Ta ansvar för arvet

Sällan exponeras människors mer primitiva sidor tydligare än när ett arv ska fördelas efter en avliden släkting. Detta blir än mer uppenbart när den bortgångne har haft stora tillgångar.
I spalterna valsar just nu regelbundna rapporter om arvstvisten, där den bortgångne succéförfattaren Stieg Larssons efterlämnade sambo strider mot de lagenliga arvingarna, nämligen Larssons bror och far.
Denna, och andra infekterade arvsstrider, har debattörer tagit som inteckning för att vilja ändra arvslagstiftningen och klanka på äktenskapsbalken. Nationalekonomen Robert Östling menade exempelvis i en debattartikel i Expressen i måndags att barnens rätt att ärva sina föräldrar bör avskaffas. Han går så långt som att hävda att arvet bör tillfalla statskassan i de fall man inte upprättat ett testamente. Ett intressant förslag, så här 20 år efter att socialismen dödförklarats.
Josefin Brink, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, har lagt en motion om att partner i samboförhållanden borde få samma möjlighet till arvsrätt som gifta.

Nämnda debattörers sätt att resonera avslöjar en inställning som är typisk för nutidsmänniskan, nämligen: "Jag vill inte ta konsekvenserna av mina beslut, och därför ska lagen ändras när det passar mig och mina önskemål."
I fallet med Stieg Larssons sambo, står det klart att hela arvsstriden hade kunnat undvikas om hon och författaren skrivit ett inbördes testamente. Att två så samhällsengagerade personer inte skulle ha känt till detta, ter sig högst otroligt. I stället är det nog som den efterlevande sambon själv säger i en P1-intervju: "Jag tänkte att det måste finnas en särskild klausul för långvariga, äktenskapsliknande förhållanden. Jag blev chockerad över lagen, att det inte fanns någon sådan möjlighet."
Att sambon känner sig besviken och snuvad på konfekten, är begripligt. Men att hon kallt räknat med att lagen skulle göra ett undantag just för henne, är kanske väl naivt.
När Josefin Brink dessutom förespråkar en lagändring med argumentet att "folk känner inte till att sambor måste skriva testamente; man går inte och tänker på det" – då har den ansvarslösa mentaliteten gått ganska långt.

Den självklara invändningen blir förstås också att än fler och än mer infekterade arvsstrider blir resultatet om förhållanden utan offentlig viljeförklaring ändå ger automatisk arvsrätt. Hur länge ska man ha varit sambor innan arvsrätten börjar gälla? Ett år? En månad? En helg? Eller räcker det med att man lägger in tandborsten på toaletthyllan?
Den överrumpling som många sambor känner, när deras partner kanske oväntat avlider, är begriplig. Döden kommer aldrig lägligt. Men den utbredda oviljan bland sambor att upprätta testamenten kan också vara tecken på både en viss brist på överlåtelse i förhållandet och ovilja att acceptera att döden är en oundviklig del av livet.
Vi måste ta ansvar, inte bara för hur vi lever nu, utan också för hur livet kommer att te sig för våra efterlevande. Det enklaste sättet är faktiskt att gifta sig, kyrkligt eller borgerligt. Har man problem med detta, så får man också ta konsekvenserna av det.

Maria Andersson
ledarsidan@varldenidag.se