Stå med Irans frihets­törstande folk!

Irans framtid vilar dessa dagar på en knivsegg. Kanske lyckas regimen även denna gång använda stenhårt våld och slå tillbaka den folkliga resningen. Men möjligheten finns också att 90 miljoner iranier äntligen ska få uppleva frihet från det islamistiska förtryck som de levt under i snart ett halvt sekel.

Den iranska statsledningens respons på protesterna har varit lika förutsäg­bar som besinningslös: brutalitet på gatorna, fängslanden av demonstranter och i parlamentet talkörer som sedvanligt skanderat avsky – inte mot problemen i det egna landet, utan mot tänkta fiender långt bort: USA och Israel. 

Bara det faktum att den lilla judiska staten på andra sidan arabiska öknen återigen utpekas som fiende illustrerar vilket irrationellt hat som fort­farande präglar Irans islamistiska styre. 

Den radikala shia­muslimska grund­valen hos regeringen är också en försvårande omständighet för folkets hopp om frihet. Flera gånger tidigare har befolkningen rest sig i massivt motstånd mot förtrycket. De flesta andra politiska ledare hade i det läget gett upp och flytt. Men ayatollah Khamenei och hans gäng har varje gång slagit tillbaka med sådan kraft att protesterna till slut kuvats. Deras målbild – att försvara islams maktposition till varje pris, krossa Israel och förbereda den tolfte imamens återkomst – har hittills vägt så tungt att de förmått stå emot det tryck som skulle ha drivit andra ledare på flykten.

Under flera dygn har nästan total radiotystnad rått från Iran, alltsedan regimen stängt internet och interna­tionell telefoni. Tillräckligt många vittnesmål har ändå nått ut om demon­strationer och blodiga motangrepp från militär och polis. Ingen tvekan torde därför råda om hur demokratiskt sinnade människor bör ställa sig till det som nu sker. 

Men bland de aktivister som annars drar ut på gatorna och menar sig företräda de frihets­längtande i Mellanöstern råder en pinsam tystnad. Det illustrerar än en gång att frihet och demokrati i realiteten inte alls tycks vara så viktigt för dessa grupper, speciellt inte när förtrycket kommer från en regim med oförsonlig fiendskap mot den judiska staten. Bara den insikten borde diskvalificera Palestina­rörelsen från den anständiga samhälls­debatten.

Iran är inte bara en diktatorisk stat bland andra, inte heller en illa skött ekonomi i allmänhet. Det är världens tydligaste exempel på följderna av ett islamistiskt styres­skick – en dimension som varit märkligt nedtonad i svensk medie­rapportering. Irans befolkning har fått se vad som sker när islam ges oinskränkt makt, och de vänder nu därför ryggen åt den före­gående ayatollah Khomeinis löften om ett kommande muslimskt lyckorike. 

En del lämnar religionen helt och hållet, andra vänder sig till den under­jordiska väckelse­rörelse som under svår för­följelse i stället bekänner Jesus som Herre.

Även om folket denna gång faktiskt skulle lyckas störta sina ledare är vägen framåt inte enkel. Att återinsätta kronprins Reza Pahlavi efter hans långa exil i USA är ingen självklar lösning. Makt­missbruket och korruptionen hos hans far, shahen med samma namn, var en huvud­anledning till att folket lät islamisterna ta makten 1979. Hoppet vore om han eller någon annan skulle kunna bli en övergång till att omforma Iran till en fri demokrati med respekt för mänskliga rättigheter, religions­frihet och accepterande av Israels existens. 

Det är det många iranier drömmer om och just nu gjuter sitt blod på gatorna för. Därför är de också värda hela omvärldens stöd i sin strävan efter frihet – både från ett diktatoriskt system i allmänhet och från islamismens tyranni.