Kyrkan bör avstå partipolitik – utan att tappa sin profetiska röst

I september är dags igen att välja politiska makthavare i Sverige. Det är en förmån och en ordning som vuxit fram i ett land där bibliska värden som jämlikhet och allas lika värde gjort demokrati möjlig. Det har bidragit till en gemensam värdegrund och format ett folk med etisk kompass kloka nog att kunna bära det ansvar som demokrati innebär. 

Men hur agerar vi som kyrka i tider av valrörelse – ska vi aktivt ta ställning i parti­politiken? Nej, skulle nog många svara instinktivt. Å andra sidan hade Sverige inte haft ett parti med Kristus i namnet om det inte vore för en mycket känd pingstpastor vid namn Lewi Pethrus. Starten av KDS var ett uttryck för kristet ansvars­tagande av rang i en tid när aggressiv sekularisering avvecklade kristna grundvalar i landet Sverige på område efter område.

Med tidens tand kan även ett sådant parti förlora sälta och de kärnvärden man kom till för. Det blev alldeles särskilt uppenbart när Krist­demokrat­erna nyligen slöt upp för aborträtt i grundlagen (!). I ett sådant klimat ökar rörligheten bland kristna väljare och fler väljer att rösta på andra partier. Man tvingas till en mer pragmatisk hållning, man väljer ett parti som motsvarar åtminstone någon av sina hjärtefrågor.  

I dagens kristenhet hör man – nästan som ett mantra – att politik inte hör hemma i kyrkliga talar­stolar. Och när vi talar parti­politik är det nog ofta klokt att vara åter­hållsam. När det gäller enskilda politiska sakfrågor är det däremot annorlunda. Som pastor och andlig ledare får man – och till och med bör man – ibland stå upp och visa riktning i viktiga samhälls­frågor. Och när det sker bör det alltid göras utifrån en tydlig biblisk motivering. 

Här har vi som kyrka ofta tappat den frimodighet som präglade kristenheten på 1960- och 1970-talen. Då protesterade kristna med plakat på gator och torg när Sverige skulle öppna för pornografin, avskaffa söndags­stängt och införa fri abort. Inför planerna på att avskaffa kristendoms­undervisning i skolan var protesterna massiva med två miljoner namn­underskrifter mot förslaget.

Denna profetiska röst och funktion behöver återställas i församlingen. Vi är kallade att vara salt och ljus, att vara sanningens stöttepelare och grundval.

Med detta sagt så kan församlingen inte agera kontroll­organ för hur medlemmarna väljer att lägga sin röst. Vi behöver aktivt motarbeta en jargong i medlems­leden där personer som röstar på ”fel parti” stigmatiseras och där dessa på subtila vägar försätts i en känsla av utanförskap.

Vid de senaste riksdags­valen har kyrko­aktiva personer vittnat om hur sådant hänt vid kyrkkaffet eller i småprat ute på kyrktorget. Alla bibel­troende kristna kommer inte att landa i samma partival i röstnings­båset. Men som tidning vill vi uppmuntra till att värdera partierna utifrån deras hållning i frågor där en biblisk grundsyn utmanas av den sekulära kulturen.

Oavsett vilket parti man till slut landar hos bör vi respektera den demokratiska process som av naturen är pragmatisk. Här handlar det inte om vilka stadgar församlingen ska bygga på utan om att värna svensk demokrati. Men det handlar också om att inte skjuta in helt onödiga kilar mellan kristna syskon i våra församlingar utifrån deras partival.

Låt oss tänka på detta när valrörelsen börjar hetta till och när valresultatet så småningom står klart.  Och låt oss göra det utan att tappa vår profetiska röst, utan att sluta tala klarspråk i frågor där Bibeln är glasklar.