Dagen innan operationen var tumören borta

Vi möts på ett kafé i Sollentuna. Uwe Krause har beställt en cappuccino och bulle. Det är tisdag, hans lediga dag. När han inte är ledig arbetar han som ambulanssjukvårdare under nätterna och som pastor under dagarna. Han bor tillsammans med fru och tre barn.

Uwe utstrålar glädje och han talar med värme om vad Gud gjort i hans liv.

– Det är det som är mitt liv, att berätta för människor, säger han.

Uwe var 23 år när han gav sitt liv fullt ut till Jesus. Men det var ett ingripande av Gud som hade skett tio år tidigare som hade stor inverkan på honom, och som alltid gjorde att han kom tillbaka till tron.

Uwe är född i Tyskland, i närheten av Alperna nära gränsen till Österrike. När han blivit pånyttfödd kristen ville han komma till ett nytt sammanhang och lära känna nya människor.

– Då fick jag en kallelse med mission till Sverige, säger han.

År 1993 kom han hit och hamnade i Rinkeby. Senare mötte han Nina, som skulle bli hans fru, och beslöt stanna i Sverige permanent.

Men det var som 13-åring Uwe gjorde en upplevelse som skulle komma att prägla hans liv. Det började med att han fick kraftiga magsmärtor; han beskriver dem som kolikliknande. Smärtorna tilltog och kom allt oftare, till slut gjorde det ont varje dag.

Uwe sökte vård hos sin husläkare och de gjorde en ultraljuds­undersökning och tog blodprover.

– Det var en ganska jobbig undersökning minns jag, säger han.

Det visade sig att han hade en elak­artad tumör på sin högra njure som växte, enligt läkarutlåtandet i storlek av ett duvägg. De ville operera honom så fort som möjligt.

Uwe beskriver att han inte var direkt rädd när han fick beskedet, utan att han litade på Gud i situa­tionen.

– Jag har ju haft en kristen uppväxt och mina föräldrar var med. Man kände sig fortfarande som en pojke då, där man var beskyddad av föräldrarna, och så hade jag Gud med mig, säger han.

Han beskriver att det jobbig­aste var undersökningarna. Under en undersökning svimmade han och vaknade upp med dropp och syrgas.

– Det var en hemsk dag. Jag förstod att det var allvarligt, säger han.

En vecka efter att man upptäckt tumören skulle operationen ske. Föräldrarna beslöt att be för honom varje dag, och hörde av sig till flera andra för att gå samman i bön.

– De ringde runt till flera de kände i Tyskland, andra kyrkor, troende släktingar, folk i Syd­amerika och andra platser – det spred sig, berättar Uwe.

Dagen innan operationen ville läkarna röntga Uwe en gång till för att vara helt säkra på var tumören befann sig och för att rita upp platsen där de skulle operera. Undersökningen skulle ta ungefär en minut.

Han röntgades i en maskin där man åker in med hela kroppen, vilket Uwe beskriver som en obehaglig upplevelse som han ville fort skulle gå över. Uwe beskriver hur han sköts in i röret och blev tillsagd när han skulle andas och inte.

När han kom ut ur röret tänkte han att de var klara. Men de ville ta bilder en gång till, och processen gjordes om flera gånger.

– Jag tänkte: ”Vad är det som händer? Kör någon gång, jag vill härifrån”, berättar han.

När han väl var ute satte han sig upp och såg åt det håll där läkarna befann sig.

– Jag ser två läkare genom en glasruta. Den ena skakar på huvudet, medan den andra pekar med hela handen på dator.

Uwes mamma var med under undersökningen och frågade läkarna vad som händer.

– Till slut sade läkarna att de inte kunde hitta tumören, att den var borta. De sade att de ville göra undersökningen en gång till, berättar Uwe.

Han skickades åter in i röret, men inte heller den här gången hittade de någon tumör. Då menade läkarna att det var något fel på maskinen, att de ville genomföra operationen dagen därpå.

– Det är då det händer något fantastiskt, då reser sig mamma och säger: ”Nej, det ska vi inte göra, utan pojken är helad. Tumören är borta”, återger Uwe.

Och så gick Uwe och hans mamma ut från sjukhuset. Han var helad.

De gick direkt till McDonalds och Uwe kunde äta hamburgaren utan problem.

– Sedan den dagen har jag inte haft ont i njuren en enda gång, säger han.

De följande tio åren efter helandet levde Uwe ett dubbelliv, där han ”svajade runt i världen”, som han beskriver det. Men händelsen på sjukhuset gjorde sig ständigt påmind, och hans tro på Gud försvann aldrig helt. Och senare gav han sitt liv till Jesus på allvar, helt och fullt.

Vittnesbördet om helandet har Uwe under åren delat under många predikningar som pastor, men också för att vittna för sådana som inte mött Jesus.

– Jag var så tacksam till Jesus. Gud påminde alltid mig om den händelsen, och då visste jag att jag nog var kallad för någonting annat, säger han.