Viktiga perspektiv kan sänka den politiska temperaturen

Det är inte förvånande att den politiska temperaturen stiger. I Sverige är det valår och politiken kommer att dominera det offentliga samtalet fram till den 13 september. Inter­nationellt råder oro och osäkerhet i en omfattning vi inte sett sedan andra världs­kriget. Och över hela världen ökar polariseringen mellan olika politiska perspektiv, både i rika och fattiga länder.

Ur ett kristet perspektiv är politik viktigt, det handlar om hur vi ska organisera samhället och vilka förutsättningar som ska gälla för det gemen­samma livet. Det här är Guds värld som vi har fått ansvar för, och det politiska uppdraget är en viktig kallelse. Men utifrån kristen tro följer också perspektiv som kan hjälpa till att sänka den politiska temperaturen och minska polariseringen. 

Låt mig nämna två.

För det första: Som kristna ser vi inte politik som lösningen, i bestämd form, på människans problem. Politik är viktigt, men är inte allt. Vi har ett vidare och längre perspektiv. Jesus sade: ”Mitt rike är inte av den här världen” (Joh 18:36). Det betyder inte att vi drar oss undan världen, men att vi har en realistisk syn på politikens möjlig­heter att lösa våra problem. Politik är med nödvändighet något provisoriskt. Ytterst står vårt hopp till Guds rike.

Om en del i dag sätter allt hopp till politiken och skruvar upp temperaturen till orealistiska nivåer, så har andra satt sitt hopp till vetenskapen. Félix-Alexandre Le Dantec (1869–1917) var fransk biolog med naiv övertro på veten­skapen: ”Jag tror att veten­skapen, och vetenskapen ensam, kommer att lösa alla frågor som har mening.”

Som kristna bejakar vi fullt ut både vetenskap och politik, men vi bejakar också deras begränsningar. Människans dilemma är i den slutliga analysen inte olösta frågor inom fysiken eller felaktiga ekonomiska och sociala strukturer. Människan har på djupet ett andligt problem: vår relation till Gud. 

För det andra: Ur ett kristet perspektiv måste man skilja på principer och policy, mellan frågor som är svartvita och frågor med gråskala. Religions­frihet är en princip­fråga, en svartvit fråga; ingen människa ska tvingas in i religiösa övertygelser eller praktiker. Människo­värdet är en princip­fråga, en svartvit fråga: Antingen har en individ människo­värde eller så har hon det inte. Det gör till exempel abort­frågan till en princip­fråga. 

Andra frågor är policyfrågor: skatte­tryck, välfärdens utformning, pensions­system, nivå på inter­nationellt bistånd, utform­ningen av regler för invandring och medborgarskap, straff­satser för gäng­kriminella. De är gråskale­frågor. Det går inte att tala om rätt och fel i absoluta termer, det finns inga bibel­verser som slutgiltigt avgör. 

Bibeln är tydlig när det gäller principen – rätten för staten att ta upp skatt (Rom 13:7) – men anger ingen policy, ingen procent­sats för rätt skatte­tryck. Bibeln under­stryker kraftfullt kärleken till nästan och omsorgen om den fattige, faderlöse och flyktingen, men säger inget om hur asyl­regler eller villkor för medborgar­skap ska utformas i en globaliserad värld eller om hur bistånd ska fördelas mellan fattiga och flykt­ingar. Bibeln är tydlig med statens uppgift att straffa det onda, men säger inget om åldersgränser eller antal fängelseår.

I sådana frågor handlar det alltid om avvägningar och bedömningar, där kristna kan komma till olika slutsatser och där det är självklart att man kan kompromissa. Och därmed är det frågor som man kan tala med varandra om utan att stämpla varandra som onda. Då kan sakfrågor, argument och konsekvens­analys i stället stå i centrum.