Smärtsamma avslöjanden av skandinavisk korruption

”Det finns inget dolt som inte ska uppen­baras, och inget gömt som inte ska bli känt. Därför ska allt som ni sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ska ropas ut på taken.” Jesu ord från Lukas­evangeliets tolfte kapitel är välkända. De har en krass realism, men också en eskatologisk twist, över sig. Mänsklig­heten är mer rutten än de flesta av oss vill tro – men som ordspråket lyder: det som göms i snö kommer upp i tö.

De senaste åren har detta blivit smärt­samt tydligt inte minst för oss skandinaver. Den svenska själv­bilden av att bo i ett tryggt och säkert land har imploderat i takt med gäng­kriminalitetens skonings­lösa framfart. Och för inte så länge sedan meddelades att Sverige har sjunkit till plats sex på Transparency Inter­nationals index över upplevd korruption. Fortfarande en bra position, förstås, men en försämring med nio poäng av hundra på bara ett decennium.

Även Danmark har skakats om av korruptionens närvaro i det civila samhället. Fortfarande kan man på SVT Play se dokumentären ”Den svarta svanen”, som med hjälp av dolda kameror kart­lägger ett antal yrkes­kriminella och deras samspel med alltifrån topp­advokater till affärsmän.

Allra värst har det dock varit i vårt grannland Norge. Där är det dokumenten från den amerikanske finans­mannen Jeffrey Epstein som på senare tid har orsakat skandal efter skandal. Först och främst för att Epstein visat sig ha oväntat och olämpligt nära band till kron­prinsessan Mette-Marit. Men i takt med att fler dokument har nått dagens ljus har det visat sig att banden varit starka även till respekterade politiker och diplomater.

En tidigare stats­minister och europaråds­chef som misstänks för grov korruption.

En kvinnlig toppdiplomat som misstänks för samma sak, sedan det visat sig att Epstein testa­menterat 10 miljoner dollar (!) till hennes barn.

En tidigare utrikes­minister och chef för World Economic Forum som tvingas lämna sin post pga nära kontakter med Epstein.

Och så vidare. 

”Det finns inget dolt som inte ska uppenbaras, och inget gömt som inte ska bli känt. Därför ska allt som ni sagt i mörkret höras i ljuset, och det som ni viskat i örat i enrum ska ropas ut på taken.”

I USA är det ännu fler huvuden som har, alternativt kommer att, rulla. Till saken hör att det länge har florerat rykten om så kallade pedofil­ringar kopplat till den amerikanska makt­eliten. Mycket av detta är rena konspirations­teorier, som helt eller delvis bygger på miss­uppfattningar och lögner. Men till de mest besvärande uppgifterna om Jeffrey Epstein hör just hans regel­bundna umgänge med, och rena trafficking av, minder­åriga flickor. Så någonstans får man ändå säga att verkligheten inte var helt väsens­skild från konspirations­teoriernas värld.

Synden tar sig många uttryck, och den politiska och kulturella eliten har haft fingrarna i alldeles för många sylt­burkar. Vi minns fortfarande den moraliska röta som för några år sedan upp­dagades runt Svenska Akademin och den så kallade ”kulturprofilen”.

Hur ska vi som kristna tänka kring allt detta? Ja, vi ska i alla fall inte bli förvånade. Bibeln talar gång på gång både om mänsklig­hetens förmåga till synd och om frestelserna som följer med makt och inflytande. Som vi har sett varnas vi också för att intala oss själva att allt stå väl till, bara för att ytan framstår som ren och polerad.

Å andra sidan finns det inte några skäl att peka finger. Vi är alla syndare, med förmåga att göra ont såväl som gott. Vad som nu har blivit tydligt är alltså inte främst att Skandinavien – likt resten världen – har del i mänsklig­hetens bort­vändhet från Gud. Snarare är det att ingen kultur – hur väl­mående eller moraliskt högt­stående den än anser sig vara – klarar sig själv utan en Frälsare.

Det är bara det mänskliga högmodet som intalar oss något annat. Om de senaste årens skandaler kan föra Skandinavien tillbaka till Jesu kors, är det därför mycket som är vunnet.