Viktigt att också uppskatta den andliga länken med USA

Den transatlantiska länken är en metafor för det nära samarbetet över Atlanten, mellan två av världens mest inflytelserika regioner. Det finns en tacksamhet från Europas sida för uppoffringarna som gjordes under andra världskriget och att man även under det kalla kriget varit beredd att skicka sina söner och döttrar till Europas försvar. 

Men en amerikansk administration som stundom inte varit lika tydlig i sin över­låtelse har skapat en medvetenhet hos fler om behovet av USA. Det är värt att notera att personer som inte tidigare uttryckt uppskatt­ning för denna gemenskap nu gör så i och med kriget i Ukraina. 

Det finns tack och lov också en insikt hos många amerikanska politiker om att man behöver vänner ute i världen.

Innehållet i den transatlantiska länken brukar inkludera militärt, ekonomiskt, politiskt och/eller kulturellt samarbete, men det finns en annan viktig koppling: den andliga länken. Och de amerikanska predikanterna och kyrkorna fortsätter att beröra oss. 

Det finns viktiga och spännande exempel på detta, från de första pilgrimerna och fram till i dag, men av utrymmesskäl avgränsar jag mig nu till pingstväckelsen.

En bidragande orsak till den andliga länken är alla amerikanska pingstförsam­lingar i början på 1900-talet, från öst­kusten till västkusten, med stort inslag av emigrerade svenskar. Lewi Pethrus besökte flera av dem, bland annat den som blev Beulah Gospel Temple i Chicago. På 1940-talet hade de, enligt svensk-amerikanen Paul Zettersten, mellan 1 000 och 2 000 medlemmar. 

Vid invigningen av deras nya kyrkobygg­nad 1957 talade Lester Sumrall, som senare även hade ett positivt inflytande i Sverige.

Då liksom nu kan folken på de olika sidorna av Atlanten ha haft lite svårt att förstå varandra, men det har varit en hjälp att det funnits personer som klarat att överbrygga och leva i skärningspunkten mellan Europa och USA. Liksom detta har varit nödvändigt på det politiska planet, har det också varit det gällande det andliga. 

Ett exempel på en sådan person var Joseph Mattsson-Boze, som under perioden 1945–1960 hade stor betydelse för relationerna mellan svensk och amerikansk pingströrelse.

Mattsson-Boze tjänade i pastorsteamet i Smyrnaförsamlingen, Göte­borg, innan han 1931 tillträdde tjänsten som före­ståndare i Philadelphia Swedish Pente­costal Church i Chicago. Han var involverad i besöken av flera amerikanska helandeförkunnare till Sverige, såsom William Freeman 1950 och Kathryn Kuhlman 1969. 

Under Latter rain-väckelsen, och sedan helandeväckelsen, bistod han Lewi Pethrus med urskiljning och vishet, och det finns bevarad brevväxling mellan dem där det till exempel klart framgår att Pethrus behövde Mattsson-Bozes stöd för att övertyga TL Osborn att besöka Sverige. 

Om detta och mycket mer kan man läsa i boken Varför reste Lewi Pethrus just till Chicago (Jan-Åke Alvarsson, redaktör). Trots att för­troendet från Pethrus sida låg fast, kunde Mattsson-Bozes vänskap och stöd av vissa förkunnare uppfattas som kontroversiellt, likaså hans missions­metoder. Men Smyrnaförsamlingen i Göteborg vacklade inte i sitt stöd för honom.

Jag ser med tacksamhet på de kyrkor och organisationer i Sverige, som fattat kloka beslut om predikantbesök. Några exempel på positivt inflytande är förkunnare och ledare som Jack W Hayford, som med flera besök haft betydelse för pingströr­elsen, likaså Bill Johnson och Randy Clark och det de förlöste rörande helande­tjänsten i hela kristenheten, samt David Wilkerson och John Wimber gällande olika aspekter av den profetiska tjänsten. Listan kunde göras längre.

Att värdesätta inspirationen från ameri­kanska predikanter innebär naturligtvis inte att alla kyrkliga influenser därifrån per automatik är av godo. Allt ska, i enlighet med Bibelns tydliga uppmaning, prövas. Men när allt fler nu tycks vakna upp inför USA:s viktiga bidrag på flera områden, är det viktigt att även vi i svensk kristenhet förstår att upp­skatta det goda i den ”andliga transatlantiska länken”.