Nyligen gav näringslivets tankesmedja Timbro ut en bok om statsmannen och filosofen Edmund Burke, skriven av den danske professorn Claus Bryld, tidigare verksam vid universitetet i Roskilde.

1700-talet var i England en extremt orolig tid. Man hade dels fått en ny kungaätt, dels fått problem med sina kolonier i Amerika och därtill deltagit i det förödande ”sjuårskriget” från 1756 – ett världskrig, enligt många. Och ovanpå allt detta skakades Europa av den franska revolutionen, som inleddes 1789.

England drev sin utrikespolitik med Frankrike och Spanien som svåra motståndare. En imperiemakt skulle man bli först senare. Samtidigt sjöd det av tidig företagaranda inom landet, där utvecklingen hade börjat öppna affärsmöjligheter. Men fattigdomen var ännu stor och välståndet begränsat, varför det sociala missnöjet ökade.  

Mitt i denna omvälvande tid – strax före 1750 – anlände en ung man till London. Han skulle studera juridik, men var inte färdig advokat då han blev politisk sekreterare i parlamentet hos en känd medlem av det liberala partiet, som då kallades Whigs.

Edmund Burke, som juristen hette, var en politisk toppbegåvning, men visade sig också vara en utmärkt talare och författare. Han var snabb att se kärnan i olika frågor, han hade känsla för dramatik, och han genomskådade inte minst politiska taktiker.

Man kan lätt kalla detta för ”irländska” drag. Genom sitt ursprung kunde Burke lättare se orättvisor, såsom dem som England utsatte de irländska katolikerna för, men även Indiens brittiska undersåtar. Burke sökte hela sitt liv verka för att göra Irlands katoliker jämställda med andra grupper. Formad i en skola ledd av kväkare var han en vän av religiös tolerans. Till detta bidrog även att han hade både evangeliska och katolska bekännare i sin släkt.  

Burke var mångsidig. Han yttrade sig i frågor om ekonomiska reformer, han förde de amerikanska kolonisternas talan, och han drev fram en så kallad riksrättsprocess mot den brittiske guvernören i Bengalen. Inget verkade vara främmande för honom.

Sin största insats kom han ändå att göra som kritiker och varnare inför den tidens troligen viktigaste händelse: den franska revolutionen. Det hade jäst en tid av oro och upprorsanda i Paris. Kungen klarade inte av att möta folkets behov, och vreden växte och utnyttjades av beslutsamma agitatorer. Särskilt tänkaren Rousseau vädjade till människors bitterhet och avund inför kungens och kyrkans inflytande.

När revolutionen väl bröt ut hyllades den av radikala britter, även inom Burkes eget parti. Han blev förtvivlad och skräckslagen; han ansåg sina partivänner vara naiva. Med sin blick för hur förtryckta människor hade reagerat på Irland insåg han också vilket frö till förstörelse som de revolutionära ägde. Hans kristna människosyn inneslöt även förståelse för individernas mörka sidor.    

Burkes sista år blev en otacksam kamp för att upplysa de samtida om revolutionens faror. Vad de franska så kallade ”Jakobinerna” sökte avhjälpa var inga begränsade brister. Burke insåg att de ville störta hela den gamla ordningen, ja, se ett Europa där man med våld störtade allt, från den gamla tron till det dåtida ståndssamhället.

Burkes kamp – vars mest kända uttryck blev hans verk Reflektioner över franska revolutionen – gav honom först tacksamt gensvar hos dem som fruktade det som skedde i Frankrike. Därpå drogs Burke in i konflikter med dem som inte ville tro att revolutionen skulle bära ond frukt, kanske spridas till England eller förändra hela Europa.

Burke dog (1797) som en missförstådd person, som först senare har blivit förstådd, när väl revolutionens följder har gått upp för flera.

Brylds bok är rik på fakta och referenser. Han säger sig vara kritiskt intresserad av Burke och berättar livfullt om dåtidens engelska politik liksom dess historiska bakgrund. Men hans vänstersympatier får honom att teckna Burke som en ren reaktionär, föraktfull mot allt vad folkvilja heter.

Vad den klassiska naturrätten och det kristna arvet betydde för Burke bryr sig Bryld heller inte om. Detsamma gäller den hos Burke så viktiga termen ”den moraliska fantasin”. Ställd inför Burkes klara ordalag måste Bryld ändå erkänna dessa saker, vilket medför en ambivalens i boken. Därmed svävar läsaren alltjämt i luften efter att ha tagit del av biografin.

Att introducera Burkes liv och tankar på svenska är en viktig uppgift. Trots att han ses som ”konservatismens fader” har hans betydelse förbisetts eller missförståtts i vårt land. Med Brylds bok fullföljs tyvärr inte det uppdraget på ett tillfredsställande sätt.