Opinion
Vi måste tala om islam och kristen tro
Även kyrkor och samfundsledare har blundat och tystnat inför människors oro och inför att våga genomlysa vad islam som ideologi och religion i grunden står för.
”I praktiken börjar eller slutar dagens integrationsdebatt med islam, en rädsla för att islam ska omfattas av en för stor del av befolkningen, och för radikaliseringen”. Så sammanfattar statsvetaren Andreas Johansson Heinö ett resonemang om hur dagens integrationsdebatt ska tolkas. Citatet är hämtat från söndagens Godmorgon världen (P1, 9 oktober) och det var säkert en alldeles adekvat analys över både rädsla och osäkerhet hos många ”gamla svenskar”. Förhållningssättet till islam är som ”elefanten i rummet”; alla kan se den, men ingen vill tala om den.
Frågan om hur vi ska förhålla oss till människor som kommer till Sverige med andra kulturella erfarenheter, annan religion eller från andra materiella förhållanden har fått olika svar de senaste decennierna. Integrationsfrågan har länge varit aktuell i den svenska politiska debatten.
Under arbetskraftsinvandringen från Finland och Italien på 50- och 60-talen hade vi små problem. I praktiken gällde anpassning och assimilering, i kombination med arbete och till och med karriär. Salvatore Grimaldi, cykelkungen, blev ett exempel.
Balkankrigen ställde oss inför helt andra integrationsproblem. Nu handlade det om människor på flykt från krig. Men vi klarade ändå både en hyfsad integration och mångkultur med många flyende muslimer som utsatts för krigsövergrepp. Solidaritetstanken höll i grunden, medan de politiska lösningarna varierade. Bibehållen hemlandskultur eller fullständig assimilering.
Det nya, efter förra årets stora flyktingström in i vårt land, är att mångkulturen och islam finns i vår vardag på ett helt nytt sätt. Ett minst sagt rörigt och dilletantmässigt flyktingmottagande i kombination med skrönor, halvsanningar eller sanningar om bråk och våldsdåd, där invandrare varit inblandade, har spätt på oron. Islam blir en sammanfattning för den oro som pyr i folksjälen. Ansvaret här vilar tungt på politiker och journalister.
Men även kyrkor och samfundsledare har blundat och tystnat inför människors oro och inför att våga genomlysa vad islam som ideologi och religion i grunden står för. Är islam en så harmlös och fredlig religion som den godkända debatten säger? Handlar det ”bara” om 300 radikaliserade jihadistsympatisörer när vi talar om islam i Sverige? Budskapet från flera imamer i flera svenska moskéer talar ett annat språk. Men inte ens detta ger oss rätt till en kollektiv stämpling av alla svenska muslimer som potentiella jihadister, redo för krig mot västerlandets alla värderingar. Här gäller, som ofta, att kunna tolka och identifiera verkliga våldsagitatorer från påstådda. Vad som då krävs är en massiv bred kunskapsorientering och debatt om vad islam förkunnar och säger, historiskt och i dag.
Nyligen har islamkännaren Magnus Sundelin publicerat sin andra bok, Svenska IS-krigare, från al Qaida till Jihad, som kartlägger en svensk jihadrörelse. Sundelin presenterar fakta, och pekar samtidigt på en närmast naiv oförståelse (med terroristrättegången i Göteborg som exempel) för faran i den ideologi som ligger bakom svenska muslimers radikalisering. Aftonbladets kultursida inser behovet av mer kunskap, men gör problemet till en förenklad höger-vänsterfråga.
Den arabiske författaren, poeten Adonis, ofta nämnd som värdig nobelpristagare i litteratur, har däremot tagit tag i problemet islams kärna. I sin nya bok, Våld och islam, konstaterar han att, ”islam ogiltigförklarar inte bara allt som fanns innan (författaren avser här Profetens död 632 e.Kr.) utan också allt som kommer efter”. Icke-muslimen, ”den andre”, skriver han, måste välja identitet. ”Antingen är han icke troende (och måste då stötas bort eller dödas) eller /…/ leva vidare under islam, men tvingas då betala priset”. På bokens 200 sidor beskriver Adonis utförligt islams ideologi, där islamtroende har rätt att döda kristna, judar och andra otroende. Även synen på kvinnan under mannens överhöghet och frågan om islams erövringskultur berörs, som kan beskrivas som kalifatets ideologi.
Boken är kontroversiell och ska inte okritiskt sväljas med hull och hår. Adonis betraktar sig dessutom själv som socialistisk ateist. Men att låtsas som om islam, som ideologi och religion, inte alls är ett problem i relation till västvärldens värdegrund framstår som naivt.
Boken skapade förvirring på Expressens kultursidor, där kulturskribenten och teologen Joel Halldorf beskriver sitt avståndstagande från nobelpriskandidaten Adonis bok som en ”absurd attack på en världsreligion”. Han ville därför ”välta bordet och fly rummet, eller säga något positivt om Trump” när han läste boken. Den vetenskapliga analysen blir stundtals både anpasslig, tidskorrekt och minst sagt känslomässig.
Trots, eller just för att Adonis bok är kontroversiell borde den läsas på varje teologutbildning och vara underlag för jämförande studier mellan kristen teologi och gällande islam. Den utgör en väckarklocka för många som tror att islam på Muhammeds tid var av ett slag, medan den är annorlunda nu. Adonis röst säger något annat och hans kunskap om islam är förmodligen större än på en del svenska teologiska högskolor. Den kunskapen behövs.
