Tankarna går till de båda gamla da­merna, min mors fastrar, hur de söndag efter söndag satt i sista bänken i hemstadens missionskyrkas gudstjänst. De tillhörde de stilla i landet, gjorde inget väsen av sig, men jag är säker på att de bar många i förbön till Gud.

Som en slående kontrast möter det mig, omslaget till en bok som kom ut häromåret, i vilken Svenska Missionsförbundets sentida arvtagare Equmeniakyrkan spelar en framträdande roll.