Siewert Öholm: Löfvens vänstersväng höll inte

Stefan Löfven möttes egentligen från sin första dag som parti­ledare av ganska stora och positiva förväntningar. En samhällspolitiskt – om än inte regeringsmässigt – erfaren man, lite i övre medelåldern. Regeringen Reinfeldt trampade vatten, även om den skötte sitt jobb. Trötthet, brist på visioner och skenande migrationstal fick väljarna att fråga efter ett alternativ. Då kommer Löfven, efter alla (S)-turbulenser med populistiska Sahlin och den förvirrade Juholt som något av partiets räddande ängel. En riktig, stabil gråsosse, med båda fötterna på jorden, industriförankrad, förhandlingsvan och medveten om att Sverige behöver både kärnkraft och en vapenindustri. Det var starten. Det var då.

Sen kom valrörelsen, där visser­ligen regeringen Reinfeldt skärpte till sig, men uppenbarligen inte tillräckligt. Väljarnas dom kan tolkas på många olika sätt. Helt klart var den ett underbetyg för sittande regering i stort och för Moderaterna i synnerhet. Valsiffrorna bekräftade egent­ligen bara en sak, nämligen förväntningarna på Stefan Löfven. Han var den ende som inte backade. Även om han inte heller gjorde ett succéval. 31,01 procent litade på honom i valet, men det är siffror långt från storhets­tiden och den socialdemokratiska "enpartistaten" mellan 1948 och 1976. I stället drar "en katt in bland hermelinerna" i form av Sverigedemokraterna som mot alla svenska politiska traditioner blir så stora att de får verklig makt, beroende på var de lägger sina röster.