Debatt
Vilken identitet är det som pingströrelsen ska bevara?
Vilken bibeltrogen teologi är det som åsyftas när Världen idag på ledarplats uppmanar pingströrelsen att bevara sin särart och identitet? Det frågar sig pingstvännen och debattören Sune Olofson med anledning av en ledartext av Per Ewert.
Detta är en opinionstext. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Per Ewert efterlyser den 17 juni i Världen idag ”Pingströrelsens identitet”. Ewert undrar om ”Pingströrelsen förmår att bevara sin själ och förmedla sin starkaste identitet, en levande karismatik byggd på ett bibeltroget alternativ”.
Det är berättigade frågor eftersom det under lång tid skett teologiska förändringar, i huvudsak utan prövande samtal mellan församling och ledarskap.
Vad innebär Per Ewerts ”det bibeltrogna alternativet” i vår tid och vilka teologiska förskjutningar har redan ägt rum? Många medlemmar känner betydande osäkerhet om vad som gäller i Pingstkyrkan 2026.
Många av oss växte upp med syndakatalogen, förkunnad av tvärsäkra och bokstavstrogna predikanter: det var olämpligt att dricka alkohol, gå på bio och helst inte på sportevenemang, sex före äktenskapet var uteslutet och avslöjades medlemmar med att bli föräldrar, eller begärde skilsmässa, blev de ibland uteslutna ur församlingsgemenskapen.
Syndakatalogen är i dag bruten. De allra flesta pastorer och pingstförsamlingar bejakar att den inte längre tillämpas. Som en konsekvens existerar inte heller så kallad församlingstukt, det vill säga disciplinära åtgärder mot medlemmar som förbrutit sig. Begreppet synd är omtolkat.
Har förståelse och stor sympati för de pastorer och evangelister som i dag ska förkunna ordet; ”träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med tålamod och med undervisning i alla stycken”. Sannolikt och understundom med stor vånda.
Teologiskt fanns det förr inget utrymme för kvinnliga pastorer. I dag bejakar pingstledningen och församlingar kvinnor som pastorer och föreståndare. I gångna tider agade en del pingstvänner sina barn med stöd av bibeltexter. Vi får tacka staten för att den förbjudit dylikt i lag.
Helvetesläran har enskilda pingstpastorer försökt att ompröva men dragit på sig stark kritik. Intrycket är att den finns kvar men förkunnas inte längre. Den allvarliga frågan är om Pingströrelsen med stöd av tusenåriga bibeltexter är beredd att förpassa oomvända människor till helvetet och evig pina? Säger vi nej eller ja till det borde vi stå för det öppet och tydligt.
En eskatologisk fråga diskuteras internt bland medlemmar och pastorer: tror vi på allvar att troende döda ska ”vid tidens slut ryckas upp ur sina gravar och möta Jesus Kristus på skyarna”?
Pingströrelsen har varit en stark baptistisk rörelse och försvarat vuxendopet i alla tider. I dag välkomnas barndöpta och även icke döpta som medlemmar i en del församlingar, tendensen är en ”allmännelig kyrka”.
Det är knappast en hemlighet att fler pingstförsamlingar välkomnar öppet homosexuella som medlemmar och kanske även som ledare. Tolkningen av de sex ”tydligt avvisande bibelorden” förändras med tidens gång.
En annan identitetsförskjutning är nedmonteringen av den rika sång- och musiktradition som präglat Pingströrelsen i årtionden. På många håll gäller enbart lovsång riktad till redan troende; utåtriktade och inbjudande läsarsånger, finstämda orglar, körer, blåsorkestrar och unison sång har nedmonterats.
Frågan är vilken pingstidentitet Världen idag och Per Ewert föredrar? Är det en återgång till bokstavstron och fundamentalismen eller ska Pingströrelsen öppet bejaka de teologiska omprövningar som redan ägt rum? I så fall borde vi ha ett mer djupgående och breddat samtal om teologi och bibelsyn.
