Varför har inte Abrahamavtalen gett Nobelpris?

I en värld som kanske står på randen till ett kärnvapenkrig kan det vara svårt att hitta politiska ljusglimtar. Men faktum kvarstår; i en annan del av världen där risken för ett världskrig länge ansågs som allra störst har det i stället slutits flera fredsavtal under de senaste tre åren än under de tidigare sjuttiotvå. Jag syftar naturligtvis på Abrahamavtalen, upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Israel och fyra tidigare muslimska fiendestater. Ifall det norska fredspriset skulle leva upp till sitt ädla syfte, skulle arkitekterna bakom dessa unika fredsavtal rimligtvis redan ha mottagit utmärkelsen. Men så är inte fallet. Frågan infinner sig: varför?

Denna kolumn handlar inte om USA:s fyrtiofemte president Donald J. Trump som var en av huvudarkitekterna bakom normaliseringen mellan Israel och fyra av landets forna fiender. Utan ett aktivt intresse i de berörda länderna hade det aldrig blivit något avtal. Trump, liksom Obama, ville ju dra tillbaka amerikanska trupper från regionen. Med ett USA i reträtt måste de länder som hotades av det shiamuslimska kärnvapenskramlet i Teheran hitta nya bundsförvanter. Man behövde inte rikta blickarna speciellt långt för att upptäcka svaret, Israel. Landets försvarsmakt är helt enkelt den enda i regionen som rår på Iran. Samtidigt såg man nya möjligheter att ställa om sin ekonomi inför den tid när oljetillgångarna inte längre utgjorde källan till välstånd. Ville man modernisera ekonomin och satsa på ny teknologi var Israel igen den självklara samarbetspartnern. Men Palestinafrågan då?

Arabvärlden hade alltsedan staten Israels grundande 1948 gjort klart att den judiska staten helst skulle förgöras, men ifall detta inte var möjligt, delas upp i en judisk och en palestinsk stat. Detta var den enda förutsättningen för normalisering med Israel. Den amerikanska utrikesministern, John Kerrys, var inne på samma linje när han i en video som delats flitigt på nätet självsäkert konstaterar att ”ingen separatfred mellan något enskilt arabland och Israel är möjlig innan Palestinafrågan är löst.”

Abrahamavtalet visade dock med önskvärd tydlighet att Kerry hade fel. Palestinierna hade plötsligt inte längre vetorätt när det gällde att bestämma regionens framtid. På samma gång rasade det internationella korthus som hade byggts upp på dessa felaktiga premisser.

I stället för att uppmuntra parterna i Mellanöstern till ökad handel och samarbete, hade man försökt skapa en konstgjord palestinsk stat. För att komma vidare i fredsförhandlingarna krävde man dyrbara eftergifter av Israel, samtidigt som indoktrineringen och hatpropagandan i det palestinska lägret fortsatte.

Abrahamavtalen gick således stick i stäv med EU:s alla egna grundantaganden. Men när freden väl var ett faktum, lät Bryssel så småningom, visserligen med långa tänder, förstå att de i alla fall inte motsatte sig normaliseringen men gjorde heller ingenting för att uppmuntra till ytterligare fredsavtal. Trots en årlig insats på över en halv miljard euro i stöd till den palestinska myndigheten, hade man inte lyckats skapa några genombrott i fredsförhandlingarna. Ändå envisades man varje år att följa exakt samma modell men med samma icke-resultat.

I dag befinner sig Europa i kris. Konflikten med Ryssland ser inte ut att avta. Samtidigt ökar inflationen och energipriserna skenar i höjden. I proxykriget med Ryssland gäller dock inga av de diplomatiska sanningar som EU i årtionden försökt påtvinga Israel. Krav på de-eskalering, diplomatiska förhandlingar eller territoriella eftergifter är inte speciellt populära i Bryssel. Krigets realitet har plötsligt hunnit i kapp EU-diplomaterna samtidigt som världen har förändrats i grunden. Nu finns den stora konflikthärden inte längre i Mellanöstern utan i Europa. Israel däremot stavas inte längre problem och konflikt utan snarare fred och normalisering.