiga är det väldigt svårt. Det gör att en del går tillbaka till islam. Men när man får förutsättningar att klara sig på egen hand så ger det styrka att stå fast.
Pastorn berättar även om insatser som görs för hälsa och sjukvård, om ungdomsläger och media.
– Vi frågar oss om det finns utmaningar i samhället som vi som troende kan komma med lösningar på. När vi gör det slutar de troende att se sig som en förföljd minoritet i samhällets utkant, till att se sig som några som kan ha en central roll i att förändra samhället. Det förändrar de troendes självbild.
Efter mitt samtal med Fulani pastorn tänker jag att vi i Sverige har mycket att lära oss. Fokuset på bön och drivet att hela tiden nå nya människor med evangelium i kombination med offerviljan gör intryck.
En annan reflektion är att Fulanifolken, precis som de en gång var en avgörande faktor i spridandet av islam, skulle kunna bli de som sprider evangeliet i regionen.
Ett sista citat av Marcus Svedman får avsluta där han sätter ord på vad vi kan göra för att vara en del av detta:
– Be för Fulani och Sahel-regionen. Be att Fridsfursten ska bli känd, och om frihet och frälsning. Att be är på riktigt och viktigt. Alla kan be, och bön gör skillnad.
